Situation Sthlm
Mina Dennert

Medveten

Publicerad: 2022-08-31 12:42:52 Av: Text: Maria Hagström Foto: Catharina Fyrberg

Även antirasister sysslar med rasism. Ingen kommer undan den fördomsfulla hjärnan, inte ens Mina Dennert. I boken Vitt skilda – svenskare kan ingen vara visar hon ett nytt sätt att se på rasism. Hon undrar: sysslar vi, precis som hon, med omedveten rasism? Vill vi sluta?

Mina Dennert har blivit marinerad i vita perspektiv. Det är så hon ser uppväxten som adopterad i en vit miljö.

– När jag kom till Sverige 1976 var vi bara några utlandsadopterade och det fanns ingen invandring att tala om. Det bodde bara vita människor där jag växte upp och det gör det fortfarande.

Hon fick det vita perspektivet, men hon har också blivit utsatt för rasism under hela sitt liv. Det har varit allt från allvarliga och grova saker som att hon i tonåren fick håret avklippt och nazisymboler målade på kroppen när hon somnade på en fest, till mer otydlig rasism som är svårare att ta på – varför får aldrig hon en fråga om vägen?

Hon har ägnat sitt yrkesliv åt att jobba för rättvisa och demokrati och med inkludering och integrationsfrågor. Hon är en riktig antirasist, skulle man kunna säga. Men det är dags att sluta kalla människor för antirasister eller rasister, tycker hon. Vi är inte antingen rasister som sysslar med rasism hela dagarna eller antirasister som aldrig gör rasism. Det är skillnad på att vara och att göra. Och alla kan ”göra rasism”, även Mina Dennert.

– En gång fick jag höra att jag lät som en ”vit maktare”. Jag hade sagt nåt jäkligt, som jag sen förstod var rasistiskt, om en viss grupp och om problem som jag såg med integrationen. Min första reaktion var: men jag är inte rasist! Kolla på mig, lägg av. Skulle jag vara rasist? Försvaret kom direkt.

Samma försvarstal som andra håller när de blir anklagade för det allra fulaste, att vara rasist. – Ingen säger att de är rasist. Inte ens de vi tänker skulle vara stolta över det. Jag har bara träffat en enda person i mitt liv som kallar sig rasist. Men det är ju inte han som skapar alla de här orättvisorna vi ser i ledningsgrupper, styrelser, på redaktioner, i organisationer, inom vården och skolan. Det är inte han som mobbar, ger fel betyg, orättvis vård, nekar nån en lägenhet eller inte bjuder in till festen. Hon påpekar att varken företag och organisationer som säger att de jobbar för mångfald eller människor som säger att de brinner för det, kommer undan den fördomsfulla hjärnan. Trots fina ambitioner är ingen skyddad. Det finns en lång historia av att dela in människor i olika grupper, det finns en hierarki där vissa är överlägsna andra och vi har från barnsben lärt oss att vitt är bättre än svart och brunt.

– Vi går i samma fällor. Vi tänker vi och dom, skiljer på människor som annorlunda, tänker på folk som invandrare fast de inte är det. Om du frågar om vägen när du ska nånstans, går du fram till den med asiatiskt utseende eller går du fram till den vita damen?

Mina Dennerts bok Vitt skilda – svenskare kan ingen vara lotsar läsarna fram till ett helt nytt sätt att se på och hantera rasism. Att det är något vi alla gör, ofta utan att ens veta om det. Boken är pedagogisk och hon tror att många kommer att känna igen sig. Det är en slags uppväxtskildring och hon tar upp exempel där antingen hon eller andra har sysslat med omedveten rasism. Som den gången hon skulle medverka på en demokratikonferens. Hon gick in i ett stort rum och såg några kollegor, men då kom en i personalen och sa på engelska att hon skulle in i ett annat rum. Mina Dennert protesterade på svenska, sa att hon är rätt säker på att hon skulle vara kvar här. Personen insisterade och drog med henne till det andra rummet där alla pratade engelska och hade samma mörka hårfärg.

– Det var henne uppgift att hjälpa gästerna att hitta rätt. Hon ville väl, men det var omedveten rasism. Hon skulle antagligen aldrig erkänna det eller tänka att det var så, hon har varit snäll och det var hennes jobb. Men på grund av min hårfärg tog hon för givet att jag tillhör en grupp som jag inte tillhör. Det kan tyckas oförargligt, men vad gör det med en människa med alla de här missförstånden och antaganden år efter år? Och nästa gång kanske hon jobbar som lärare eller läkare och har de idéerna. Vilka konsekvenser får det?

Mina Dennert påpekar att det är svårt att säga ifrån, eftersom det är fult att anklaga någon för rasism.

– Det gör att folk inte får syn på de där strukturerna och vi sätter inte ihop de små grejerna som händer i vardagen med de riktigt allvarliga. Det hör ihop i det stora mönstret. Och så lever de här strukturerna vidare, vi lägger det under mattan och kommer inte vidare.

Samtidigt ser hon en stor potential eftersom hon inte tror att människor gör det här för att vara elaka, folk vill egentligen inte syssla med rasism. Hon önskar att vi ska börja ifrågasätta hur vi tänker, börja blicka inåt. Våga se och vara öppna. Får vi tankar om vad som är normalt och vackert eller vi tror att vi vet hur någon är, var den kommer ifrån eller har för erfarenheter? Samtidigt tycker hon att vi ska försöka vara snälla mot oss själva och tänka att fördomarna beror på en samhällsstruktur där vi matas med de här bilderna.

– Tanken är snabb, på nån bråkdels sekund har man bildat sig en uppfattning. För att jag ska kunna stå emot den måste jag bli alert. Gympa den fördomsfulla hjärnan, ta ut den och rasta den lite.

– Var uppmärksam, försök att överlista dina fördomsfulla tankar och gör annorlunda. Det här är egentligen inte rocket science. Om nu alla vill, kan vi inte bara göra det då?

MINA DENNERT

ÅLDER: 47 år den 22 september
GÖR: Journalist, författare, föreläsare och grundare av den ideella föreningen #jagärhär där 70 000 medlemmar i Sverige aktivt jobbar för medborgerligt deltagande och mot hat på sociala medier. Hon har även startat den internationella rörelsen I Am Here International.
AKTUELL: Med boken Vitt skilda – svenskare kan ingen vara.