Situation Sthlm
Krönika: Ulf Stolt

Början på något

Publicerad: 2018-09-06 08:56:00 Av: Ulf Stolt
Natt. Stjärnhimmel. Med Yttersta tvärgränd i ryggen och det månskensbelysta vattnet och resten av stadens silver och sten och upplysta fönster långt där nedanför och längre bort, åt vilket håll jag än vände mig, så kunde jag inte låta bli annat än att tänka på det. Jag hade under dagen fyllts av ett dovt vemod, ett lätt obehag, en sorts insikt som gett en slagrutesvag dirrning någonstans precis nedanför mellangärdet. Tänk om det redan är försent? Ett flygplan blinkade sig över himlen på väg mot Arlanda – det flög för högt för att destinationen skulle kunna vara Bromma – och när vinden grep tag lite så klonkade det ena lossnade fästet till en reklambanderoll i metallstaget på en kranbil stående en bit snett bakom.

Jag kom att tänka på filmen The Swedish Theory of Love som kom för något år sedan. Bilderna på alla likriktade skuffgubbar i hatt och kittvita svep, 85 000 som gick i 1 maj-tåget och visionen från 1972 som strävade efter att göra varje människa i Sverige helt oberoende av någon annan människa – med staten som garant för oberoendet. Jag minns den där tiden. Minns det där Sverige. Såg med egna ögon på alltför nära håll den sociala ingenjörskonstens skrämmande bakslag där nere i provinsen, i både vår trappuppgång och i andras. I dag är vi statistiskt sett världens mest ensamma folk. Och ensamma människor är rädda människor. Och rädda människor söker tröst.

Upp i rulltrappan på Mariatorgets tunnelbana tidigare på kvällen scrollade jag Twitter och såg att NMR – detta är renläriga nazister, läs deras skrämmande avsiktsförklaring – precis fått polisens tillstånd att demonstrera på Kungsholmen några veckor före valet. På hemsidan skriver de ”Nu tar vi tillbaka vårt land – ut med förrädarna ur riksdagen”. Alla partier – även Sverigedemokraterna – räknas till förrädarna. Bara så ni förstår vad vi har att göra med här.

Ljus från en båt vid kajen nedanför Kungsholmstorg. Om några dagar har nazister marscherat där. Slagrutan i mellangärdet dirrar till. Urnorna väntar sina svar. Här, och i landet utanför. Jag tänker på visionen från 1972. Och på alla ensamma hushåll i staden. Och på SD:s opinionssiffror. Och nazisterna som fått marschera på Kungsholmstorg. Och på ensamma rädda människor som söker tröst. Och vad det blir för tröst. Jag tror inte det är försent. Men jag känner på mig att någonting börjat. Men att vi ännu inte inser vad det är.