Situation Sthlm
Krönika: Maria Hagström

Med farmor i tiden

Publicerad: 2020-01-07 14:09:09 Av: Maria Hagström

I det lilla huset på Orrvägen tickade det i alla rum. Varje hel och halvtimme slog Moraklockorna. Det var lätt att hålla koll på tiden hos farmor och farfar. Klockorna hade farfar själv snickrat ihop i källaren. Han hade talang, kanske hade han kunnat göra något annat än att skiftjobba på fabriken. Men det var andra tider då.

I en annan tid hjälpte farmor sin mor att mjölka kossor och ta in hö, medan karlarna jobbade i skogen. Hon var snäll lilla Ulla-Britt, men ”inte alltid Guds bästa barn”. ”Nej huvvaligen”, som farmor långt senare sa. Hon gjorde hyss och rackartyg, stoppade stickor i lärarens fickor och spottade i hans mjölk. Det hände att hon fick en örfil, stå i skamvrån och blev kallad usling. Men usel var hon inte, hon var bara ”tröllet” och hade ”humöret”. Och stark var hon. Om pojkar gick på henne gav hon dem stryk. ”Jag slogs så jag grinte. Jag va falen, lilla jag.”

På sätt och vis var farmor före sin tid och på andra sätt inte alls. I tonåren gick hon ofta på dans. Hon ”skötte” sig, den saken är klar, för om en jänta hade sex blev hon sedd som dålig. Men om farmor hade varit ung i dag…”jädrar anacka”. Det finns tider som jag är glad har passerat och det finns andra jag önskar att jag hade upplevt. Det finns år som farmor längtade tillbaka till och ibland hade hon nog velat vara född i en annan tid. Skruva fram och skruva tillbaka klockan. Men allt tickar vidare och farmor sjöng: ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder.”

På ålderdomshemmet började minnet svika henne och hon kunde bli förvirrad. ”Jag har glömt bort så mycket, men jag kommer ihåg vartenda dugg – det kan du skriva opp!”. Och jag skriver upp det jag minns. Som att hon gjorde de godaste pannkakorna med de frasigaste och fettigaste kanterna. Att hon tjatade om att vi skulle ”doppa” fikabröd. Och att hon tog sparken till skogen för att hugga oss en julgran. Jag minns en julafton, en sådan när man vill stanna tiden. Alla var samlade, kusinerna var där. Hunden Lotta svimmade av folk och stoj. Och tomten glömde sin käpp.

När farmor träffade min farfar Bengt bar hon en knallgrön klänning som hennes syster Maja hade sytt. Och farfar hade klätt upp sig hemskt fint. Ändå tyckte hon först inte att han ”va nå”. Han bjöd upp till dans gång på gång, vecka efter vecka. De blev ”bekanta” och så ”vart det slut” och så blev de ”bekanta” och så vart det ”härs och tvärs”. Men hon blev alltmer kär. När första barnet kom slutade hon jobba. Hon hade varit hembiträde åt fina familjer som ”tycktes va nå”. Men hon säger att hon hade tur med dem och hon fick bra betyg.

Det blev tre barn och tiden flög iväg. Sen blev det åtta barnbarn och tiden rullade på. Farfar dog och tiden kändes långsam. Till slut kom dagen då orden tagit slut, hon hade bara sången kvar, men personalen glömde alltför ofta att sätta på radio och musik. Hennes starka hjärta tickade vidare i takt med pendeluret, långt efter att tiden liksom hade runnit ur henne. En dag dog hon, farmor Ulla. Som riktigt gamla människor måste göra. Någon går ur tiden och en annan kliver in och klockor tickar vidare, ett ögonblick i sänder. Tiden ska tas till vara på, tid som vi tror vi har gott om men som inte riktigt räcker till.

Farmor finns nu bortom tid och rum, eller som hon brukade sjunga högt i köket: ”Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in.”