Situation Sthlm
Krönika: Ulf Stolt

Vargen väntar i sin dröm

Publicerad: 2019-02-07 10:36:47 Av: Ulf Stolt

Det röda, lite stressade blinket från ett passerande flygplan sneddar diagonalt hastigt förbi den övre tredjedelen av ena fönstret. Avlägset jetmotormuller – det låter som om ett tungt, lite skrovligt klot sakta rullas över ett stengolv – tonar successivt ut och bort. Det är sent, inga passagerarplan borde uppehålla sig bland molnen vid den här tidpunkten.

Jag ska just börja titta på ett Youtube-klipp med Bob Weir & Wolf Bros. inspelat i oktober förra året från Chicago, med datorn i knäet i en stol som det, så fort jag byter vikt på sittbenet, knakar i ryggstödet på. Fåtöljen saknar armstöd, är således idealisk att bekvämt kunna sitta och läsa i, eller spela valfritt stränginstrument. Eller skriva.

Jag tänker sedan att det naturligtvis är fraktflyg – stora tunga passagerarlösa bredvingade skepp som svävar omkring i natten med sina innanmäten fyllda av saker som måste förflyttas – som är ute och rotar runt där uppe. Plast i haven? Växthuseffekt? Blinket försvinner. Ljudet dör ut. Jag slår igång. De inleder med ”Cassidy” – en elegi över Jack Kerouacs vän och alter ego Neal Cassady, som körde The Merry Pranksters buss ”Furthur” kors och tvärs genom USA och bodde med Grateful Dead i San Francisco och jonglerade med rallarhammare i bar överkropp under Acid-testerna som författaren Ken Kesey riggade. Och som frös ihjäl, full och tablettsänkt, alltför tunt klädd utmed en järnvägsräls i San Miguel de Allende i Guanajuato i Mexico, några dagar innan han skulle fylla 42. Berättarjaget i sången kan tydligt avläsa, på formerna i det nedlagda gräset där vargen sovit, att han funnits med i hans dröm.

Wolf Bros. är en trio, bestående av Primus gamle trummis Jay Lane, Don Was – Was not Was, producerat Wayne Kramer, The Rolling Stones, Bob Dylan bland andra – på ståbas, och Grateful Dead-sångaren och gitarristen Bob Weir. Det är skäggigt och långsamt. Batikmjukt, som vaggvisor för vise men. Don Was leende och barfota. Scengolvet rikligt möblerat med tjocka äkta mattor att tassa runt på.

De spelar i två timmar och trettiosju minuter, en kort paus mitt i. Ibland vindlar de iväg i långa instrumentala jam. De tycks inte, medvetet, ha repat ihjäl sig innan turnén – det här är musik som uppstår när den sker, när de bestämmer sig för att framföra den. Bob Weir ler och knäpper sin högra sandal, sedan byter han gitarr. Nu ”Jack Straw”. Jag ser inget blink i fönstret, men det där klotrullande mullret passerar återigen över huset.

Joan Didion skrev en gång om när hon satt på golvet i en hippielägenhet i Haight-Ashbury i San Francisco och såg små barn som givits LSD av sina trippande mödrar. En gång upplevde Bob Weir att strängarna på hans gitarr hängde slaka likt vibrerande, sega, glödande tvättlinor ner mot scengolvet. Världen hade en annan medeltemperatur då.

Hörde i en podd att det nu förs seriösa diskussioner kring användandet av psykedeliska droger i terapeutiskt syfte. Det kanske går nu. Att tala om eller göra. Tankar och idéer återvänder. Flygplanen har sin himmel. Resten av oss vill dit, på ett eller annat sätt. Jay Lane torkar svett ur pannan med ärmen på sin batiktröja efter sista låten, Bob Dylans ”It´s all over now, Baby Blue”. Jag kränger av lurarna. Släcker på väg ut. Himlen tyst. Bara vargen nu, som väntar mig i sin dröm.