Hoppa till innehåll
Stöd oss
Kristian Matsson

The Tallest Man On Earth

Med en bunt ackordstämda mandoliner och gitarrer och nya skivan Henry St., ger sig Kristian Matsson – The Tallest Man On Earth – ut på turné igen. Efter pandemin tar han inte musiken för given längre. För även om han blivit bra på att odla grönsaker – vad ska han i så fall göra med den där oron i bröstet som instrumenten och musiken alltid stillat.
Text: Ulf Stolt Foto: Peter Westrup

Det fanns tillfällen, ganska många tillfällen faktiskt, under pandemin då Kristian Matsson satt mer eller mindre isolerad på sin gård i Dalarna och på riktigt undrade om livemusik över huvud taget skulle komma tillbaka och bli verklighet igen. Om det han ägnat i stort sett hela sitt vuxna liv till att göra – att med utgångspunkt från New York åka runt i världen med en bunt gitarrer och uppträda – fortsatt skulle vara hans yrke. Väntan på ett tydligt svar skapade en absolut ödmjukhet. Så den Kristian Matsson som nu enleveras från den svarta turnébuss som står parkerad på gatan utanför bakdörren till Amager Bio i Köpenhamn av turnéledaren, och slår sig ner i den låga soffan en trappa upp i produktionskontoret är… förväntansfull. Och märkbart tillfreds.

– Det är högintensivt men inte stressigt, det är bara skönt att va igång och turnera. Jag har precis sovit hela natten för första gången på flera dagar. Vi kom över från USA för tre dar sen och jag har varit så jetlaggad och haft mycket att göra.

Turnésvängen i USA var en liten specialturné som skivbolaget ville att de skulle göra innan nya skivan Henry St. släpps, vara tillgängliga för press där borta en period, göra spelningar dit journalister och andra betydelsefulla kunde flygas och bussas in.

– Det blev mycket flygande, checka in tjugosex gitarrer som specialbagage och sånt… Nu börjar vi turnera på riktigt och har våra grejer och turnébuss. Underbart skönt.

Kristian Matsson skjuter ner klockan på handleden på vänster hand och minns hur det blev senast han turnerade, efter de två första spelningarna av fyra de skulle göra i Chicago i början av mars 2020, hur de satt i en lägenhet och hörde att Kalifornien – det var dit de skulle åka efter de fyra kvällarna i Chicago – nu stängde ner, ”det var tumultartat, ingen visste nåt”. Innan han åkte till Chicago hade han bara noterat att handspriten börjat ta slut i butikerna i Brooklyn.

– Jag åkte tillbaka hem till New York, som var en spökstad då. Och lyckades hinna få tag på en hyrbil som jag bokade i en månad och åkte upstate till vänner som bor där. I stan var det otroligt spökligt – tyst på gatorna, förutom alla sirener…

– Jag väntade upstate New York och började köra några livestreams. Jag hade energi, hade precis släppt en skiva jag skulle börja turnera på, så jag gjorde det några gånger. Efter tio veckor där insåg jag att det här året kommer ju i alla fall vara inställt.

Gården i Dalarna, den ligger på ett överkomligt avstånd till Leksand där han växte upp, har han haft sedan 2012

– ”jag har verkligen haft en lyxtillvaro med lägenhet i Brooklyn och gården att åka hem till” – och hans föräldrar bor i närheten.

Sedan 2008 har han varit i USA på ett artistvisum. Han visste att om han lämnade landet nu så skulle gränsen vara stängd. Första tanken var att han skulle bli borta från New York och lägenheten i hörnet av Henry Street och President Street i Brooklyn i några månader. Sanningen blev den att han aldrig återvände. Han beskriver det som en lång kalibrering. Han bodde på gården, nära sina föräldrar och vänner, men träffade dem inte så ofta, levde ganska isolerad.

– Jag fick en sorts insikt om vilket guldställe det är. Och hur mycket tryggare Sverige är jämfört med en massa andra ställen, men framför allt USA – även om jag hade lyxen av en jättebra sjukförsäkring.

– Vilket skyddsnät vi har i Sverige och jag tar det för givet. Det räcker att bo ett tag i ett annat land som inte har det för att inse att det är en lyx och nåt vi inte får schabbla bort.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #305

Stöd Situation Sthlm

Ditt stöd bidrar till Situation Sthlms arbete med att nå hemlösa människor i ett första steg från gatan för att lotsa dem vidare på sin väg tillbaka till samhället.