Situation Sthlm
Krönika #290

I närheten av en skäring

Publicerad: 2022-01-10 15:09:11 Av: Text: Ulf Stolt

Han slingrade sig som djävulen under vigvattnet. Hal. Tvålad och smord som ett ospårbart handeldvapen. Vi hade lånat en kamrats bil, en smårisig men trivsam Volvo Duett, och kört runt i utvalda sceniska delar av länet hela morgonen, sett stadskvarter och förorter och solen gå upp ute på Ekerö och fått slut på bensinen två gånger och tvingats be om hjälp för att komma till bensinmack. Och fått hjälp. Nu satt vi med friska litrar under huven på ett taxifik vid Skanstull med ett nyköpt paket cigaretter och frukost på bordet när han dök upp lite från sidan.

Ville inte störa. Men om. Sen. När vi ätit upp vår frukost. Kunde vi kanske vara behjälpliga med att i all enkelhet och hast assistera honom – ”ni behöver självklart inte göra nåt” – med en tillfällig tillgång till bilens lastutrymme för han behöver flytta sin lilla roddbåt något hundratal meter. Ett kort insnack, vi lyssnade bara sporadiskt. Men förstod så mycket att båten ligger borta under bron. Och att det inte tar många minuter. Han skulle vara oss evigt tacksam. Kunde dock inte erbjuda något i gengäld mer än sin uppriktiga tacksamhet. Det var tydligen något med hans bankkort.

Vi såg på varandra. Visst. Låt oss bara äta upp så löser vi det. Han tackade och bockade, delikat som en begravningsentreprenör, lånade utan märkbara samvetskval två cigaretter – ”så ni inte känner att ni behöver stressa med maten för min skull” – och sa att han väntar utanför.

Vi kom ut. Låg sol över huvudstan. Han kopplade på oss och vi gick mot bilen som stod på andra sidan, han pekade, min vän körde och vi svängde ner under bron och tog höger i backen och ner mellan husen och fram mot vattnet. Det var januari. Ingen snö. Öppet vatten. Och i vattnet, förtöjd vid ett träd, låg en båt. Hans båt. Vi stannade bilen. Klev ur. Han gick längst fram. Satte sig på huk vid platsen där båten var angjord. Att han skulle klara av att lyfta båten själv en och en halv meter upp ur vattnet och sedan metrarna bort till bilen och upp i lastutrymmet var mer än en omöjlighet.

Vi tittade på varandra. Hur hamnade vi här? Klockan lite över tio på morgonen två dagar efter nyårsafton. Vi som bara skulle styra runt lite och sen åka hem och sova när vi blev trötta. Han reste sig. Undrade om vi hade några verktyg i bilen. Det hade vi inte. Bara en tom bensindunk och en plastkasse med två skitiga, vita kyparskjortor i. Han såg sig omkring. Vi stod vid bilen, dörrarna till bakluckan öppnade på vid gavel. Han förklarade att knuten var frusen. Ingen av oss som hade kniv? Vi skakade på huvudet båda. Han suckade.

Kunde han låna bilen snabbt och åka och hämta verktyg? Tyvärr. Han frågade var vi bodde. Inte på Södermalm. Vi stängde bildörrarna till bakluckan, sa att vi var tvungna att rulla vidare. Han undrade vart vi skulle. Om han kunde åka med till Liljeholmen, om vi kunde köra den vägen. Ledsen, vi har bråttom, ska jobba. Vad vi jobbar med. Extra på krogen. Vilken krog? Olika. Nej, tyvärr måste vi åka nu. Kan han låna två cigg till. Han fick dem, bad om eld till den första. Vi klev in. Stängde. Körde. Såg på varandra. Sedan på vägen framför oss. Ingen av oss sa något. Ju längre bort vi kom, desto större framstod han i backspegeln.