Situation Sthlm
Sven-Bertil Taube

Sir Taube

Publicerad: 2017-11-29 09:02:55 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Johan Ståhlberg
I åtta decennier har Sven-Bertil Taube växelbrukat en framgångsrik karriär som både skådespelare och vissångare. Senast han stod på Dramatens stora scen var på hösten 1971. I december är han tillbaka på Dramaten igen och sjunger visor, senare i vår spelar han Sir John i Påklädaren. Visorna tog honom ut i världen. Skådespelandet fick honom att fastna i London. Men det finns två olösta mysterier i hans liv.

I slutet av kvarteret på Alderville Road i sydvästra London där Sven-Bertil Taube bor, ligger Hurlingham Park. Det är en stor park med en vidsträckt öppen gräsplan, några tennisbanor bakom en mindre plantering – några rastar sina hundar långt borta, en grupp unga män i skoluniform i skuggan under ett träd, två män i kostym går fram och tillbaka mellan två bänkar närmast vägen och samtalar lågt med varandra. Här spelades den första hästpolomatchen
i England 1874, året efter blev Hurlingham högkvarter för sporten och fastställde det regelverk inom hästpolo som alltjämt råder.

När jag – fotografen och jag är en kvart tidiga till intervjun och beslutar oss att avverka den på en bänk i höstsolen i parken – efter en stund rör mig lite avsides från där vi sitter och begår en smärre ordningsförseelse bland buskarna bakom tennisbanorna, ser jag i ögonvrån en äldre man i blå skjorta, vit tyghatt, solglasögon och mörka byxor som mycket sakta och servilt kommer promenerande från mellan träden en bit bort vid sidan av mig. Mannen försvinner ur sikte några sekunder men passerar sedan bara några meter rakt framför mig, men på andra sidan buskaget i planteringen. Det är Sven-Bertil Taube.

En bil släpper honom över övergångsstället, han tar upp sin telefon ur fickan och besvarar ett samtal just som han viker om hörnet och gatan bort till sig. När vi knackar på dörren en stund senare och han öppnar faller det sig naturligt att vi börjar tala om parken och promenaden.

– Det är en runda jag brukar gå i parken där. Vi kallar den för rosenparken, rosengården… till höger om tennisbanorna är det en rundel med rosenplantering i, runt den brukar jag gå runt för jag är ju nästan blind. Jag har ledsyn, jag går inte in i väggar och så. Men där är det lugnt, det är slätt och jag går runt där för att få lite motion efter hjärtoperationen.

Vi sitter i rummet mot gatan, i soffgruppen vid väggen, ljuset kommer från fönstret mot gatan. Det står ett piano på andra sidan av rummet – sonen Felix är den som spelar mest på det – och några mikrofoner. Plattan Alderville Road från 2007 spelades in precis här, Sven-Bertil Taube satt i fåtöljen och spelade den spröda instrumentala gitarrmelodin till introspåret.

Hur kom musiken in i ditt liv, vad var det som fick dig intresserad av musik?

– Bellman fick man ju höra talas om tidigt i skolan, jag var väl 16-17 år när jag upptäckte honom. Som viskonst var det det första som fascinerade mig.
– Jag hade ett intresse i grunden för visor. Jag är ju uppvuxen i ett hem där det skrevs visor, även om Evert inte var nån som musicerade i hemmet precis och gick omkring och spelade. Men det hände ju att han använde familjen, mig bland annat, för att pröva nåt på som han suttit i sitt rum och skrivit: ”Tycker du det här är fängslande, lyssna på det här…”. Jag blev tidigt indragen i det, han behövde kommunicera detta med nån och då blev ju vi i närmaste
familjen indragna i det. Sven-Bertil Taube var tidigt allätare vad gäller musik – ”det är jag fortfarande” – och lyssnade på både visor, gitarrmusik, Maurice Chevalier, klassisk musik och gick på Musikhistoriska museet när han var 15-16 år.
– De hade en liten lokal vid Finska kyrkan i Gamla Stan där de hade gamla instrument. Och där gavs det konserter ibland på de gamla instrumenten. Det tyckte jag var intressant, det var inte många där. Instrumenten hängde där och så kom det musiker dit och spelade på dem, på luta, teorb, gamla cellos.
– Det var gammal musik, före Bach kan man säga, som jag tyckte var spännande. Det var inte lätt att lyssna på för det spelades nästan aldrig. Men det var andra toner, andra stämningar.

