Situation Sthlm
Krönika: Ulf Stolt

Gaslågeblå

Publicerad: 2018-11-16 12:36:03 Av: Ulf Stolt

En av de första infödda stockholmare jag lärde känna efter att jag flyttat hit var en servitris, vi kan kalla henne I, som var blond, lite väl drogsugen, kvicktänkt, gatsmart och med en humor och ett språk jag dittills inte träffat någon kvinna i besittning av.

Det var hon som visade mig blå timmen över Slussen. Som om det var en hemlighet. Vi stod av någon anledning där på Södermalmstorg och hängde en sen eftermiddag med var sin cigarett mellan knogarna och det var novemberkallt och krispigt i luften och klockan drog mot afton när hon pekade upp mot himlen som med sats från Saltsjön välvde sig över stan, och sa: ”Det här är bästa tiden, blå timmen, innan himlen mörknar över i kväll”.

Jag såg upp. Likt en djupt ultramarin kupol sträckte himlen över Slussen och stan, som det verkade till dels upplyst underifrån av all belysning i staden som fortfarande skulle lysa en bra stund till – somligt skulle aldrig slockna – och alltjämt snyltande på det sista, magrande dagsljuset. Om någon timme skulle det vara över, berättade hon, sedan skulle himlen mörkna och det blå i den sakta djupna in i svart, sedan stjärnor om det var en klar natt.

Kanske är det därför jag alltid noterar det där ljuset den där timmen, och alltid minns glädjen jag då kände av att ha lämnat provinsen, när det som nu börjar dra mot senhöst – mina första egna stockholmsminnen som inflyttad är ur kall årstid – och luften får en att förstå vad som väntar.

Gick Hornsgatan västerut. Såg upp mot lägenhetsfönstren där det lös. Det finns fortfarande någonting speciellt i känslan att gå utmed gatorna i staden, se upp mot fönstren där människor bor och lever och tar sig genom tillvaron, och dela den här tiden och anonymiteten. Det har alltid lugnat mig. Jag pratade om detta med en vän – också han inflyttad från samma provins från vilken jag härstammar – som sa, att ”när jag kommer till T-Centralen och möter stressen där, då blir jag lugn, då är jag hemma”. Närvaron av liv, riktningen, rytmen, anonymiteten mitt bland alla andra.

Kö vid korvkiosken vid Zinken. Hade bestämt mig för att stanna till och köpa en grillad om det inte var kö, men två stod i kö så jag passerade. Elljuset på vid idrottsplatsen. En stegbil med blandarna på men inga sirener kom stampande nedifrån Hornstull och styrde rakt fram i korsningen Ringvägen.

Ulf Lundell – han bodde i många år i nummer åtta mittemot, precis vid tunnelbaneuppgången – blev en gång gravt irriterad på mig när jag skulle intervjua honom för två decennier sedan. Jag råkade stå någon meter på fel sida om brevlådorna där vi skulle ses. Han lugnade sig sedan, vi la oss i parken uppe vid Skinnarviksberget och pratade i gräset. Det gick förbi några pajsare under intervjun som ropade på honom och hälsade. Han trodde han kanske kände en av dem en gång i tiden, men var inte säker.

Några år senare skrev han ”Jag saknar dig” och beskrev himlen över stan som gaslågeblå. Det var alltså inte hemligare än så.