Situation Sthlm
Peter Grönlund

Insatt i utanförskap

Publicerad: 2016-01-19 11:19:16 Av: Ulf Stolt. Foto: Lindsten & Nilsson

Med långfilmsdebuten Tjuvheder skapar manusförfattaren och regissören Peter Grönlund ett helt eget berättande. Genom att till stor del använda sig av hemlösa och socialt utsatta människor i rollerna – och placera filmberättelsen mitt i deras verklighet i Stockholm i dag – blir autenticiteten och trovärdigheten maximal. Både i berättelse och i hantverk. Den 16 oktober har Tjuvheder biopremiär.

Vi sitter i gräset i slänten ner mot planket i Ivars park på Bastugatan på Södermalm. Peter Grönlund har just varit på ett möte på filmbolaget och planerat och gått igenom en del detaljer inför en mediadag som ska hållas några dagar senare. En trailer ska visas där – ”vår trailer är jävligt oklar, men kanske föder den en känsla” – och han ska efter den berätta lite om filmen, vara tillgänglig för frågor.

– Man ser ju att filmen handlar om en värld de som ser trailern kanske inte är vana vid, vilket förhoppningsvis kan generera nån fråga.

Det har också precis blivit klart att filmen tävlar i sektionen New Directors vid filmfestivalen i San Sebastian i slutet av september. Priset till vinnaren är på 50 000 euro och innebär också distribution av filmen i Spanien. I pressutskicket presenteras Tjuvheder med orden ”en socialpolitisk dramathriller om gatulangaren Minnas kamp för att överleva i ett samhälle med bristande solidaritet”.

– Jag tyckte att det var intressant att placera en kvinna i den här miljön, som på nåt sätt är en ganska manlig miljö. Låta en kvinna navigera i den här kriminella världen, som oftast bara berättas ur ett manligt perspektiv. Det var ganska tidigt så att jag kände att det här ska vara en kvinnas berättelse.

– Jag brukar formulera det som att det är en historia som handlar om ansvar – om individens ansvar i samhället kontra samhällets ansvar för individen. Så vrids och vänds de här ansvarsfrågorna på olika sätt. Och förhoppningsvis så lämnar man publiken med ett antal frågeställningar – sociala, politiska, om solidaritet kontra egoism. Såna frågor. Det är vad filmen är för mig.

Peter Grönlund berättar också att han tidigt i manusarbetet var på det klara med att det var just Malin Levanon som skulle spela huvudrollen som Minna, och att Lo Kauppi skulle spela Katja.

– Jag skrev de två ledande rollerna för Malin Levanon och Lo Kauppi, därför att de har nåt odefinierbart inom sig själva som ligger nära ett uttryck jag accepterar och tror på. Vi har varit väldigt samkörda i väsentliga delar. Och jag är jävligt glad och tacksam att jag fått jobba med dem som är så engagerade och förstående för filmens genomgripande vision.

2011 kom Peter Grönlunds senaste film, kortfilmen Gläntan, där bland andra både Malin Levanon och Lo Kauppi medverkade. Filmen Guldbaggenominerades 2013 i kategorin Årets kortfilm. Den utspelas i huvudsak på en camping och det finns vissa andra beröringspunkter mellan den filmen och långfilmsdebuten Tjuvheder. Bland annat i valet att arbeta med personer som lever och befinner sig i den sociala kontext och miljö som filmen ska beskriva och utspelas i.

– Jag är intresserad av den där tomma verktygslådan som många av dem bär omkring på. Där man själv haft en liten fil att ta upp för att fila till situationen så har de inte så mycket. De tar till andra saker i stället. Det gör livet så sårbart också, en så kraftig destruktivitet som ligger bakom det. Det är svårt att säga om det är avsaknaden av verktyg som gör att man hamnar där, eller om man blir av med verktygen för att man hamnar där.

Efter att ha gått två år på Stockholms filmskola mellan 2004 och 2006 sökte Peter Grönlund till Dramatiska institutets regilinje, men kom inte in. För att få lite lugn i tillvaron och säkra försörjningen efter utbildningens slut började han jobba som timvikarie i distributionen på Situation Sthlm. Vilket fick till följd att han kom nära en grupp människor som han med tiden insåg bar på den berättelse han ville förmedla.

Var Gläntan lite av en förstudie, för att se om det gick att göra den här typen av film på det sätt du planerade och tänkte?

– Undermedvetet kanske det var så. Men egentligen var det nog snarare så att jag under min tid på Situation Sthlm, inför Gläntan, förstod vad det var för typ av film jag ville göra, utifrån vilken värld jag ville berätta. Inget annat var rimligt för mig – det är den här berättelsen jag vill göra. För mig var det som att sätta fingret på en berättarvärld jag ville dyka in i och börja utforska.

Idén att låta personer ur målgruppen provfilma för rollerna i filmen och engagera dem som skådespelare var något som växte fram mer och mer under den tiden, som en parallell tanke till berättelsen.

– Det kommer ju av en säkerhet jag fått av att jobba i en social verksamhet, en närhet till de människorna, en förståelse, och viljan att till varje pris göra en autentisk berättelse utifrån de här människornas perspektiv. Den stora faran hade ju varit om jag kände att det var ett utifrånperspektiv, ett ovanifrånperspektiv eller nåt slags socialporr-safari vi tas med på.

– Det är viktigt att berätta den här historien om en grupp människor, av en grupp människor, genom en grupp människor, som inte brukar kunna göra sina röster hörda men finns i periferin av våra mestadels medelklassliv. Det här är deras berättelse, deras film.

Känner du att du förstår dem?

– Jag tycker om dem, jag känner att jag har nära till den gruppen människor som är med i filmen. Och det är också alla år på Situation Sthlm som lett fram till det. Jag tror att det är svårt att förstå en verklighet man inte själv levt, men jag tror att jag förstår de mänskliga aspekterna av det livet och kan identifiera mig med vissa saker där. Jag tror att jag har en blick för människor som kommer till uttryck i den här filmen.

För att vara en film vars handling utspelas i en hård och snabbt skiftande miljö bland missbrukande och kriminella människor syns väldigt lite grafiskt våld och knarkande. Det antyds på sina ställen – för den som vet vad man ska titta efter prepareras lite hasch i en handflata några gånger – och det våld som det emellanåt hotas med verbalt inträffar bara vid ett tillfälle. – Det är ett supermedvetet val. Det är också ett försök att uppdatera den här genren. Det är ett ställningstagande att inte gå in och grafiskt visa våld, att ställa sig lite vid sidan av när det sker. Dels för att inte vara den typen av film som går in och köttar närbilder för att uppnå nåt slags våldsam actioneffekt. Dels för att det blir otäckare och våldsammare när man visar det så. För det bråket ser ut precis som ett bråk ser ut när man går förbi det på gatan. Det är lika fult. Ett klassiskt överfall.

– Injiceringen i filmen sker en gång, sen antyds det bara att det finns där.

Peter Grönlund berättar att det är just de valen som gör att filmen och handlingen hålls ren och inte glider in i någonting annat som skymmer sikten för den verkliga berättelsen.

– Jag ville inte göra en sån där skitig knarkfilm, en sån träskfilm. Det här är en helt annan berättelse, det här är en berättelse om människor i social utsatthet och hemlöshet som kämpar för att överleva. Det är frågan om ansvar i filmen, den handlar om att varje karaktär har sin ansvarsfråga att förhålla sig till. Att försöka hitta det mänskliga i den här berättelsen, det är det som är hela grejen.

Vad är det mänskliga i berättelsen som du hoppas ska nå dem som ser filmen?

– Att man ser människorna bakom, värmen i gemenskapen, att man ser bortom missbruket och narkomanen. Det är nog det mest väsentliga. Det finns också en stark vänskapsberättelse i det här som jag hoppas engagerar. En vänskapsberättelse och en väldigt obehaglig kriminell story som för handlingen framåt på ett effektivt sätt, skapar spänning.

Han hoppas också att åskådaren känner av autenticiteten på ett sätt man inte är van vid. Och att det är solklart vad det är för människor som är med i filmen.

– Samtidigt är det fantastiskt om man inte kan peka ut vem som per definition är skådespelare i filmen och vem som är med där utifrån sina erfarenheter i livet.

