Pilotdrömmar

– Oj! Jag tyckte det var så häftigt. Jag såg de där flygplanen åka upp och ner och spexa. Det var så fascinerande. Jag ska bli pilot, tänkte jag.

Övningsbanan där flygplan, kallade ”biplane” och ”triplane” efter antalet vingar, tränade låg inte långt från Pekka Jokinen barndomshem i en liten stad i mellersta Finland. Där han bodde tills han var 16 år och hans då arbetslösa föräldrar fann jobb i Sverige.

Till övningsbanan begav han sig minst två gånger i veckan när han var i tio-tolvårsåldern.

– Ibland stack jag från skolan också, när jag visste att de skulle vara där och öva. Sa: ursäkta fröken jag mår inte bra, har problem med magen. Och så fick jag en lapp att ta med hem till mamma, men den lappen försvann ju på vägen i något dike.

Piloterna vande sig med den frågvisa pojken som hängde där.

– Jag var så nyfiken, frågade om alla motordelar och lärde mig mycket. De tyckte att det var roligt att jag var så intresserad. Jag fick flera gånger följa med dem upp när de skulle göra looping. Vi störtdök och sedan vände planet. Den kraften när man åker upp igen och gör looping, när man knappt vet var himlen eller marken är, det var lite otäckt, men kul. Det kittlar i magen ganska bra, det kan jag lova!

Pekka Jokinen gjorde aldrig något av sina pilotdrömmar. Han vet inte riktigt varför, men säger att han förmodligen tappade intresset någonstans längs vägen. Istället har han bland annat studerat agronomi med inriktning hästhållning på lantbruksuniversitet i Uppsala. Han älskar hästar och jobbade ett år på Gotland med hästskötsel. I många år arbetade han också som lastbilschaufför. Men han släppte aldrig flygandet riktigt, även om han utfört det i helt annan form: fallskärmshoppning, ballongflygning och bungy jump.

– Bungy jump är väldigt kul, jag har bland annat hoppat från Västerbron. Vi är ett gäng som har samlats och hittat på busgrejer. Senast vi gjorde något sånt var för sex år sedan. Vi hade fallskärmar, glidskärmar, i ryggsäckar. Klippte sönder ett lås med bultsax och tog oss upp på nättaket. Det är jävla fin utsikt där uppe.

Var då?

– Vänta, jag kommer dit snart. Vi kom ut där och såg vakter komma från alla håll. Vi sprang rätt ut sju män. Det sista jag hörde var någon som ropade: fan de hoppar! Polis och ambulans stod där nere, de visste ju inte vad vi skulle hitta på. Vi landade borta vid Gärdet och blev omringade. Jävlar vilka böter vi fick, förstås. Det var Kaknästornet.

Är det en kick du söker?

–  Ja, kicken, säger Pekka Jokinen. Och att jag gillar att hoppa bungy jump och fallskärm har med friheten att göra. Innan du fäller ut en fallskärm – det är total frihet. Eller ett flygplan i fritt fall – då är du fri. Och det ögonblicket från att du hoppar bungy jump och innan linan spänner sig, den känslan går inte att beskriva. Man är fri från allt! Det är bara du, naturen och tyngdlagen. Det är en kick. Jag vill känna att jag lever.

Jag har inte haft eget boende på 26 år, sedan en skilsmässa. Den enda drömmen jag har i dag är att få tag på ett eget boende där jag kan bo med min tjej, att vi ska få rå om varandra på ett annat sätt.

Musik har alltid varit jätteviktigt för mig. Min pappa kom från en byhåla på Sicilien. Där fanns alltid musik, var det tyst en sekund var det fel någonstans. Jag åker dit ibland och hälsar på släktningar.

När vi kom till Sverige blev jag mobbad i skolan. Men vem kunde bäst svenska? Jo, en tokig finne som jag. Jag var bäst på rättstavning. Jag slog dem på fingrarna på deras egen hemmaplan, det njöt jag av.