Situation Sthlm
Stefan Sandström

Upprättare

Publicerad: 2019-03-12 11:36:17 Av: Text: Maria Hagström Foto: Magnus Sandberg

Bakom ett alkohol- och drogmissbruk finns oftast ett trauma. Därför bör traumabehandling vara självklar inom beroendevården, men det är den inte. Genom boken Missbruk, trauma och samsjuklighet vill psykologen Stefan Sandström ge människor i missbruk upprättelse. Och en bättre vård.

Psykologen Stefan Sandström började närma sig pensionsåldern, såg tillbaka på de över 35 åren som han hade arbetat med beroendeproblematik och funderade på vad han lärt sig. Han kom fram till tre slutsatser. Om dem har han nu skrivit i boken Missbruk, trauma och samsjuklighet – bemöta och behandla, som han lite skämtsamt kallar ”sitt legat till eftervärlden”. Men det han skriver om är på stort allvar – han berättar om en beroendevård som inte fungerar bra, om katastrofala konsekvenser och om att människor bör få upprättelse.

– Många har en negativ syn på människor som har ett missbruk, de ses som orediga, de missköter sig och är dumma. För man ser inte att det finns skäl till att de har det här missbruket, man förstår inte vad som ligger bakom. Om man förstod de här människornas situation så skulle man inte ha den synen på dem. Det här är en grupp som behöver upprättelse och respekt.

Hans första slutsats var kort och gott att människor missbrukar för att de mår dåligt. De använder drogen för att medicinera sig själva och slippa smärtsamma känslor. Den andra slutsatsen var att anledningen till att de mår dåligt beror på att de har upplevt trauman, inte sällan i barndomen.

– Under alla dessa tusentals timmar i terapi som jag haft med människor, så kommer vi alltid fram till trauma, säger han och tillägger att internationell forskning visar att trauma är den bakgrundsfaktor som är mest länkad till alkohol- och drogmissbruk.

I Sverige finns en forskningsrapport från 2014 som visar att 50 procent av dem som söker behandling för ett beroende lider av posttraumatisk stress, jämfört med 5,6 procent av befolkningen i övrigt. Därtill tillkommer många som har andra former av trauman. Stefan Sandströms tredje slutsats var att en patients utagerande ofta missbedöms inom missbruksvården.

– Utagerande är det som mest av allt stör behandlingarna, för att människor får spel, smäller igen dörrar, får drogsug, rymmer. Där tror de flesta att det handlar om gränslöshet, men det gör det inte. När det är dramatiskt utagerande så handlar det om flashbacks efter trauman. Och det passerar inte igenom någon reflekterande del av hjärnan, det är ett helt automatiskt beteende och du kan inte avbryta den impulsen. När man ställer de här personerna till svars efteråt, så är det ungefär som om en läkare skulle säga till en sjuk människa på en njuravdelning: ”Usch det var det skitigaste
blodet jag har sett”. Man har lika stor makt att kontrollera det.

Han påpekar att det förstås finns människor som är gränslösa, men att det visar sig genom andra typer av problem och då kan gränssättande vara bra.

– Men vid utagerande så går inte det. Det som i dag händer är att man ofta avbryter behandlingen vid utagerande. Personen är en månad här, två veckor där och så vidare. Vilken behandling inom vården skulle vara effektiv om den avbryts och hackas upp i flera delar? Det fördärvar allt.

Han påpekar att missbruksvården kostar stora summor för samhället och att det inte är så konstigt.

– Det är klart att den gör om man pytsar in människor i ett system som inte fungerar och där de slussas runt hela tiden till astronomiska kostnader och så är det ändå bara ett litet antal som blir botade. Det fungerar inte och det syns genom att vi ligger näst sist i Europa när det gäller överlevnad. Det är riktigt uselt.

För att lyckas krävs traumabehandling, men enligt Stefan Sandström erbjuds det sällan inom den svenska beroendevården.

– Om vi inte behandlar traumat, då kommer patienten efter behandling ha kvar det som var grundorsaken till att man en gång började missbruka. Då finns en återfallsrisk. Också livet i missbruk kan leda till nya trauman.

– Det är en våldsam miljö. Särskilt kvinnor far väldigt illa, säger han och hänvisar till forskning av Kerstin och Bengt-Åke Armelius som visat att ungefär 75 procent av kvinnorna hade blivit misshandlade.

– Kvinnor med missbruksproblem lever förmodligen i det mest patriarkala systemet som finns i samhället. Man är underordnad och ofta behöver man män för att skydda sig mot andra män. När det gäller behandling av kvinnor måste man tänka på det här. Det är vanligt att kvinnorna har trauman från tidig ålder, inte sällan från våld och sexuellt utnyttjande. Och i sin tur finns det bakom mäns våld en känsla av vanmakt, som ofta kommer ifrån trauman.

En person som har ett alkohol- eller drogberoende har nästan alltid en otrygg anknytning från barndomen och många dåliga relationer bakom sig. En vanlig källa till traumatisering är den tidiga upplevelsen av övergivenhet och just övergivenhet ligger bakom det mest destruktiva anknytningsmönstret. Stefan Sandström anser att det är viktigt att i behandling därför även fokusera på anknytning.

– När man inte behandlar anknytningen så behandlar man inte personens förmåga att skapa meningsfulla relationer och då är social integrering uteslutet. Om man inte kan fixa relationerna på en arbetsplats, samarbeten, skapa partnerskap, då kan man inte bli socialt rehabiliterad. Skapandet av en bra relation mellan patient och behandlare är också viktigt, då de ska arbeta med trauman som kan upplevas som skräckfyllda.

En annan viktig del är mentalisering – förmågan att tänka om sig själv, sina känslor, tankar, beteenden och relationer. Sin situation. Att inte kunna mentalisera gör att det är svårt att lösa problem, hantera känslor och reaktioner. Mentalisering är motsatsen till utagerande.

– Man måste behandla trauma, anknytning och gärna mentalisering, samt förstå vad utagerande handlar om. Jag vill föra in det i vården oavsett vilken metod som används – tolvstegsmetoden, kognitiv beteendeterapi, psykodynamiskt synsätt eller annan. Det är nödvändigt, man kan inte lyckas utan dem.

STEFAN SANDSTRÖM
ÅLDER: 62
GÖR: leg. psykolog och har arbetat med beroendeproblematik i mer än 35 år i Sverige och Finland. I dag driver han egen verksamhet och föreläser och utbildar.
AKTUELLT: Med boken Missbruk,
trauma och samsjuklighet – bemöta och behandla.