KLAS ÖSTERGREN – SIN EGEN AKADEMI

Författaren och blivande Svenska Akademienledamoten Klas Östergren står med ryggen mot den mörkbruna boaseringen i Berns gamla anrika lokal Röda rummet och följer fotografens anvisningar när han erinrar sig ett brev han fått sig tillsänt ”för bara några veckor sen”.

Avsändare av brevet var sonen till den person som i början av sjuttiotalet ägde fastigheten på Hornsgatan med portnummer 29 C. Sonen ville med brevet försöka ta reda på om Klas Östergren kom ihåg fadern, om han hade några minnen av honom.

– Jag skrev tillbaka att han var den trevligaste hyresvärd jag nånsin träffat.

Lägenheten på Hornsgatan 29 C var vid tiden Klas Östergren flyttade in där – vi befinner oss i tidigt sjuttiotal nu – en före detta åttarummare som delats av i två lägenheter med gasspis, varmvind och inget eget badrum och i behov av viss modernisering och renovering.

De bodde tre personer där, och de som Klas Östergren flyttade in med hade funnit lägenheten under rubriken ”Uthyres” bland Dagens Nyheters lägenhetsannonser.

– Detta är i sanning kulturhistoria: ”Större lägenhet på Hornsgatan, lämplig för kollektiv, uthyres omgående. 600 kronor i månaden.” Så var det på den tiden, det här var 1973 – ett annat Sverige. Det var fastighetsägaren som satt in annonsen.

Och det var bilden av hur den där en gång i tiden åttarummaren kanske hade kunnat se ut och vara inredd som Klas Östergren hade i åtanke när han några år senare lät den bli mysteriets nav och berättelsens basstation i den vindlande historia som är Gentlemen.

Luguber. Och med natten som en ständig möjlighet.

En lägenhet som förra året, nästan precis 34 år efter att romanen kom ut och blev Klas Östergrens litterära genombrott för en bredare publik, äntligen bringades till liv för filminspelning och byggdes upp i en sporthall – ”en gammal Stalinistisk kvarleva” – i Vilnius.

– De la 300 kvadratmeter stavparkett, med knarr, för att det skulle vara autentiskt.

Hantverkskunnandet i Litauen är omfattande och gediget och lönenivåerna är synnerligen låga, vilket gör att det inte bara är svenska filmbolag som där utnyttjar möjligheten att rekonstruera miljöer – både inom- och utomhusmiljöer – som blir både mer noggrant och omfattande utförda och till lägre tariffer.

"DET FINNS ALLTID EN ORIENTERING FRÅN DET INRE TILL DET YTTRE I MINA BERÄTTELSER".

– Det hade först gått lastbilar med inventarier från Stockholm som scenografen samlat på sig – kakelugnar, porslin, serveringsskåp, möbler, all inredning hon hittat runt om i stan och köpt på sig.

– Det var ju ingen papier-maché, det var riktiga dörrar, riktiga skåp. När filmens Klas Östergren i en scen hämtar den där halva vinflaskan uppe i ett skåp i serveringsgången – det skåpet är fullt med porslin och glas, och där nere under bänken ligger travar med linnedukar och servetter.

Även en del av Hornsgatan – gatstumpen runt nummer 29 C, Hornsgatspuckeln och husen mitt emot – byggdes upp på en parkeringsplats intill sporthallen.

– En helt fantastisk syn, vilken Stockholmsbild egentligen … Den delen låg uppbyggd under bar himmel, tomt bakom fasaderna, bara som kulisser.

Dagen innan vi ses har Gentlemen varit öppningsfilm vid Stockholms 25:e filmfestival, och skådespelare, producenter, regissör Mikael Marcimain och de flesta inblandade i filmen – inklusive manusförfattaren Klas Östergren – kallades upp på scenen på biograf Skandia och sa några ord om filmen och dess tillblivelse.