En sak som slog mig när jag såg filmen var att det finns en ständig längtan efter en sorts odefinierbar normalitet.

– Det är ett samhälle i samhället, inte så olikt vårt. Det är människor och det är mänskliga drivkrafter bakom de beslut som tas. Det är allmängiltigt, det är en allmängiltig berättelse i det avseendet. Sen är det väldigt intressant det där som Dylan säger: ”Ska du leva utanför lagen, se till att vara ärlig.” Det är ju precis det tjuvhedern nånstans formulerar. För konsekvenserna blir lite annorlunda, har du problem kan du inte ringa polisen.

Det händer sig inte särskilt långt in i filmen Tjuvheder. Huvudrollen Minna har tagits med till en camping av Katja, men hon måste först snacka med Boris – som styr och bestämmer på campingen – och fråga om hon kan flytta in och bo där. Innan hon släntrar bort mot hans husvagn för att tala med honom frågar hon runt bordet där de sitter vem han är, vad hans story är. Och det är då namnet Karl Pauksch i förbifarten nämns av en av kvinnorna.

Karl Pauksch var huvudman och inblandad i en av de första riktigt stora narkotikahärvorna som i början av sjuttiotalet gavs ordentligt medialt utrymme.

– Jag ville få in att karaktären Boris på sjuttiotalet sprungit ärenden åt Karl Pauksch och sen var han själv storkran en tid, sen la han ner. Det är en liten detalj, men ett uttryck för nånting ganska väsentligt i filmen – den gamla generationens tjuvar som ställs mot den nya generationen. Som nån säger när de drabbar samman på campingen: ”Din tid är förbi. Du kanske var nån en gång i tiden, men du är ingenting i dag.”

– Begreppet tjuvheder är ju centralt i alla dess former och det går ju tillbaka till den tiden. Karaktären Boris får representera den gamla stammen kriminella, därför var det kul att peka tillbaka mot sjuttiotalet och Karl Pauksch.

Filmen spelades in under förra hösten på en uppbyggd campingplats i Tyresö, 182 scener på 36 filmdagar.

– Det är en miljö baserad på alla besök jag gjort på illegala husvagnscampingar och boplatser i Stockholm.

36 filmdagar är ganska få speldagar, räknat till antalet scener och de förflyttningar som varje specifik scen kräver. Ett högt inspelningstempo, på gott och ont.

– Det medförde en jävla energi och glöd hos de inblandade, både teamet och de medverkande. Det är ju också det som gör filmen lite grann, att man ska känna … det går ju lite i linje med den värld filmen ska beskriva. En värld som är plottrig och spränger sig fram med detaljrikedom. Vilket jag tycker är synonymt med den här flackande livstillvaron – nya människor hela tiden, nya intryck, nån säger nåt, nån annan hänger på och bryter sig loss.

– Det är det som lockar mig visuellt med den här världen, den är så full av möjligheter. Den typen av tempo medförde att ha mycket bilder och scener, mycket material – en hund stryker runt, vind i en presenning, närbild på ett smutsigt finger.

Peter Grönlund ville ha mycket material till klippningen så att han kunde låta det myllra, som ett sätt att även visuellt beskriva hemlösa människors flackande tillvaro – nya människor varje dag, nya händelser, alltid något som pågår, alltid närhet till att knyta nya snabba sociala kontakter med i princip vem som helst som är beredd att slå följe.

– Det är nåt jag identifierat genom åren, det här enorma tempot, den här ständiga kampen för överlevnad som sliter så fruktansvärt mycket på gatunarkomaner och de liv de lever, den tillvaron. Det är precis det som är själva kärnan av att vara hemlös.

När rollerna till Tjuvheder skulle tillsättas jobbade Peter Grönlund tätt tillsammans med rollbesättaren Pauline Hansson. Det var inte sällan så att samma personer testade för fler än en roll, eller att någon man först trodde skulle passa som en karaktär sedan spelade en annan.

– Vi hade en lång gedigen casting där man såg vilka som var pålitliga och dök upp och vilka som ramlade ifrån. Vi höll på länge, de kom tillbaka om och om igen. Jag var väldigt tydlig med vad det var för film jag ville göra, vad det är för filmer jag tycker om, vad jag tycker saknas i svensk film, vad jag tycker ofta brister i skådespeleri. Vissa förstod det, andra hade svårare att förstå. Antingen fick man jobba mer eller så valde man nån som hade närmare till det.

Hur gick det till, läste du scener med dem och så?

– Ibland var det mest att ta en kaffe faktiskt. Det var både på kontoret och ute på stan, ibland var det bara min rollbesättare, ibland var det både hon och jag. Då ser man tydligt vilka det går att samarbeta med, även om man inte känner varandra så bra. – Men jag är jävligt positiv till hur det var att arbeta med de människorna – vissa av dem lever i akut hemlöshet. Det är ju ett vitt spann. Det finns ju de med lägenheter med i filmen, men en del befann sig i akut hemlöshet, rent gatufolk, liksom. Den annorlunda rollbesättningen och inspelningssituationen medförde också att det ställdes speciella krav på hela teamet och alla som jobbade med produktionen.

– Vi talade värdegrund för att få folk att förstå vad det är för typ av människor vi jobbar med och vad det är som kan komma att uppstå och hur det ska hanteras. Det var viktigt att det fanns en ödmjukhet hos teamfolket rörande de här människorna. En filminspelning kan var hård och militärisk. Men man får inte glömma bort att det är människor, i vissa fall väldigt känsliga människor, man har att göra med. Det var nåt vi pratade en hel del om. Vi bemannade också teamet utifrån det kriteriet, att de hade den förståelsen. Och det var en jävligt fin sammanhållning, bra människor.

Den 16 oktober går Tjuvheder upp på biograferna. Men Peter Grönlund är redan i den inledande fasen av manusarbetet med sin nästa film.

– Nästa projekt har vissa likheter men också stora olikheter. Jag har precis börjat skriva på det, i treatmentform – berättelsen från början till slut på 20–30 sidor. Jag är i en insamlingsfas nu med intryck, formuleringar, försöker komma på vad det är för berättelse, vad den har för identitet, vad jag vill ha med och vad jag vill undvika, skapa det stora greppet. Och in på smådetaljer också. Det kommer nog att vara en process för att komma fram till vad det är för berättelse. Men socialgruppen som befolkar Tjuvheder kommer ju på ett eller annat sätt att finnas med där.

Vi bryter upp, borstar dagg och grässtrån av våra byxor. När vi går Bastugatan ner berättar Peter Grönlund om en scen de spelade in på Sergels torg – Tjuvheder är förresten skonsamt befriad från sedvanliga sönderanvända, välgräddade och lätt igenkända Stockholmsvyer – som på sitt eget speciella vis är en form av recension av filmens autenticitet. En scen med knarkförsäljning ska spelas in, polisens gatulangningsgrupp ska figurera i bakgrunden. Men precis när de håller på att göra klart för att rulla filmen och Peter Grönlund sitter vid monitorn kommer två personer gående, kliver in bland skådespelarna och försöker göra affärer. Polisen får gripa in. Och tvingas göra det ytterligare några gånger innan scenen är färdiginspelad. Peter Grönlund skrattar till.

– Galet. Men det hände faktiskt. Mitt under inspelningen.

Vad har varit det svåraste för dig som filmskapare med den här filmen?

– Banta bort saker som tar bort fokus. Och samtidigt kunna vara lite uppluckrad i passagerna med tempobilder och detaljer i tillvaron, men inte gå för långt bort från huvudberättelsen. Och att forma karaktärerna och inte låta dem sticka i väg för mycket. Det, ihop med kunskapen om vad jag berättar om. Det är ju mycket det som det handlar om att göra film – kunna sina ämnen, hitta en värld att jobba utifrån. Det är ju det som resulterat i filmen.

Peter Grönlund
Född: 1 september 1977.
Gör: Manusförfattare, regissör. Hyfsad schackspelare. Timvikarie i Situation Sthlms sociala verksamhet.
Aktuell: Har skrivit manus och regisserat filmen Tjuvheder.

Artikeln är publicerad i Situation Sthlm #217.