Situation Sthlm
Krönika: Ulf Stolt

Under ytan

Publicerad: 2018-03-08 10:53:22 Av: Ulf Stolt
Hon ville visa mig Malmö universitet och var den delen hon oftast var vid och hade föreläsningar och tentor låg. Det var tidig höst, men där nere i södern bar träden ännu löv och gräset strävade kvar i sin ursprungsfärg. Vi snurrade runt den här eftermiddagen i hennes lilla Fiat och hon pekade på byggnader som tillhörde universitetet och bromsade in och berättade och vek till slut ner längs några mindre gator i Västra hamnen – jag kände igen miljön från ett antal scener i Bron för någon säsong sedan – och sedan vidare ner mot vattnet, så nära vi kunde komma per bil.

Vi parkerade uppe bland husen, tog bron över Turbinkanalen och följde den sedan en bit innan vi, ungefär där ett antal fritidsbåtar ligger förtöjda vid några bryggor, sneddade över gräsmattan och ner mot stenarna som bryter vågorna. Vinden låg på från havet. Vattnet gråsvart. Såg kallt ut. Rörde sig liksom sakta och verkade nästan segt och tvekande i höstkylan när det med evig rytmik skvalpade in och bröts mellan stenarna. Solen befann sig till dels dold bakom en bank av gråblå moln som sträckte sig på snedden över himlen med början ungefär där Öresundsbron sätter pylonerna i vattnet på svenska sidan.

Jag vek upp slagen på rocken och klev längre ner bland stenarna, ville ta mig så nära vattnet jag kunde. Mellan några av de rundslipade stenarna låg viss ilandfluten bråte – en halv bensindunk, en plastkasse, ringarna från ett sexpack öl, ett handtag från en kundvagn. Jag ställde mig på en flat, lite större sten två rader från vattenbrynet och lät blicken svepa av ett område över Öresund ungefär från Öresundsbron, över mot Köpenhamn och sedan bort i riktning mot Barsebäckshamn. På andra sidan bron – öppningen mot Kögebukten. Kvadratmeterantalet i min med blicken översvepta havsyta omöjlig att beräkna, antalet kubikmeter havsvatten i ständig rörelse där likaså.

När solen då och då bröt igenom molnen med en strålkvast lös den mest åt Köpenhamnshållet och jag frågade henne om hon visste ifall man kunde se Refshaleøen härifrån eller om Saltholm skymmer sikten eller om man ändå kan se vissa byggnader över den. Hon undrade varför jag ville veta det. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara.

Jag stod kvar på stenen. Tyckte att jag kunde urskilja den där kyrkan på Amager med skruvat torn – påminner om en tårtdekoration – som alla haschnomader brukar ta sikte på när de ska hitta till Christiania från Huvudbangården, men jag var inte säker på att det var den jag såg. I så fall borde Refshaleøen ligga några hack till höger. Jag gick upp från stenarna närmast strandkanten och ställde mig på ett brunnslock. En större fraktbåt passerade under bron. Jag vände havet ryggen och höll ihop slagen på rocken när jag tog samma väg tillbaka mot bilen utmed den lilla kanalen och sedan bron över och upp mellan husen.

Hon frös. Hade gått lite före. Nu stod hon vid förardörren med handväskan över axeln och frågade om vi var klara, om jag sett det jag skulle se. Jag sa att jag hade det. Hon undrade vad jag skulle ha bilderna jag tagit med telefonen till. Jag gick runt bilen till hennes sida och kramade henne. Hårt. Länge. Och sa att jag skulle ha dem som stöd för minnet, att jag senare nog skulle skriva någonting i samband med rättegången om just det här svarta, ödsliga, vidsträckta vattnet och vetskapen om det som skett under dess yta. Hon låste upp. Vi satte oss. När hon vände runt bilen såg jag en sista gång ut över Öresund. Och tänkte att om hon blir förälder en dag så kommer hon förstå.