Situation Sthlm
Krönika

Jag som redan var på väg

Publicerad: 2017-11-14 13:54:39 Av: Ulf Stolt
Det krävs egentligen inte mycket. Någonting bara. Ofta obetydligt. Som liksom från ingenstans plötsligt, mitt i en tankebana, kratsar en tunn cirkel i kartdammet eller drar tråden ur gardinens varp tillräckligt bestämt så att maskorna sedan delar sig och nytt ljus kan bryta igenom.

Eller kanske minnet av ett nästan bortglömt ljud. Som det sekundsnabba, osmorda skorret från den korta kedjelänk som sitter mellan de två mekaniska delarna i ett bastramp. Rörelsen på väg tillbaka efter anslaget, när klubban strävar mot ursprungsläget och pedalen väntar fot igen. Sedan nedtrampet, dovt och tungt, man kan förstå att en hel del luft måste omdisponeras för att ljud i det lågfrekventa registret ska kunna forma plats. Och orka tryckas vidare och bort, ut ur den runda cylinderformen och sedan framåt i rummet och där skingras och till slut bli ingenting. Jag kan i stort sett minnas vad som helst som skett mig. Men jag kommer inte alltid ihåg det när det hastigt kommer på tal. Och är det någonting i den uppdykande händelsen som är förknippat med ilska eller sorg eller skam eller rädsla kan det ta en del tid innan jag lyckas mästra diset som omger det och är färdig att tolka legeringen på ramglaset.

Jag tycker aldrig om att planlöst gå i affärer och titta på saker. Eller hundar jag inte är bekant med.

Det sägs att man växer upp fortare ju längre hemifrån man befinner sig. Jag tycker om avståndet till min uppväxt, mätt både i decennier och distansminuter. Tänker ibland på människor jag en gång kände, vänner i vissa fall, ytligt bekanta i andra fall, som precis som jag också ville bort och ut, som ville till Stockholm och slå upp nytt. Men som inte fick fäste här och höll sig kvar, som kanske blev av med ett tillfälligt jobb eller inte hittade någonstans att bo efter att ett tredjehandskontrakt löpt ut.

Desperationen de måste känt. Hatet. Villrådigheten.

Att stå där på tåget över Tullbron, äntra provinsen norrifrån och tvingas tillbaka in i den där jävla Winnerbäcklåten och dess osynliga, smetiga galler igen. Gågatan. Torgen. Den låga himlen. Vattentornet. Domkyrkans pissljumma skugga som viskade sin strykfria moral. Jag känner nu när jag skriver detta – jag tror det var ungefär vid passagen ”Domkyrkans pissljumma…” som jag först förnam det – att det sker någonting i mig, att pulsen ökar, att en sorts primitiv och magnesiumvit ilska börjar sippra sin svala kåda nedför ryggraden. Jag drar därför omedvetet axlarna bakåt som för att sträcka ut ryggen, sväljer, andas lite djupare. Och känner hur glasögonbågarnas skalmar snuddas av pulsslagen vid tinningarna. 30 år i år. Men direkt är jag där igen. Det är inte så att jag kan luta mig tillbaka och sluta ögonen och som på en filmduk återse miljöer och platser och gator och kvarter – delar av sådant sitter naturligtvis obönhörligt nedristat av olika anledningar, annat har bleknat bort och sorterats undan – utan detta är någonting helt annat.

Detta är någonting osynligt. Som nervgas. Luktfri. Det här liksom bara finns där, lagrat likt radioaktivitet i alla de miljontals skärvor av minnen jag varit tvungen att splittra sönder i atomsmå fragment av en enda anledning – för att inte bli galen. Adrenalinet sipprar i skuldrorna, ner i triceps, och jag noterar att jag biter ihop tänderna hårt medan jag skriver detta. Jag skickade aldrig något vykort. Fick inget heller.

Ljudet av en dov bastrumma genom golvet. En gardinfåll som repats upp, ljus som sipprar in genom och under den och sprider sig sakta över ett bonat parkettgolv. Jag ligger på en matta under ett bord och lyssnar på vuxna röster som samtalar i rummet bredvid. När bussen passerar – det gör den någon gång i timman – hör jag den komma flera hundra meter innan den passerar fönstret. Jag hatar ljudet av den där bussen, hatar att veta att den först ska komma närmare och närmare och närmare mitt fönster och sedan passera och försvinna bort. Och jag ska bara ligga kvar. Under bordet. På mattan. Och lyssna till de vuxna rösterna i rummet intill, höra berusningen tillta, volymen öka, skratten bli lite yvigare, känna doften av cigarettrök och det där svala draget under dörren när de då och då öppnar mot uteplatsen för att snabbvädra.

Jag hade bestämt mig långt innan, det minns jag tydligt. Men där på mattan var allra första gången jag kände den där osynliga tyngden mot bröstbenet och det där sugande, bråddjupa kallraset i mellangärdet. Utanför dörren rösterna. Bastrumman som hörs genom golvet. Och solen under gardinen.

Och jag som redan var på väg.