Konceptet eftermiddag är redan officiellt invigt när en nyvaken Jan Lööf viker ner sina två meter så han kan se ut genom dörren vilka det är som nu kommer uppför trappan, välkomnar oss in och varnar för de kalla golven. Det krävdes några vänstersvängar från allfartsvägen ute på Ekerö, sedan pingade gps:en att vi nått adressen – ett rött hus med brutet tak och några tillbyggnader.

Om han skulle teckna det vet man precis hur det skulle komma att se ut.

Här har Jan Lööf och hans fru, konstnären Inka Plengier Lööf, bott sedan 1997. Men då bestod huset bara av köket och ett rum till, sedan dess har huset byggts till i omgångar och det upplevs nu betydligt större på insidan än det verkar vara när man ser det utifrån.

Det stora rummet i två våningar har Jan Lööf byggt själv.

– Det fanns en tid när jag var en stark man och orkade bära spånskivor. Det gör jag inte längre. Jag hade ingen ritning, sågade till varenda planka själv och spikade upp, utom högst upp i nock där, då var det några som hjälpte mig.

Varför hade du ingen ritning?

– En ritning är ju egentligen bara en teckning i förväg av det man ska bygga… det blir bättre att man ser att det är här man ska ha trappan medan man bygger. Man känner det när man håller på vart saker ska va.

Tidigare satt han till höger uppe på loftet och hade sin ateljé och tecknade, men det fungerade inte i längden.

– Det var på grund av katterna, de gillar teknik och skulle alltid va på datorn och leka med suddgummit och så där, trampade omkring överallt, jag fick aldrig va i fred och hade ingen dörr att stänga dit upp.

Då gjordes det en tillbyggnad till – den här gången tog han hjälp med byggnationen – innanför det stora rummet.

Och det är där han nu har sin ateljé.

”Ritplattan och den elektroniska pennan är ju otrolig. Känslan är inte som papper, men man vänjer sig.”

Vad söker du efter?

– Jag letar efter miljöer, maskiner, saker, detaljer, grejer jag vill teckna. Sen kan jag gå genvägar i det. Jag är ju gammal konstnörd. Så när jag gör mina illustrationer är det ett lappverk av olika influenser.

Allt tecknande och illustrerande han gör börjar med ett vitt papper och en blyertspenna, nummer 4 – han har gått över till hårdare och hårdare blyertspennor genom åren.

– Annars blir det dött, det måste finnas kvar nåt av handens rörelser i bilden.

Tidigare ritade han på pannåer i hård papp som han köpte i bulk från en affär som låg vid Stureplan men som inte längre ligger kvar.

– Jag behövde ett hårt, starkt papper som en pannå för jag höll på och gnuggade och suddade och grejade och använde olika tekniker och ett vanligt akvarellpapper hade gått sönder.

Han gör inte heller till ytan hur stora illustrationer som helst, och det finns en ritteknisk anledning bakom det.

– Man räcker inte fram riktigt, handen svävar i luften ovanför. Jag måste ha stöd för handleden när jag tecknar.

Jan Lööf var tidig med att ta till sig ny teknik och började rita med en Wacom-platta. Den platta han hade tidigare var en sådan där han ritade på en platta bredvid och såg på datorskärmen det han ritade. Nu ritar han i stället direkt på datorskärmen.

– Ritplattan och den elektroniska pennan är ju otrolig. Känslan är inte som papper, det finns inget motstånd, men man vänjer sig. Men det jag lägger in i datorn är en blyertsteckning med linjer och skuggning, men inga färger.