Nu sitter han lätt framåtlutad med ryggen mot kortväggen, armbågarna stödda på bordet och händerna placerade framför sig med en dryg halvmeters mellanrum på det stora, runda bordet mitt i Röda rummet. Och förklarar hur han går till väga när han skriver. Att det handlar om förhållningssättet till, och det tänkta avståndet mellan, det som han definierar som varande sanningen och det som utgör själva dikten – och hur avståndet mellan dessa båda poler står i relation till diktarens frihet.

Därför händernas nuvarande placering på bordet. Han markerar i bordsduken ungefär en decimeter från handen som symboliserar verkligheten, i riktning mot dikten.

– Jag håller mig i närheten av verkligheten, sett i relation till uttrycket dikten och verkligheten. Men hela tiden så att dikten får röra sig fritt.

Han tar ett exempel ur luften, bara för att visa hur det skulle kunna komma att bli.

– Är det vintern 1986 så befinner vi oss i kvarteret bredvid där mordet ägde rum. Men inte där, inte på Sveavägen, utan kanske på Birger Jarlsgatan och hör smällen. För att behålla diktens frihet går jag inte alltför nära in i det historiska skeendet, utan ligger precis intill det – skildrar effekterna av det.

"AVBRUTNA RELATIONER HAR EN TENDENS ATT DRÖJA SIG KVAR OCH VILJA NÅ NÅN FORM AV AVSLUT".

Det gör han genom att beskriva människan och samhället vid tiden för berättelsen – hur samhället påverkar individen och hur individen påverkar samhället.

– Det perspektivet tränger igenom alla berättelser jag håller på med, vare sig jag vill eller ej. Det måste ju vara en läggningssak. Eller en grundläggande ideologisk uppfattning som är så grundläggande att jag inte uppfattar den som en tanke, utan den finns bara där. Det finns alltid en orientering från det inre till det yttre i mina berättelser.

På liknande sätt, avseende relationen mellan verklighet och dikt, förhöll sig Klas Östergren till romanerna Gentlemen och uppföljaren Gangsters när han satte sig ner och skrev filmmanuset.

Där de båda böckerna – efter en mycket noggrann genomläsning med marginalanteckningar, understrykningar och noter – lades ovanpå varandra i ett hörn av hans stora skrivbord. Och blev liggande.

Sedan skrev han berättelsen igen, på gehör och ur minnet.

Med bevarandet av samma distansminuter mellan verkligheten och dikten som han brukar utverka i sitt skrivande.

– De fick vara verkligheten i det här fallet. Om böckerna – fiktionen – förhåller sig på ett sätt till verkligheten, så förhåller sig det här manuset ytterligare till fiktionen, som förhåller sig till verkligheten.

Att förhålla sig så till romanerna kan naturligtvis ingen annan manusförfattare göra än originalens upphovsman.

Han har genom åren skrivit flera manus och gjort bearbetningar baserade på andra författares böcker, och då varit noga med att hålla sig så troget nära originalberättelsen att om – som han förklarar det – ”Selma Lagerlöf kom in i rummet nu och jag frågade henne vad hon tyckte om tv-serien så skulle hon säga att hon tyckte om den, men att jag kanske höll mig lite väl slaviskt trogen originalet”.
– Det är ju det man vill höra. Och på samma sätt förhöll jag mig till mig själv. Men – jag tog mig väldiga friheter. Det är andan i boken jag vill åt.

Något han också var noga med att bevara var det sedan dess återkommande tema i hans författarskap, som för första gången blev tydligt formulerat i romanen Gentlemen.

– Även i min senaste bok Twist återkommer en del av det där som finns med i Gentlemen och Gangsters, sättet att förhålla sig till samtiden och samhället runt omkring – nämligen en osäkerhet beträffande vissa förhållanden. Gentlemen var första gången det blev tydligt för både mig och läsarna att det här är ett bärande tema. Sen har det återkommit. Och jag vill påstå att det är ett tema som går igen i många av mina berättelser som jag ägnat mig åt. Det är väl ett sätt att förhålla sig till osynliga maktstrukturer. Och då kan man fråga sig vad det är för tema att torgföra till allmänheten – en sorts osäkerhet, en ovisshet. Är det bra att dra en lans för det? Är det inte snarare så att vi vill känna en sorts tillförsikt, att du som författare borde ingjuta mod och hopp hos dina läsare? Det är såna frågor jag ställer mig. Och så blir det på det här viset.

