Situation Sthlm
Silvana Imam

Nonsenskrigare

Publicerad: 2017-09-27 06:48:56 Av: Text: Maria Hagström Foto: Joel Nilsson
Rapparen Silvana Imam är en ”nonsense warrior”. Hon tror på folk, pussy power och ”den nya världsordningen”. Med attityd och hårda rapptexter för hon sin kamp mot orättvisor. Bakom döljer sig en känslig person och hennes drivkraft kommer från hjärtat.

Det finns så mycket nonsens. Det finns i tidningsartiklar, i hälsohets och i att köpa sig lyckan. Och det finns i den gamla världsordningen. Men det finns också ”nonsense warriors”. En sådan är Silvana Imam.
– Min definition av en nonsense warrior är nån som cuts out all the bullshit, lite som jag gjort under mina tre år som artist. Någon som kan kommentera det som händer och kommentera från hjärtat.

Silvana Imam sitter med benen i kors, snurrar lite på stolen i ett kontorsrum på Scenkonstmuseet, bland travar med kartonger, burkar med energidryck och svarta vattenflaskor med hennes logga på – en rip off på Nirvanas; en smiley med två x, långt hår och keps – som också finns tatuerad strax ovanför armbanden som skramlar när hon påpekar att det tycks vara intressantare att Anders Borg gör sjuka saker som att visa kuken än att skriva om hur många flyktingbarn som tar sina liv.

– Det finns mycket nonsens. Vi blir distraherade från sanningen, det som är på riktigt. Vi distraheras genom att köpa saker, att ”bli det här”, ”vara det här” och nyheter som skrämmer oss snarare än skyddar oss.

Utanför rummet pågår hennes utställning Nonsense Warrior, som ifrågasätter allt nonsens som våra sinnen utsätts för varje dag och som hyllar samtidens nonsenskrigare. Här finns en vägg med tidningsutklipp: ”Snart utvisas Bibikhal, 106 år” och ”Trump ökar pressen på Kim Jong-Un”. Vid en annan vägg hänger bomberjackor och DIY-kit med tygmärken föreställande knutna nävar och korslagda flaggor, från klädesmärket och den kreativa plattformen This is Sweden.

På torsdagar håller Silvana Imam i warrior workouts här med två personliga tränare, med fokus på att träning är viktigt och att det ska handla om att må bra. Utan kroppshets. Platserna, som är för människor som inte identifierar sig som cis-män, tog slut på tjugo minuter.

I en annan del av galleriet ligger en stor hög med skor: converse, sneakers, kängor, och bredvid sitter en skylt från Make Equals initiativ #ochjagprotesterade med en bild på skor från Auschwitz och ett citat av den tyska prästen Martin Niemöller:

”Först hämtade de kommunisterna och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist. Sedan hämtade de fackföreningsfolket och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten. Sedan hämtade de judarna och jag protesterade inte, för jag var inte jude. Sedan hämtade de mig och då fanns det ingen kvar som protesterade.”

– Utställningen pågår till 28 september, men precis som samhället är det en pågående utveckling. Även om utställningen fysiskt försvinner så hoppas jag att folk ska fortsätta arbetet – det tar aldrig slut, säger Silvana Imam.

Det är ett arbete och en kamp som hon har fört länge, men det var i december 2013 den kom fram ordentligt i offentlighetens ljus. Det var då hon iklädd en svart skinnjacka med ett överkryssat SD på ryggen klev upp på en scen i Kärrtorp. Inför upp emot tjugotusen människor, som hade samlats i en manifestation mot att nazister tidigare hade attackerat en demonstration, rappade hon om att göra motstånd mot rasismen.

Dagarna efteråt kom en hot- och hatstorm mot henne, men också kärlek via stödkampanjen #JagÄrSilvana. Hon var inte längre okänd och snart tog hennes musikkarriär fart.

I dokumentären Silvana Imam – väck mig när ni vaknat, som precis haft premiär, får vi följa henne på nära håll från början av hennes karriär fram till i dag. Filmen öppnas med hennes citat: ”Dom har alltid sagt att jag var fel, men jag har alltid vetat att jag är rätt”. Filmen visar inte bara artisten, musiken och det politiska engagemanget, den visar personen bakom och hennes känsligare sidor. Här finns klipp från gamla familjefilmer från barndomen när hon var korthårig och ville bli kallad Erik och från en resa till mammans födelseland Litauen. I filmen finns också hennes kärlek, artisten Beatrice Eli, som hon först beundrade på avstånd och till och med skrev en låt om, innan deras kärlekshistoria växte fram. Med finns också pappan som signerar en prideflagga och stolt står i publikhavet och mamman som kliver in i studion och läser in en text på skivan Naturkraft. Dokumentären är ett närgånget porträtt.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #242