Hoppa till innehåll
Lena Freij

Kvar att skriva

Lena Freij satt i en cell på häktet i Uppsala natten hennes pappa dog, pappan som jobbat där på häktet och låst in henne flera gånger. Efter tio år på härbärgen och åtta år ute i tält, husvagnar, trappuppgångar, tunnlar och toaletter har hon och hennes man Ronny snart en egen lägenhet. På senaste kol-testet blåste hon 44, men syresättningen är bra. I höst ska hon skriva tre brev, ett var till sina söner. För det finns saker om sitt liv hon vill berätta för dem.
Text: Ulf Stolt Foto: Anneli Hildonen

Det var samma natt som Fadime Şahindal sköts. När Lena Freij satt där kom liksom ett blått ljussken – varmt och vänligt, inte alls skrämmande eller oroande – som drev makligt genom cellen under kanske sju-åtta sekunder.

– Jag har tänkt att det kanske var farsan som kom förbi och sa hej då i cellen, han dog ju den natten.

Tidigare på kvällen hade hennes pappa ringt och bett henne och hennes man Ronny att komma och hälsa på honom, han ville inte vänta på besöket från dem längre. Det var ”Bingolotto” på tv, han ville inte titta ensam. Men innan de skulle ge sig av skulle Lena Freij bara gå ett ärende över innergården där de då hyrde en lägenhet i Uppsala och sälja tre förpackningar heroin till en person. Hon hann dock bara säga ”hej då” och slå igen dörren, sedan var det poliser överallt. De letade igenom lägenheten och fann droger och de båda anhölls direkt på kvällen. De släpptes sedan tidigt på morgonen – då var det rörigt på häktet, många poliser, Fadimes pappa hade förts dit under natten efter att han gripits för mordet, fick de reda på.

– Jag hann aldrig se pappa igen. Det kan jag ha så dåligt samvete för. Jag kan höra den där rösten än i dag: ”Kom hem Lena, jag orkar inte vänta längre”.

Arresten och häktet i Uppsala, Lena Freij och hennes pappa har sin alldeles egna historia.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #262

Stöd Situation Sthlm

Ditt stöd bidrar till Situation Sthlms arbete med att nå hemlösa människor i ett första steg från gatan för att lotsa dem vidare på sin väg tillbaka till samhället.