Situation Sthlm
Krönika: Maria Hagström

Bland lånade berättelser

Publicerad: 2020-03-03 10:03:07 Av: Maria Hagström

Doften av böcker som har stått länge i hyllorna, berättelser som har besökt hundratals hem och blad som har vänts av många händer. Sidor som har fått kaffefläckar, vikta kanter eller där någon har strukit under några meningar med blyerts och sedan försökt sudda bort det. Och hårda bokryggar och nytryckta blad som knappt har öppnats än.

Doften påminner om när jag besökte bibblan i Sund och som liten flicka gick till höger mot de färgglada böckerna. Senare styrde jag lite mer rakt fram för att bläddra fram sidorna Kropp & Knopp, innan jag fick en egen prenumeration på Kamratposten. När det kom cd-skivor i rader och hörlurar att låna gick jag i stället åt vänster för att lyssna på det senaste.

Under biblioteket fanns ungdomsgården där jag och min kompis satt ihopkrupna i en soffa och tittade i skolkatalogen, på killen som vi båda var kära i, på avstånd. Det var innan vi visste vad kärlek var. Han som vi aldrig hade pratat med och aldrig skulle prata med. Han vars lektionsschema vi kunde bättre än vårt eget, så att vi kunde räkna ut när vi skulle passera honom i skolkorridoren. Biblioteket inne i stan fick ett antal datorer med internet. Jag bokade en dator då och då, för där fanns Mirc. Det gick att chatta med personer i hela Sverige, fatta grejen! Det var ju som en mycket bättre version av uråldriga Heta linjen, som de äldre hade haft. Och i skolbiblioteket letade jag fakta i tjocka uppslagsverk till skoluppgifter. Och så småningom, när jag studerade en kurs på universitet, satte jag mig på biblioteket för att få vara ifred från mina två lägenhetskompisar.

Till Stockholms tidskriftsbibliotek gick jag för att bläddra i magasin under journalistikstudierna. Där hördes bara prasslandet från vändande blad, viskningar och harklingar om någon lät för mycket. En man läste en tidning från sitt hemland, en annan spenderade några timmar i sitt ”vardagsrum” och jag upptäckte att det till och med fanns en tidskrift som hette Nötkött. Sedan glömde jag bort bibblan. Det var dumt. Tills jag behövde se en gammal film i arkiven, kopiera ett papper, läsa en bok som inte fanns någon annanstans och så började jag låna gratis ljudböcker i Biblio-appen.

Biblioteket i dag är ju inte riktigt vad det var när jag läste om pinsamheter i Kamratposten. Det anordnar datakurser, språkcaféer, teater och andra aktiviteter. Det finns sparkrav, minskande personalstyrkor och indragna sagostunder. Det är en plats där folk samlas. Alla möjliga. Bokmalar, ensamma människor, nyanlända personer och barn på bokkollo. Och bibliotekarier som är vana att få alla möjliga frågor, om blanketter och hur slipsar knyts. Och som hittar alla möjliga kvarglömda bokmärken: pengasedel, p-pillerkarta, bankkort, fotbollsbiljett, personligt vykort, linjal eller After Eight-papper. Eller skivor som en väns dotters musikband smög in mellan sidor i Slas-böcker, som en gåva till nästa låntagare med ett hopp om att bli upptäckt av fler.

I ett bibliotek finns spår av människor som delat samma aktiviteter och intressen, som har försvunnit iväg i samma berättelse, lånat gratis upplevelser och läsning för att sedan lämna tillbaka dem och slippa dra ursäkter om att hunden käkat upp boken eller huset brunnit upp. Det finns något fint med hyllor som doftar välanvända bokblad. Och som förhoppningsvis kan fortsätta att göra så länge till.