Hade du börjat spela gitarr vid den här tiden?

– Ja, jag hade precis börjat. Levin i Göteborg hade gjort en gitarr de kallade för sin spanska gitarr, nylonsträngad, som de gav till Evert, som gav den till mig. Så den började jag spela på. Jag gick hos en musikdirektör som brukade hjälpa Evert med att skriva ut noter och så, han var ju ingen stor gitarrist men han kunde lära mig lite grundläggande ackord. Och det kommer man ju ganska långt med, några ackord så där, när det gäller visor.

Och det är ungefär vid den här tiden som Sven-Bertil Taubes intresse för visor också börjar ta honom ut i världen.

– Jag var bara 15-16 när jag var runt och gick i Italien och upp i Österrike bland bergen. Jag liftade och vandrade med ryggsäck. I Österrike jobbade jag på en gård ett tag och fick sova i en lada. Sen gick jag vidare och skulle till en musikfestival vid Bodensee, men jag fick gå och lifta så festivalen var precis slut när jag kom fram.
– Det var inte så att jag fick några uppmaningar hemifrån, inte heller att mina föräldrar höll mig tillbaka. Jag har tänkt på det i efterhand, att de haft mod att släppa i väg en på det sätt de gjorde på den tiden.

Sättet att resa i Europa då var med tåg. Eller båt om det var hav som skulle korsas. Som när han åkte till Irland med ryggsäck och gitarr för att vandra runt mellan visfestivaler en sommar. Han kände till den irländska vistraditionen och hur den sedan Flyttades över till amerikanska Appalacherna med immigranter och blev en del av den amerikanska vistraditionen.

– Jag var i norra Irland, i Jamestown, en liten by. Jag kom sent på kvällen och allting var stängt. Då såg jag en polis som stod vid en husdörr. Jag gick fram till honom och frågade om det fanns nånstans man kunde bo. Han sa att det inte fanns några hotell i den lilla stan. Då öppnades dörren – det visade sig att det var en pub därinne – och en hand med en sejdel öl sträcktes ut till polisen. Puben var egentligen stängd. Polisen hostade till lite generat och sa att ”vi kan ju fråga pubägaren om du kan sova här inne”.

Han fick komma in på puben, för ”det var inte så vanligt att några utlänningar reste runt då”.

– Det var ett rum med en bardisk och det stod några gubbar vid den och drack öl – det var en ung vacker flicka som serverade, kommer jag ihåg – och de frågade var jag kom ifrån. Jag började säga att jag vara svensk och på resa men de sa: ”Nej, du får sjunga och berätta”.

Sven-Bertil Taube fick hitta på en visa. ”Här kommer jag farande över havet/från ett fjärran land i Norden…” och sjunga på engelska och göra en melodi medan han sjöng.

– De lyssnade seriöst och tyckte det var intressant. Jag fick en halv Guiness – min första Guiness – som de ställde fram och sa att det var bra.

Sedan sa männen: ”Nu ska du få höra vilka vi är”. I ett mörkt hörn satt en äldre man i rock med en keps ner över pannan.

– De tog med en pint Guiness och det kom ut en hand ur rocken som tog emot den, den försvann in under kepsen och några sekunder senare var den tom. Sen började han sjunga och klappa takten på knäna. Jag förstod inte mycket vad
han sjöng, det var engelska och gaeliska blandat, men han sjöng och berättade om Jamestown och trakten där vi var, dess historia. Väldigt genuint. Precis så föddes ju visan och balladtraditionen.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #244