Situation Sthlm
Med egna ord

"Jag valde drogerna"

Publicerad: 2015-04-01 10:53:16 Av: Lena Freij
Under vinjetten "Med egna ord" skriver Situation Sthlms försäljare själva i tidningen. I det senaste numret (#212) skriver Lena Freij om när hennes son blev omhändertagen.

Jag tänkte bara tala om för er vilken smärta det är att bli av med sina barn då myndigheterna är där och ska vara så lojala tänka på barnets bästa. Jag ska ta ett exempel när min mellersta grabb blev omhändertagen.
Det går inte att beskriva som mamma hur det känns.
Jag flyttade till Västerås 1990, var då tillsammans med pojkens bror som jag nu ska berätta om, det skiljer i alla fall 7 år mellan dom. Jag kom akut från en liten enrummare i Västerås till ett ställe som heter Ramnäs, bodde där från första maj till 5 augusti, pojken är född den 7 maj – det var alltså ett familjehem.
Paret där har själva två små barn som då alltså var 2 och 4 år gamla.

Eftersom jag haft problem med missbruk så tänkte jag att nu är ju pojken född så nu kan jag ju gå till min husläkare och få Stesolid utskrivet. Genom att jag bara åt tre stycken fem mg tabletter om dagen så var det ju inte något alarmerade. Jag tog mitt beslut, gick till min husläkare i Västerås fick ut en burk med hundra tabletter fem mg Stesolid. Jag visade det för kvinnan i huset, ”ja det är väl helt okey”, säger hon. Hon till och med gav mig tabletter tre gånger om dagen. Det här var helt okey eftersom jag hade fått utskrivet av en läkare, men så plötsligt en dag så säger kvinnan i huset ”du Lena är det inte onödigt att äta dom här Stesoliden?”. ”Neej”, säger jag direkt, ”fattar du inte att jag är väldigt ledsen över hela situationen. Pappan till min son stack när jag var i åttonde månaden, det känns jobbigt må du tro”.
Hon gick på dag efter dag att jag skulle sluta med tabletterna. Till slut sa hon ”jag skulle kunna sätta ett LVM i detta läge”. ”Vadå LVM”, säger jag. Men samtidigt blir jag väldigt rädd så hon fick som hon ville. Vi gick in på deras toalett, hon öppnade burken vände upp och ner på den och hällde ut varenda Stesolid. ”Det där var väl väldigt onödigt”, säger jag till henne, jag som ätit Bensodiazepiner i så många år.

Dag ett var väl allt okey, dag två också, men dag tre mådde jag för jävligt och dag fyra ska vi inte tala om. Jag och min son bodde en trappa upp, så en dag när familjen var och handlade bestämde jag mig för att lämna detta ställe. Jag packade en trunk, sprang ner för trapporna, ut på vägen, gick en liten bit men vände mig om och sprang tillbaka upp för trapporna igen.
Jag sliter upp min son från vaggan, håller honom hårt intill mig, gråter samtidigt lägger ner honom i vaggan och går ut genom grinden. Jag går på landsvägen, tårarna rinner ner för mina kinder, det är en sån jobbig situation.
Vart ska jag nu? Tankarna går runt i mitt huvud. Min lilla söta pojke.

Ni som läser det här undrar säkert hur jag bara kunde ta det här beslutet. Jag bussen in till Västerås, där står jag och funderar vilket håll ska jag till – Uppsala eller Eskilstuna. Det får bli Eskilstuna, så kan jag åka till Monika eftersom hon bor en bit därifrån. Jag kommer till Monika, berättar vad som hänt. ”Vad jobbigt för dig” säger hon. Men eftersom hon också är nybliven mamma kan jag bara sova där en natt.
Jag berättade för Monika vad som hänt. ”Oj då Lena vad gör du nu?” Jag säger till Monika att det första jag ska göra är att gå till Bolaget för att dränka mina sorger. Hon bäddar åt mig på golvet och jag funderar fortfarande.
Jag vaknar tidigt, tar en snabb dusch, väcker Monika och vi käkar frukost tillsammans och sitter och pratar ett par timmar, sen åker jag iväg med bussen in till Eskilstuna. Ställer mig på Fristadstorget, står och stampar med fötterna av ångest så det bara skriker om det. Plötsligt får jag se två killar stå en bit ifrån mig, jag går fram till dom.
”Hej” säger jag, ”hej” säger dom, ”hur är det med dig?”. Jag berättar vad som hänt. ”Oj då” säger dom, ”om du vill så kan du följa med hem till oss en stund”. Vi handlar några öl och ett par flaskor vin, sen så går vi hem till dom i Nyfors. Dom frågar om jag vill ha lite amfetamin. ”Ja det skulle vara utmärkt just nu” säger jag och tar en sil. Det gör vi alla tre och plötsligt är alla bekymmer borta för stunden jag blir kvar hos dom.

”Tre friska söner. Sorgligt att jag valde drogerna före”

Veckorna går, knarkandet fortsätter, jag får låna telefonen av dom för jag är tvungen att ringa mamma och fråga vad som hänt, om min son är kvar eller hur det blev då jag stack i väg. ”Jaa du Lena” säger mamma, ”det är förskräckligt det du gjort. Men du förstår att Affe och Elvy åkte ut till Ramnäs och hämtade pojken så nu kan du vara lugn”. Jag minns att jag grät av lycka.
Elvy är min kusin och Affe hennes man. Dom tog hand om honom sen han var drygt 3 månader tills han blev vuxen. Jag har värdens bästa kusiner. Jag vill tacka Ellenor och Janne som tog hand om hans storebror. I dag har jag kontakt med bägge bröderna, sen har jag ännu en son som min tvillingbror Lasse och hans tjej Annika tog hand om.

Tre friska söner. Sorgligt att jag valde drogerna före, men i dag så har vi bra kontakt. Jag har berättat för alla tre om mitt liv. Visst är det sorgligt men det är i alla fall sanningen om hur det gick för mig.