Klas Östergren skrattar. Ett skratt – ett av flera under intervjuns drygt två timmar – som kommer raskt och klingande, och under några sekunder finns i hela hans ansikte då det, likt en saloondörr, plötsligt slås upp och tillåts ljuda klart.

När Klas Östergren ska berätta om på vilka platser romanen Gentlemen skrevs blir det inte en helt spikrak återgivning. Han kommer nämligen efter några meningar in på ett stickspår om sin pappa, som är lite för intressant för att bara förbise och som naturligtvis, när han berättat färdigt – Klas Östergren är, inte för inte, en alldeles lysande berättare – har med tillkomsten av Gentlemen att göra.

Den första anteckningsblockssidan på berättelsen om bröderna Henry och Leo Morgan skrevs på ett trottoarkafé i Paris.

– Om det är femtio ord på den sidan så står det att de är bröder, nånting om själva epoken, i nån sorts ordalag omskrivet grundstämningen i boken, nån form av svävande motsägelsefull verklighetsbild. Det var det jag försökte sammanfatta på den sidan.

Han hade då – sin ungdom till trots – redan kommit ut med romanerna Attila och Ismael. Och hunnit med att få en diktsamling refuserad.

– Två väldigt ambitiösa – vissa säger pretentiösa, jag föredrar att säga ambitiösa – romaner av en ung herre som ansåg sig vara klok och världsvan och som hade ett budskap att komma till omvärlden med. Nu ska jag inte ironisera över ungdomen, det tycker jag är djupt ohederligt då jag är solidarisk med den där unge mannen och delar hans ambitioner fortfarande. Ibland saknar jag hans mod. För det var modiga böcker, de var väldigt fria i förhållande till berättarmetodik och sånt.

Anledningen till att han befann sig i Paris var att han inlett en relation med staden under tidigt sjuttiotal – delvis som en följd av att det var fler tjejer i franskaklassen när han skulle välja språk i högstadiet, men vi kan lämna det – och nu var ”ung och fattig och bodde i Paris och just hade lämnat manus till sin tredje roman Fantomerna.”

"HÄR BÖRJADE MITT INTRESSE – MED SAMHÄLLSORIENTERADE FÖRFATTARSKAP, INTE MED DEN MODERNA, INTROVERTA POESIN".

– Fantomerna, det är ett kliv där bort från de båda första böckerna. Den är ju en ung pojkes sorgsna skrik efter en död pappa, det är ju vad den boken handlar om. Och det var väl mitt sätt att hantera den stora sorgen som kom när jag var 19 år – det är lite för tidigt för en så stor sorg.

– De faderlösa pojkarna kommer ju tillbaka även i Gentlemen och i några noveller jag skrivit. Det är ju ett återkommande tema. Jag kan inte säga att det uppehåller mig dagligdags, men det är en relation som är avbruten. Och avbrutna relationer har en tendens att dröja sig kvar och vilja nå nån form av avslut.

Hur var er relation när han dog?

– Vår relation var inget öppet sår, snarare tvärtom, men han var ju en knepig kille. Han var lättstörd, lynnig och oberäknelig. Vilket ju lika gärna kan slå över åt andra hållet och bli oerhört kul. Men som barn hade man kanske önskat sig lite mer konsekvens.

– Det var väl så att en ung pojke ville visa pappa att han är duktig, men det hanns inte riktigt med i mitt fall. Det är väl inte hela världen, jag var ju halvt vuxen när det hände, på väg att flytta bort och klara mig själv – vilket jag redan gjorde, kan man säga. Men det där gjorde att jag tappade sugen på studier, jag ville börja jobba direkt, få nån sorts stadga i livet. Därför blev det inga vidare studier för mig.

