Hoppa till innehåll
Krönika

Att vinna ett gossehjärta

I morse, när jag och min son klev in på förskolegården, ropade hans kompis högt: ”I dag är det alla hjärtans dag!!!” Han var så peppad, trots att hans mamma en halvtimme tidigare hade förvägrat honom rosen som de hade fått vid tunnelbanestationen. Han fick inte ta med den in på förskolan. Det krävs mindre för att krossa ett gossehjärta en tidig morgon. Men en stund senare stod han ändå glatt och gormade om hjärtan och om att han har en skottkärra. Små gossehjärtan läker snabbt.
Maria Hagström

Ja, shit, det är alla hjärtans dag. Kom jag på. Jag som hade fixat barnvakt under kvällen för att kunna skriva min krönika på en restaurang. Jag borde väl egentligen ha köpt glass och ritat hjärtan nu? Istället beställer jag en sallad och en öl. Servitören frågar om det bara blir jag. Ja, säger jag och ser mig omkring. Där sitter flera par, några familjer och något kompisgäng. Vem går ut själv på alla hjärtans dag? Jag sitter vid ett bord för två, ser att det står en skylt om att det är reserverat senare under kvällen. För två personer.

Tio minuter senare, efter att mannen vid bordet bredvid sneglat lite åt mitt håll, frågar han försiktigt om någon ska använda stolen mittemot mig eller om han kan ta den. Servitören tänder ett ljus på mitt bord och jag tänker att han tänker: stackars hon som sitter själv. Jag känner mig inte ”stackars”, men det där brinnande ljuset säger: du borde väl… Sedan tänker jag, när jag funderar på vad jag ska skriva, att en krönika ändå når en massa läsare…och jag har ju varken energi eller lust att ladda ner Tinder (min mejladress står längst fram i tidningen).

Och sen tänker jag, efter att ha skrollat sociala medier och sett olika sorters kärleksförklaringar, att jag skulle ha varit hemma med mitt hjärta. En av anledningarna till att jag ville ha barn var att få uppleva den där enorma kärleken. Och att vara ett ”vi”. Eller varför ville ni som har barn ha barn? En kompis till mig, som har valt att inte skaffa barn, upplever att ”barnfria” personer får frågan: varför vill du inte ha barn? Men hur ofta får vi andra frågan: varför vill du ha barn? Så stark är normen. Och kanske är normen en del av barnlängtan? Vi förväntas vilja ha barn. Det är också det vi kvinnor får höra: ”Nu rycker det väl i livmodern?”, ”den biologiska klockan tickar”, ”är det modersinstinkten som talar?” eller om att bli ”drabbad av bebisfeber”. Det är som att barnlängtan ska sitta i våra kroppar. Men är den biologisk? Det verkar inte så.

Barnlängtan handlar mest om sociala komponenter, samhället och förväntningar, säger en forskare jag har snackat med. Sexdriften däremot, den sitter i kroppen. Det är den som sett till att vi har fått barn och överlevt som art. Förr åtminstone. Jag hade inte sex när min son blev till. Istället fanns barnmorskan Lena, embryologen Lasse och min kompis Sanna där. Och mediciner. Sexigt. Men vad det än handlade om för mig, den där barnlängtan, så ledde den mig till den där enorma kärleken. Att vinna ett gossehjärta är ändå störst av allt. Imorgon köper jag glass och ritar hjärtan.

Stöd Situation Sthlm

Ditt stöd bidrar till Situation Sthlms arbete med att nå hemlösa människor i ett första steg från gatan för att lotsa dem vidare på sin väg tillbaka till samhället.