Lukas Moodysson har skrivit romanen Rebellerna – om den mest ideologiskt smalspåriga och hårdföra vänstergrupperingen i Stockholm – i ett hus i Småland. Där det spökar lite.

PÅ ETT VÅLDGÄSTAT KFML-möte några sidor in i Lukas Moodyssons roman Rebellerna – namnet på den mest bokstavstrogna Maoistiska vänstergrupperingen i Stockholm i slutet av 60-talet – ser Rebellerna till att mötet inte lider brist på interna vänsterideologiska konflikter.

Någon upptäcker att porträttet på Mao på väggen i möteslokalen är mindre än porträtten intill på Marx och Lenin, ”är Mao inte lika viktig som Marx och Lenin?” Och varför trycks bara svenska upplagan av Maos citatsamling i 5 000 exemplar, varför inte i 500 000 exemplar, så den kan spridas till massorna -
”eller vill ni inte att massorna ska ha tillgång till den?”.

– Det var stora diskussioner inom Rebellerna om detta i verkligheten. De menade att det visade att de andra egentligen inte ville att den skulle nå ut till hela folket. Då är det här ändå människor som dyrkar samma politiska ledare.

– Det vi i dag kallar politisk korrekthet är ingenting mot hur exakt de här människorna ville att det skulle va.

I boken är det 1968 – majrevolten i Paris, Martin Luther King mördas, Kårhusockupationen, Jimi Hendrix släpper Electric Ladyland, Grupp 8 bildas, Jackie Kennedy gifter om sig, Dom kallar oss mods har premiär, Sveriges första pizzeria öppnas och Karl Ove Knausgård föds.

”JAG ORKAR INTE SKRIVA LITTERATUR SOM HAR OMSTÄNDLIGA MENINGAR.”

Och på Konsthögskolan får krokimodellen Monica ett telefonnummer av en av konstnärerna som tecknat henne, hon ringer upp från en telefonkiosk och romanen Rebellerna tar sin början.

– Huvudkaraktärerna är fiktiva. Men sen hämtar det drag från verkligheten. Alla stora händelser har hänt.

Rebellerna är resultatet av gedigen research och omfattande inläsning och samtal med flera personer som var del av den vänstermiljön vid tiden.

En historia som kunde blivit en film, eller en helt annan bok.

Men tanken att den här berättelsen skulle bli en film föll på lite olika saker – kanske främst på att Lukas Moodysson inte ville göra någonting som kändes som en prequel till Tillsammans. Det fanns även vissa berättartekniska detaljer – ett tillbakablickande i nutid – som blir lite svårlöst på film.

Och innan han kom på hur han skulle berätta historien i romanform fanns en annan bok. Som hans förläggare var tveksam till och hans fru ansåg som oläslig.

– Den var mer teoretisk och politisk, väldigt mycket babbel, rörig, inte särskilt underhållande. Och handlade om fler personer, inte bara om Monica.

DE SENASTE ÅREN har Lukas Moodysson – han har alltid haft god arbetsmoral när det kommer till skrivandet – varit väldigt produktiv, skrivit mycket, har mycket som ligger, i olika stadier av färdigt. Sådant som kan bli både filmer och böcker.

Han hade roligt när han skrev Rebellerna.

– Trots ett ganska mörkt ämne, boken är ju inte dyster i sin ton och stil. Den blir lite jobbigare efter ett tag, Monica är ju en väldigt levande människa.

Boken är skriven i korta kapitel, vilket gör att berättelsen hela tiden drivs framåt.

– Jag har känt ibland att ”det här är ju jätteenkelt och okomplicerat”. Jag passar egentligen för att skriva filmmanus för jag orkar inte skriva litteratur som har omständliga meningar. Jag uppskattar litteratur som inte gör sig till.

– Jag tänker att människor ska tycka att den här boken är olitterär, den innehåller inte de här långa beskrivningarna av naturen och rummen. De har ibland känts som om jag skrivit en lättläst ungdomsbok.

Vi sitter i ett konferensrum på hans förlag. Han pekar på en bok av Marcel Proust som står på en hylla vid väggen.

– Han kan ju skriva tiosidiga meningar, men det är inte så många som kan det. Och de som låtsas att de kan det, kan det inte.

Han improviserar ett exempel på den enkelhet han strävat efter med språket när han skrivit boken: ”Hon går in i ett rum. Sätter sig på en stol. Kalle kommer in i rummet. De tittar på varandra”. Inte olikt hur han formulerar sig i ett filmmanus. Men där fyller man sedan i handlingen med det rörliga, med replikerna och skådespelandet.

– Oavsett om det är skrivet i jagform eller i tredje person – om författaren eller huvudpersonen vet precis vad personen känner i en viss stund, eller hur det ser ut i ett rum. Jag känner bara att det vet man ju inte… Det känns lögnaktigt… där blir litteratur lite fejk.

Sedan en tid bor Lukas Moodysson och hans fru, serietecknaren och författaren Coco Moodysson, permanent på hans ärvda släktgård i Småland. Ensamheten i den lilla byn med 18 invånare passar honom.

– Man får en annan känsla för ljus och mörker, dygnsrytm och årstider – vädret är en fest varje dag. Och det förflutna – människor har gått här i generationer. Jag gillar snö, det enda jag inte gillar är när det är lerigt.

Han uppskattar också att slippa se sådant människor byggt eller gjort. Vilket är det enda man ser i en stad.

– Det är så skönt att inte vara fixerad vid mänskligheten och vad den gjort, utan kunna ta in resten av världen.

Har flytten bidragit till den produktiva arbetsperioden?

– Det tror jag nog. Men det är också nåt mystiskt med… jag har en känsla av att det finns nån form av kontakt med förfäder och förmödrar som bott där. Att man är i deras värld, går in i deras sätt att hantera världen.

Han berättar att det är lite spökkänsla hemma i huset ibland. Men väldigt vänligt. Det är mer hos grannarna, ”men i grannhuset har det hänt mer otäcka saker”.

– Hos oss är det mer en känsla av att de som bott där lämnat efter sig nånting och man har en vördnad för dem, tänker på dem. Ett tag var det lite konstigt med nycklar och dörrar som låste sig och öppnade sig. Men det har bara känts som busighet, aldrig otäckt. Det har alltid känts tryggt.

Detaljen med nycklar och dörrar känns litterärt användbar?

– Ja. Jag tror jag fått nåt litet intresse för häxkonst, det kommer dyka upp på ett eller annat sätt, nåt som är mystiskt eller har en övernaturlig aspekt.