Som han i dag minns det hette de folioark. Man vek ut ena delen av det så blev det ett stort ark, i bredd som tre A4-sidor ungefär.

– Jag hade ärvt, eller hittat, en bunt såna. De tog slut för några år sen, men alla böcker jag skrivit till långt fram i livet har börjat som koncept på ett sånt ark. Det var ett stort ark med spalter, du kunde få rum med en lång och vidlyftig historia på ett ark. Det blev som tre A4, men det var vikt på mitten av det mittre arket.

Gentlemen-arket började han skriva på i en lägenhet han fått i huset på Strålgatan 12 på Lilla Essingen, i samma hus där han vuxit upp. Hans mamma hade flyttat därifrån då.

– Jag kom hem från Paris hösten 1978 och satt sen hela vintern på Lilla Essingen. Sen blev jag ihop med en tjej som jobbade och bodde i ett stall ute på Djurgården. Det låter lyxigt – och det är det väl också – men det var ganska primitiva standardförhållanden. Där började jag skriva sommaren 1979, andra omgången på boken.

– Jag har ett skrivmaskinsark som är trasigt i ena hörnet där ett rådjur har bitit. Jag har skrivit på det: ”Här har ett rådjur bitit”. Jag har kvar det nånstans. Det är lite bisarrt att sitta i en modern tid i en modern stad och skriva maskin i en trädgård en solig sommardag och känna sig iakttagen. Och vända sig om och se en rådjursbock en meter bort. Som fnyser lite. Så gick han fram och nafsade i arket, sen gick han vidare.

Relationen med tjejen i stallet tog sedan slut. Så Gentlemen är till stor del skriven på Lilla Essingen. På en Facit hemmakontorsmaskin från tidigt sextiotal som hans äldre bror en dag kom hembärande på.

– Den fungerar fortfarande alldeles utmärkt. Jag får serva den ibland ute hos Dahlberg i Fruängen, de låg inne i stan förr. Jag har säkert 25 maskiner hemma som jag tänker att man kan plocka reservdelar från. Tyvärr är det så att valsen blir för hård i det långa loppet. Att hitta nya valsar är svårt. De ska vara lite mjuka. Skrivmaskinsbanden tillverkas i Värmland, på Karlstads färgbandsfabrik.

– Allt jag publicerat har jag skrivit på den. Jag har översatt 52 helaftonspjäser, skrivit säkert 35 timmar film och tv, 20 böcker och tusentals artiklar och brev på en och samma maskin. Avsedd att skriva ut en räkning på ungefär.

Det var tiden som satte litteraturen i händerna på Klas Östergren. Med viss hjälp från en klasskamrat.

– Han betydde mycket för mig, vi var lite tänkande gubbar. Han satte Göran Palms Indoktrineringen i Sverige i händerna på mig. Jag minns hur den stod i ett ställ på skolbiblioteket. Jag minns hur han sa: ”Den här ska du nog läsa.” Jag frågade om han läst den. Han sa: ”Nä, men den tror jag du ska läsa.” Jag glömmer det aldrig. Sen gick jag hem och gjorde det.

I dag beskriver han den läsupplevelsen som en av milstolparna i livet. Han berättar om LM-böckerna och Norstedts PAN-serie, Günter Wallraff och den nya journalistiken i slutet av sextiotalet/början av sjuttiotalet som livsviktiga influenser.

– När jag ser det på det här sättet ser jag att det är ju därför jag skriver som jag gör. Här började ju mitt intresse – med samhällsorienterade författarskap, inte med den moderna, introverta poesin. Det började med den politiska litteraturen som jag som brådmogen, obstinat tonåring tog till mig.

– Jag tar fortfarande starkt del av politiken och samtiden. Utan att ha nån förkunnelselust. Men det betyder ju inte att man inte kan spegla politiken. Tvärtom.

I hemmet på Lilla Essingen fanns, för ett arbetarhem räknat, rikligt med böcker. Och läsning var en prioriterad sysselsättning som uppmuntrades intensivt. Bad han sina föräldrar om pengar till en bok fick han det.

– Alla mina syskon har läst mycket, mamma och pappa var läsare. Vi hade en hygglig bokhylla hemma och mina kompisar, och syskonens kompisar, brukade säga ”ni har ett bibliotek”. På Lilla Essingen räknades det som ett bibliotek. Där fanns alltifrån Strindberg till moderna författare. Farsan läste Koestler, Tingsten, Churchill, gubblitteratur. Mamma läste en hel del skönlitteratur.

– Första brorsan tog aldrig studenten, andra brorsan tog studenten, syrran gick ut treårigt gymnasium och jag gick ut tvåårigt gymnasium. Tre ungar som gick ut gymnasiet, det tyckte de var storartat, vi var ju ingen akademikerfamilj.

Klas Östergrens mamma var hemma, hans pappa arbetade. Men det är inte helt klart med vad vissa perioder. Hans pappa hade ingen utbildning, ”men bra munläder och var en högst social person när han var på det humöret”.

– Jag kan inte säga att jag alltid vet exakt vad han höll på med.

Men när ett företag som pappan jobbade på gick i konkurs en bit in på sextiotalet blev det att han och en kompanjon började med papperskassar – trycka affärernas logotyper på kassarna – och leverera dem till affärerna. Vilket utvecklades till en tillräckligt fungerande business för att familjen skulle kunna leva gott på den. Första oljekrisen 1968 slog lite back i maskineriet men firman och marknaden återhämtade sig, men när nästa oljekris kom 1973 gick företaget i konkurs. Året efter dog hans pappa.

Klas Östergren minns buntar med kassar i föräldrarnas sovrum, i trappuppgången, extrajobbet som ”matsäck” i bilen och stoltheten när man kunde bära två buntar. Han kan i dag se att drivkraften att ta hand om sitt eget öde är ett arv efter pappan.

– Han var socialdemokrat och varm anhängare av välfärd, folkhemsbygge, delat ansvar för vård, skola och omsorg. Och samtidigt en närmast amerikansk individualist. Om du tänker dig att Frank Sinatra uppträder på Norra Bantorget och sjunger ”Internationalen” med engelsk text, det hade farsan tyckt vore perfekt – allt på en gång.

Och han kan absolut urskilja spåren i sig själv av att ha vuxit upp i spänningen mellan de båda ytterligheterna.

– Därför, när det snyftas alltför mycket om det folkhem vi är uppvuxna i och som nu är historia, så är jag väldigt kluven. För det fanns en enorm självförtryckarmekanik i det där samhället också bland arbetarklassen. Det fanns mycket av att man inte skulle förhäva sig, inte studera.

– När jag försöker se tillbaka är det de här omställningarna jag ständigt återkommer till. När jag ska gestalta det med personer kan jag aldrig riktigt göra det med att ”här har du en genuin gråsosse och här har du en liberal”. En ond och en god. Jag klarar inte det. Det är för enkelt. Jag skulle kunna börja berättelsen och försöka hålla mig till det, men efter tre sidor så har de bytt plats.

Sedan tidigt nittiotal har Klas Östergren inte haft någon bostad i Stockholm. Att han hamnade i Skåne berodde på att han skilde sig från sin första hustru och då de inte kunde bo tillsammans i den gemensamma lägenheten i Stockholm blev det att han slutade att åka hem från sommarhuset de hade skaffat nere på Österlen.

– Jag märkte – detta var ju nånting som pågått en tid, man skiljer sig ju bara inte så där när man har barn – att jag hade alla mina grejer där, till och med passet låg i kökslådan. Det blev liksom inget dramatiskt, plötsligt bodde jag bara där nere och hade en liten dotter och eftersom min exfru då jobbade mycket bodde hon hos mig. Det var en väldigt bra tid faktiskt. Gav dagarna en bra struktur – lämna på dagis nio och hämta fyra, däremellan var den arbetstid som fanns. Blev det ingenting så blev det ingenting.

