Där uppe, utanför det lilla fönstret på taket, brukade jag sitta och dricka vin och titta ut över staden. Köket var precis innanför, så jag öppnade bara fönstret och klev ut på en pall.

Det var min sista lägenhet. Jättefin med takbjälkar. Det var 2018. Jag hyrde den per månad av hotellet på hörnet. Så jag hade inte eget kontrakt, men den var min bostad så länge jag betalade.

Det var när jag bodde här som jag träffade min dotters mamma. Vi gick promenader, käkade, drack och bråkade. Det var kaotiskt från början, men vi bestämde att det skulle bli bra. Vi hade sju år tillsammans och fick en dotter.

Hon är fyra och ett halvt år nu. Vi sågs varje dag förut, när vi bodde tillsammans. Då hade jag varit på behandling och jobbade som flyttgubbe. Men när vi separerade gick jag tillbaka till allt – dränkte mina sorger i droger.

I dag är jag drogfri och träffar min dotter minst en gång i veckan. Vi ses ofta här borta vid Odenplan och går till Vasaparken. Det är en av hennes favoriter. Då får jag ta fram barnet i mig och gunga och leka.

Min dotters namn står tatuerat på min kind. Jag hade länge velat tatuera mig i ansiktet, men tänkte att om jag gör nån ros eller diamant så kommer jag ångra mig. Men min dotters namn kommer jag aldrig ångra.