Maskinerna kom och jag minns min upprördhet. Att de skulle lämna kvar det mesta av den stora skogen brydde jag mig inte om, inte heller att träd skulle växa där igen. För det som skulle jämnas vid fötterna var den mest magiska delen. Den som var tät och vildvuxen, mossa ljusgrön, svamparna runda och ett drömskt ljus svepte mellan träden. Så minns jag den. Men de säger ju att minnet kan bedra. I mitt minne ställde jag mig i vägen för de väldiga maskinerna och sa åt gubbarna att vända om. Men vad kunde en flicka sätta emot enorma skördare och kommunbeslut. Minnen är inte att lita på. Det kan vara så att jag bara på avstånd såg jättarna vältra in i Ronjaskogen och endast lämna stubbar och mossa kvar.

"Vem vill vara den galna i huset?”

Där jag bor nu finns ingen stor skog utanför huset, men det finns en smal avlång skogsremsa. Jag kallar den ”skogen”, såsom bara en stadsmänniska skulle göra, men den lilla flickan hade garvat. Ska det föreställa skog?! Jag kan ibland längta efter att lägga mig på marken och titta upp genom ett mäktigt lövverk och lyssna till dess prassel, men när vi har picknick i ”skogen” hörs E4:ans konstanta billjud bakom trädens sus. Jag åker sällan till en riktigt stor urskog, jag åker mest till stan. Gillar pulsen av cyklar hit och dit, tunnelbanetåg som ormar över broarna och blinkande ljus i natten. Människor på väg åt olika håll. Jag har samma takt i stegen.

Jag har inte gröna fingrar. Ger inte mina blommor växtnäring, byter sällan till större krukor. Jag har inte koll på när jag sist gav dem vatten, men de säger till. De kallar på mig med ledsna blad. Och de reser sig alltid igen. För de älskar att bo hos mig. Det är inte jag, det är lägenheten. Det är fönstren och översta våningens ljusa magi. Jag har många krukväxter, 41 stycken. Flickan som drömde om ett hem likt en djungel finns kvar. Och det är ett helvete för den som får uppdraget att vattna när jag är bortrest.

Utanför finns tallar lika höga som huset. De äldsta stod här när Hägersten mest var betesmarker, åkrar och skog. När sommarbostäderna kom och senare den stora bostadsexpansionen. Säkert fick några träd stryka med när mitt funktionalistiska hus byggdes. Men det finns träd som har stått stadigt genom kraftiga vindar och politiska stormar. Överlevt samhällsförändring och min inflytt. De orkar fortfarande hålla sina grenar uppe och har fri insyn genom alla fönster. Vet vilka som har flyttat in och ut ur min lägenhet i decennier och när mina grannar skrattar, syndar, sover, skriker, sjunger och sörjer. Och att jag nu sitter och skriver om att jag en gång skulle rädda en skog, men aldrig gjorde det.

Träd bär år av hemligheter. Sträcker ut sina armar. Krama en trädstam och du mår bättre. Snart blommar rabatterna och jag också. Det är dags för ett vårskrik. Men min skogsremsa är för liten, grannarna skulle höra och vem vill vara den galna i huset? Bara tallarna vet.