– Många är rädda för att få det där ansvaret för barn om de ska vara skapande genier. Men skapande genier kan mycket väl ha barn.

Men nu kommer han, i och med att han gör sitt inträde på stol nummer 11 i Svenska Akademien 20 december, att med regelbundenhet återknyta kontakten med Stockholm. Under åren i Skåne har relationen till Stockholm varit högst varierande – ibland här ofta, ibland väldigt sällan. Och i stort sett alltid styrdes detta av arbetet.

– Jag har inte tackat ja för äran, jag har för avsikt att närvara. Och det betyder – eftersom jag inte flyger – att jag får åka buss och sen tåg från Hässleholm.

Varför flyger du inte?

– Jag vet inte. Tanken är förfärlig. Det har lite bara blivit så. Jag har inte flugit sen 1975. Jag fick panik bara jag såg ett flygplan, tänkte: ”Ska jag sitta i det där uppe …” Men jag flög en gång efter det faktiskt och det var inget märkvärdigt. Jag kom av mig. Jag kanske får försöka göra det där igen.

Stockholm är fortfarande hemma för Klas Östergren – ”ja, det är fortfarande hemma, det är det”. Trots att han inte bott här sedan 1989. Hans tre yngsta barn är födda och uppvuxna i Skåne.

– Sen är det ju så att detta är den enda plats på jorden där jag kan gå och råka träffa på människor jag inte sett på 40 år. Förrförra gången jag var uppe träffade jag en snubbe jag inte sett på 42 år. Han är lite äldre än jag, kompis till en kompis kan man.säga. Vi umgicks väldigt intensivt några år i tonåren, han var en filosofisk läsare som man blev enormt inspirerad av då. Sen sågs man inte mer. Det är rätt lång tid – man har levt var sitt liv, folk har fötts och dött. Det är ingen idé att försöka rekapitulera vad som hänt, det är bara att gå vidare från då. Det händer mig varje gång att jag stöter ihop med nån jag inte sett på fruktansvärt länge.

Han kan samtidigt inse att avståndet till Stockholm varit en idealisk förutsättning för det yrke han valt att ägna sig åt.

– Det krävs ju en viss form av rutin och tristess för att det ska bli de där sidorna varje dag. Jag ska vara glad för att det blev som det blev. Men att bo på landet kräver att man har bil, transporter, avstånd, nån jävla mus som gnager i ett hörn så att man blir galen, ved ska huggas, vatten i kranarna, skrivmaskinen ska fungera. Vissa dagar tänker man att lägenhet, med portvakt, vore inte så dumt.

– Det finns en extremt surgubbig individualism i det hela. På gott och ont.

Klas Östergren tycker om att gå till skrivbordet på morgonen. Har alltid gjort det, sedan han var ung. Nu när han tänker tillbaka på det tycker han att det är ”lite lustigt”.

– Att vara 17, 18 år och sitta med en neddragen rullgardin en hel sommar och hitta på medan livet pågår på andra sidan fönstret är ju en konstig situation om du tittar på den utifrån. För du kan inte ta del av det som sker där ute om du inte fått ur dig det här som du tänkt ut. Då ligger det och skaver. Samtidigt är det ett sätt att aldrig vara där helt och aldrig vara här helt. Är du där ute tänker du på det här, är du här tänker du på det där ute.

Vi talar om den kulturella klassresa Klas Östergren gjort, från pojken på skolbiblioteket till att han snart ska göra sitt inträde i Svenska Akademien, med allt vad det innebär.

– Det är ju egentligen den pojken som borde sitta där. Det är ju hisnande när man tänker efter. Det är klart att det är en realitet jag frapperas av – tänk vad märkligt livet kan vara. Och jag är ju ingen akademiolog som följt Akademiens arbete hack i häl från tidiga år.

