Situation Sthlm
Rasmus Arvidsson

Med ögon känsliga för livet

Publicerad: 2018-09-26 09:25:09 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Joel Nilsson
I och med Avantgardets kommande skiva Alla känner apan är Rasmus Arvidsson klar med trilogin han planerade från början – tio låtar per skiva, en skiva om året, tre år i rad. På några år har indiebandet Avantgardet verkligen lyckats etablerat sig, sin musik och bandets idé och tanke om vad och hur ett band ska vara och bete sig. För Rasmus Arvidsson är det egentligen nu, när idéerna om att vara indie verkligen sätts på prov, som det gäller att bevisa vem man är. För han lägger sitt liv i musiken. Och sanningen han hör i den.

Producenten och musikern Jocke Åhlund står i dörren in till köket i sin studio i Vita Bergsparken. Rasmus Arvidsson är lite småhungrig efter dagens arbete och vill eventuellt äta något, men vi beslutar att börja intervjun och sedan kan vi,  om han blir alltför hungrig innan vi är klara, gå ner mot Nytorget och äta någonstans där och fortsätta samtalet. Jocke Åhlund – efter att han förevisat två döskallar uppe på en hylla i hallen, samt en märklig liten strävhårig prydnadshund med kvinnotorso han köpt i en antikaffär i Austin, Texas – tar ett steg in i köket och öppnar en skåplucka. – Det finns ju allehanda delikatesser här i skåpen, det vet du va, Rasmus – snus, knäckebröd, en burk sardiner, en påse gamla kikärtor. Hur mycket godsaker som helst. Eller ät dig mätt på örtsalt. Rasmus Arvidsson tar med sig en apelsin, går ut i trädgården och tar några bloss på en cigarett som han sedan slår glöden av mot långsidan av cigarettpaketet och lägger tillbaka i det, kommer in i studion, Jocke Åhlund tar sin ryggsäck och går hemåt och vi sätter oss i studiorummet i varsin stol placerade mellan trummorna och skrivbordet, precis vid pianot.

De har några dagar kvar av en tvåveckors arbetsperiod under vilken den kommande skivan Alla känner apan har spelats in, allting förutom trummorna, i studion här. Och under den tiden har Rasmus Arvidsson övernattat på loftet ovanför studion en halvtrappa upp. Och längtat hem. Till sin fru och sin son Milo som är ett år och fyra månader.

– Det är lite jobbigt att bo så här. Jag somnar ofta med kläderna på, glömmer att ta ur linserna och med ljuset tänt överallt. Då blir det liksom ännu jobbigare.

I dag har de börjat jobba sig ner genom en lista, ett vanligt Worddokument på Jocke Åhlunds laptop, där alla tio låtarna står uppställda i ordning med fet stil, samt kommentarer under varje titel om vad de ska se över och fokusera på. På titellåten ”Alla känner apan” ska de ”gå igenom körerna”, under ”Alla gathörn” står det antecknat: ”dras NER i synk, för bonnigt, gillar inte rrret där”. Och under ”Rännstenen” står det ”kanske ändra Clapham eller Hackney, kanske jag ensam på lalala även i slutet, fint och ensligt?”

Rasmus Arvidsson och Jocke Åhlund arbetar effektivt och snabbt. – Jocke berättar samma sak med ljud och arrangemang som jag berättar med ord, med sättet att spela gitarr eller piano på. Han älskar texterna och budskapen, det är därför han vill jobba med mig. En hel del saker blir som filmmusik, och det är så jag vill att musiken ska lyssnas på.

På låten ”Rännstenen” ville Jocke Åhlund lägga till ytterligare en sångstämma ”för att skjutsa det in i refrängen” när de lyssnade igenom den, sjöng stämman han tänkte sig rakt ut till bakgrunden, Rasmus Arvidsson sa ”precis så ska det va, skitbra”, en mikrofon riggades snabbt och Jocke Åhlund fick textraderna i ett mess, klickade upp ett inspelningstrack i Logic och sjöng in kören på någon minut.

– Jag har skrivit låtarna på akustisk gitarr, han har fått dem i det tidigaste stadiet som finns. Hela ljudbilden, alla arrangemang är Jockes, då blir det att vi sitter och jobbar så här. Vi tar aldrig ett steg i nån riktning som inte båda känner är rätt.

Första skivan För många dyra skor och döda ögon från 2016 spelades in av Rasmus Arvidsson och Patrik Åberg, vän och tillsammans med Rasmus Arvidsson kärnan i Avantagardet, själva i Nybro, producenten Björn Olsson kom in på slutet och ”tog över spakarna lite”. På förra årets På Östkusten intet nytt hade Rasmus Arvidsson och Patrik Åberg gjort lite arrangerande och producerande innan Jocke Åhlund kom in och
satte sitt plektrum i materialet.

– Med den här skivan är det verkligen Jockes och min skiva.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #254