DET FALLER FLORSOCKER från himlen. Min son säger att han har skridskoskor, det gör inget att det är halt. Mig gör det något, på väg till förskolan innan dagsljuset har orkat resa sig. Men Hägerstensåsens tunnelbanestation har redan vaknat och det lyser över anslagstavlan strax utanför.

”Vad har hänt med den där katten?” undrar min son och pekar på en av lapparna med texten ”Har någon sett Bosse?”

En svartvit katt tittar ut från pappret i en skyddande plastficka. Bredvid sitter en annons kvar för nyårsrevyn Kanonkultur. Ovanför söker ett gäng glada pensionärer fler som vill spela motionspingis. Till vänster om dem vill kören Songsisters ha fler röster. Snett nedanför bjuder Stockholms stad in till en nyinvigning av Riksdalertorget, men datumet har passerat. Ute vid tavlans kant presenterar ArtSpace en konstnär, en bostadsrättsförening hyr ut parkeringsplatser och vid en annons om familjekarate har någon ryckt loss en av flikarna med telefonnummer.

”Det finns inga digitala smockor och loskor.”

Under lapparna sitter fler lager av andra lappar, som är bortrivna med bara kanterna kvar och små fragment med budskap: ”Rösta på ViSK i Kyrkovalet”, ”grannloppis”, ”dansa med bebis”. Hörn som fladdrar, tejp som gett upp, häftstift som håller otåliga papper på plats. Och ett med tät handskriven text om konspirationsteorier.

Tavlan är som ett spretigt arkiv. Här ryms kultur, vardagslogistik, saknad och existentiell ångest. Rop ut i det offentliga rummet. Som en analog version av en lokal Facebook-grupp. Inlägg och annonser utan algoritmer. Ingen får statistik på hur många som stannar, läser eller går vidare utan att bry sig.

En slags osynlig algoritm finns ändå. Här sätts sådant upp som kan intressera folk som bor på Hägerstensåsen. Det säger något om området och människorna här.

MEN PÅ TAVLAN får saker stå oemotsagda, utan kommentarsfält, förutom att någon ritat dit en mustasch på en politiker. Det finns inga digitala smockor och loskor. Ingen föreläsning om hur man borde tänkt innan man skaffade bil, problem eller känslor. Eller någon som skriver ”hur svårt ska det vara?”. Men inte heller hjälp i samma omfattning, lika snabbt. Online är allt effektivt, men försvinner snabbt i flödet. På tavlan fladdrar meddelanden i vinden i dagar, månader.

Kanske är det därför lapparna känns så snälla. De ber om något, rakt upp och ner. Kom och dansa med oss! Kanske dyker någon upp. Kanske inte. Under tiden åldras de långsamt och blir till Åsens lilla dagbok: spår av sådant vi ville, gjorde, hoppades på. Samtidigt som livet pågår runtom, dagsljuset stiger och florsockret smälter på näsan.

”Mamma! Du lyssnar inte!”

”Katten? Han är försvunnen. Det står: Har någon sett Bosse?” ”Har någon det?” Jag tar fram min telefon, söker på ”Bosse” i en lokal Facebook-grupp. Hittar snabbt ett nytt inlägg om en upphittad katt. Svartvit. Flera har engagerat sig och ägaren har hittats. Men katten var inte Bosse.

”Det verkar som att de fortfarande letar efter honom”, svarar jag.

Min son är tyst ett par sekunder.

”Då får de sätta upp fler lappar”.