Han berättar att en sak som slog honom när utnämningen blev aktuell är att Akademiens arbete är någonting han förstått nu angår människor mycket. Engagerar. Att det finns en del förväntningar, en del kritik, en del misstänksamhet, men också mycket förhoppningar att ”Akademien på nåt vis ska motverka tråkiga tendenser”.

– Kanske inte i politiken, men i språk, litteratur och kultur. Jag kommer in i ett skede när läsandet i landet sjunker. Det finns ingen given status i att läsa böcker eller vara bildad, i den mening bildad som det var när jag växte upp. Bildning ingår inte ens i de uttryckta målen för skolan. Men bildning – kunskaper inom spridda områden som kan vara bra att ha, och kanske meningslösa men ändock vetande – har inte status.

Men han är därför inte säker på att det rätta sättet är att återinföra någon form av status rörande bildning, då han anser att det måste bygga på en lust att lära sig, att låta sitt medvetande expandera.

– Vilket det ju gör när du får ta del av ny information om nåt du trodde att du redan visste som visade sig vara tvärtom. Det är ju en förvandling av ens sätt att se på tillvaron som naturligtvis är ansträngande. Om du vill behålla vissa förfärliga åsikter i fred så vill du ju inte ha nån ny information. Och förfärliga åsikter är ju populärt i dag, om man ska uttrycka sig diplomatiskt.

Att höra Klas Östergren tala, läsa hans böcker, bevittna hans omsorg med näsduken i kavajfickan klockan 10 på morgonen – lika självklart där som vid galapremiären klockan 19 dagen innan – ger vid handen att han är en noggrann man.

– Jag är ganska petig med arbete, språk, hur jag skriver. Sent på natten kan jag säkert uppföra mig som en slarver vissa kvällar. Absolut. Men det är ju ingenting som ska drabba allmänheten.

– Se det så här: Jag har en idé om en berättelse jag vill skriva, jag kommer att göra det en enda gång i livet, just den berättelsen. Det kanske tar ett år av arbete i anspråk av mitt liv. Ska jag då slarva bort detta och bli snabbt klar och inte tänka igenom allting en extra gång? Som är absolut avgörande och kan lyfta det hela från ett mediokert till ett hyfsat bra plan. Då är jag ju dum om jag skyndar på.

Avslutningsvis – tillbaka till Gentlemen och några inte alls betydelselösa detaljer.

Det är ju två inte helt vardagliga ord – backfisch och luguber – som romanen Gentlemen sett till lever kvar långt efter att romanen är utläst. I Gentlemen är det berättaren som använder ordet luguber, det avslutar romanens tredje mening. I romanen Gangsters kommer en annan förklaring till ordets ursprung, nämligen att det är den kvinnliga huvudkaraktären Maude som myntar begreppet.

– Jag tycker att det är kul att det är hon som får stå för det ordet. Det blir tydligt då att hon bidrar med ganska mycket.

– Vad det handlar om är ju egentligen tre livslånga pakter som begås i den här berättelsen. Det var ju heller inget som var uttänkt från början utan nåt jag sett i efterhand. Dels Henry, som tar emot pengarna av Sterner för att lämna Maude i fred – det vill säga han säljer sin kärlek inför hennes darrande underläpp. Dels Klas som begår en pakt med envoyén om att inte publicera de här uppgifterna i sin bok som är så graverande. Och Maude och Klas begår en pakt, att han inte ska berätta vad han sett Henry bli utsatt för. Det är tre såna där överenskommelser som knyts i den här berättelsen. Jag ska nån gång sätta mig och titta var i berättelsen de sker. Om det är jämnt fördelat. Men detta slog mig nån gång under det här arbetet – tre fatala pakter begås här, baserade på att förtiga sanningar. Som kanske livet måste innehålla – vi kan ju inte gå omkring och berätta allt för varandra hela tiden.