Situation Sthlm
Krönika: Ulf Stolt

De tunna romanerna

Publicerad: 2019-05-31 10:14:54 Av: Ulf Stolt

Jag köper bara tunna böcker numera. Är inlagan tjockare än en centimeter avstår jag att införskaffa boken, oavsett hur hyllad och omtalad titeln än är, för jag vet att jag aldrig kommer att läsa ut den. Jag har en hel trave böcker på nattduksbordet som är tjockare och som det syns ett invikt hörn i någonstans den första tredjedelen och sedan har den förblivit liggande i traven. Jag vet inte varför egentligen.

Jag har som många andra i min generation slafsat i mig närmast ohälsosamma mängder fetnackade romaner genom åren – underbara läsupplevelser många av dem, somliga ett svårsmält blåställsjobb av strikt bibliofil karaktär. Men efter bland annat Karl Ove Knausgårds Min Kamp-svit, Roberto Bolaños 2666, lite blandat Lundell, några europeiska morsgrisar och ett antal präriedammiga amerikanska fyllon så var det som att jag kom till en gräns.

Vill jag ha alla de här orden? Från en och samma person? I samma berättelse? Ville jag investera så mycket tid i relationen? Var jag verkligen intresserad? Och någonstans i utvecklandet av den frågeställningen – det kan också ha varit några år tidigare, tidslinjen inte helt nykritad i minnet – tilldelas den franske författaren Patrick Modiano Nobelpriset i litteratur. Jag hade aldrig hört talas om honom – i genomsnitt brukar jag känna till namnet på ungefär var tredje litteraturpristagare – och kände ingen stingande smitta att söka mig mot honom efter utnämningen, men när jag gick förbi ett utställningsbord på en bokhandel och såg några av hans böcker stannade jag till. Alla var tunna. Somliga på knappt hundra sidor. Många av böckerna hade lite kryptiska, diffusa och svalt associationsrika titlar – De yttre boulevarderna, Minnets kvarter, De dunkla butikernas gata, På den förlorade ungdomens café, För att du inte ska gå vilse i kvarteret. Jag bläddrade i några. Läste en första mening här, en sista mening där.

Det fanns så tydligt en storstad närvarande i de här berättelserna, det förstod jag bara av att läsa titlarna. Jag hann uppfatta konturerna av breda gator, människor som levde, eller försökte leva, sina liv där med sina minnen, sin vilsenhet och sina begär, sina förluster och dunkla motiv, sina yttre begränsningar. Författaren tycktes uppenbart, sett till böckernas sidomfång, mån om mig. Och sig själv. Och tiden. Han verkade helt enkelt vänlig nog att tygla sitt romanbygge, inte bara låta det virvla vidare och samla på sig och idissla framåt. Kanske av insikten – vilken han troligen i så fall smittats av under uppväxten i Paris och berättelserna från ockupationen – att livet och tiden inte är oändlig. Och därför gällde det att förädla sitt stoff.

Vi vek runt ett gathörn någonstans i Marais. Klockan kanske tio på kvällen. Januari. Några grader över noll. Hennes arm krokad i min. Jag hade aldrig varit på platsen tidigare, men kände ändå omedelbart igen mig – inte på ett geografiskt vis, att jag per kartblad kunde klargöra var jag exakt befann mig. Jag kan inte heller påstå att jag på något yttre vis passade in där. Men jag förstod platsen. Dess kollektiva minne tycktes uppstå i mig på samma gång vi kom runt gathörnet. För att jag omedvetet bar dess berättelse i mig, från någonting jag läst. Som varit tunt nog att ta sig igenom.