Men det är något som liksom inte stämmer när fingrarna inte är med i processen att skapa texten, det blir inget flyt, ingen överblick, det som kommer ut skapas på en annan plats i hjärnan än där text fogas samman i meningar och har egentligen ingenting med skrivande som sådant att göra. Jag funderar på vad man egentligen kan använda detta till. Då hör plötsligt 1970-talet av sig och ber att få tillbaka sin roterande nummerskiva.

Tänk om fasran haft den här funktionen inbyggd i sin Olivetti reseskrivmaskin på 1970-talet när han stod i spelargången efter någon allsvensk skitmatch i elljus och tryckeriet där hemma på landsortstidningen snart stånkade igång och det fanns ingen tid att plåga ner ett gult manusblad i valsen och skriva rent. Pappersbanan var spänd, kasten laddade med typer, klichéerna på tork. Det enda som hanns med nu var att ringa till tidningens växel, be att få bli kopplad till mottagningen och sedan, med luren klämd mot axeln, slå i blocket med anteckningarna från halvlekarna och rakt ut i luren läsa in manustexten.

Ibland var det bara en notis, ibland hela matchreferatet över en halv sida som skulle extemporeras hem. Kanske en sidoartikel med några citat. Det lästes in med skiljetecken och allt. ”Punkt, utgång, pratminus”. Krångliga namn bokstaverades löpande under inläsningen: ”Djurgårdens hårdföre anfallare Dan Brzokoupil – förnamn david adam niklas, efternamn bertil rickard zebra olof kalle olof urban petrus ingvar ludvig – orsakade straffen som Åtvidaberg kvitterade på…”

I blocket kronologiska tidsangivelser per halvlek och någon mening om viktiga händelser: ”11 minuten. Tredje inkastet på fyra anfall. Backlinjen ser trög ut”, som stöd för berättelsen Blev det mål var det viktigt att få med tiden, vem som gjorde målet och vem som passade till det. Om han inte hann uppfatta det och det inte gick att utröna via kollegorna på pressläktaren gjordes en markering i blocket och detta kollades sedan upp i omklädningsrummet efter matchen.

Jag har bevittnat dylikt åtskilliga gånger. Stått bredvid de underligast placerade telefoner man kan leta upp – på väggen i en spelargång, på ett nedsläckt vaktmästarkontor, utmed landsvägen, i en sjukhusfoajé i Kalmar – och sett farsan klippa med ögonen bakom sina åttakantiga stålbågade glasögon, andas nervöst genom näsan och slå numret till tidningen med reportageblocket balanserande över ena låret. ”Växjö enkelviktor ärlig xerxes johan örjan komma Correspondentens utsände kolon ny rad rubrik hoppet lever efter sen kvittering ny rad ingress det var elva trötta kämpar som klev av efter nittio minuter i regnet på värendsvallen stavas viktor ärlig rickard erik niklas david sigurd vallen punkt nytt stycke…”

När han var klar kollade han alltid med telefonisten att hon fått med allt. Sedan gick vi mot bilen. Att missa en deadline var aldrig ett alternativ.