”Zelda är komplex”
Lagom till Stockholms internationella seriefestival, 8-9 maj, släpps den fjärde boken om Zelda. Till hösten väntar en samlingsvolym.
– Jag tror att Zeldas svagheter är hennes styrka och det som får läsarna att relatera till henne. De flesta kan nog känna igen sig i att ha goda intentioner, men som man misslyckas med att leva efter i praktiken. Jag har aldrig velat att Zelda ska vara en ”god kvinnlig förebild”, jag vill att hon ska få vara en komplex karaktär med både goda och dåliga sidor, säger Lina Neidestam.
Genom de fyra albumen har Zelda utvecklats, så väl form- som innehållsmässigt.
– Det är en enorm skillnad nu om man jämför med de tidiga stripparna. Karaktärsdesignen är annorlunda och jag gör serien digitalt i stället för med penna och papper. Innehållsmässigt är det också skillnad, i början var det mer text, nu jobbar jag i stället allt mer med humorn i bilderna. Serien har också mer ramhandling nu och förvandlas allt mer till en såpa.
Lina Neidestam är hedersgäst vid Stockholms internationella seriefestival på Kulturhuset och har även tecknat den officiella festivalaffischen. Det är en bild som Lina beskriver som ”en hyllning till tonårsrummet”.
– Eftersom festivalen delvis har ett barn- och ungdomstema i år ville jag rita ett riktigt rörigt tonårsrum där febril aktivitet pågår bland högar av skräp, seriealbum, godispapper, leksaker och pennor. Bilden är en hyllning till alla kids som sitter uppe och ritar hela nätterna och publicerar sig på tumblr-bloggar och i fanzines. Det är de som är seriernas framtid. Jag ville också baka in en magisk superhjälte-stämning och kamplust, därav huvudpersonens Rosie the Riveter-pose och Charlie Hebdo-pennan mot en dramatisk himmel.
”Då var festivalen typ inhyst runt en rulltrappa i Kulturhuset”
Lina Neidestam besökte seriefestivalen första gången 2006.
– Jag och tre klasskompisar från Serieskolan i Malmö hade precis startat seriekollektivet Polly Darton. Vi gick ”all in” med färgmatchade outfits, en enorm backdrop med vår ”logga” och temanummer-fanzines som vi till och med skaffat ISSN-nummer till. Då var festivalen typ inhyst runt en rulltrappa i Kulturhuset så vi stack nog ut med vårt enorma pådrag och stora iver. Men vi sålde slut våra fanzines och det var första gången jag träffade många av de kollegor som jag fortfarande jobbar med idag. Så det är absolut mitt bästa festivalminne.
