Grusade gymnastikdrömmar

– Jag förstod att det skulle bli svårt att hålla på med sport mer än i skolan. Jag var från en fattig missbrukarfamilj, de hade knappt råd att köpa skridskor till mig. Jag försökte smita in på hockeyplanen utan några skydd, men tränaren ropade att jag måste fixa skydd innan jag fick spela. Det vart ju aldrig fixat.

För att han ändå skulle ha möjlighet att spela hockey ville skolan att han skulle byta klass till den hockeyspelarna gick i. Då skulle han kunna träna på skoltid och det skulle inte kosta lika mycket. Men Micke Westholm ville inte byta klasslärare.

– Nej, jag kunde inte svika Revolver-Märta. Hon kallades så. Hon pekade alltid med två fingrar, som en revolver, och utropade: du där! Revolver-Märta var en bra skollärarinna, hon var min idol på något sätt. Hon var äldsta lärarinnan på skolan, var ogift och jag kände som att det fanns något som varit lite tragiskt i hennes liv, och jag tyckte att hon var ”strong”!

Micke Westholm hade inte många andra vuxna förebilder och skolan var hans trygga zon.

– Där hade jag kompisar som kom från familjer med bra värderingar och som förstod att det var viktigt att göra något av sitt liv, med utbildningen och sånt. Det fattade inte jag. För mig var det inte konstigt att bli nerslagen på skolgården och hemsläpad i håret. Jag tänkte: vadå, blir inte era mammor arga? Men jag förstod väl att det var fel.

”Mamma ville ha min syster, men jag skulle inte finnas”

Han berättar om en mamma som varit med om traumatiska händelser i ungdomen. Och berättar om tabletter, skilsmässa och misshandel.

– Jag har flera syskon. Äldst är min storasyster. Sedan fick mamma tre pojkar, men hon ville ha en flicka. Jag var yngst av pojkarna och sedan föddes min lillasyster. Mamma ville ha min syster, men jag skulle inte finnas, men ändå inte försvinna. Hon slutade laga mat till mig. När mamma och min syster åt middag, åt jag potatiskal ur vasken.

Han säger att han blev väldigt osäker som pojke och att han inte visste hur han skulle hantera det när någon tyckte om honom. Han minns särskilt en flicka, som han tyckte var jättefin, men som inte ville låta honom vara ifred, så han stack henne med en nål.

– När mamma fick höra det blev hon arg och körde in min näve i symaskinen och stampade på pedalen. Handen fastnade, så hon fick ringa efter pappa som fick skruva isär hela symaskinen.

Micke Westerholm blev fosterhemsplacerad många gånger, på många håll i Sverige.

–  Jag hade svårt att sätta upp mål, det var så mycket hinder på vägen. Jag tror det var därför jag gillade idrotten, för där kunde man lyckas. Inom idrotten kunde jag verkligen överraska, det tyckte jag väl var roligt.

Men det blev inget av Micke Westholms plan att söka till Gymnastik- och idrottshögskolan. Han började använda narkotika, begå brott och spenderade sina övre tonår i fängelse. Dit har han sedan återvänt flera gånger.

Idag är han 55 år. Han säljer Situation Sthlm i Örebro och går till Goodlife, som bedriver drogrehabilitering.

– Jag drömmer inte längre, men jag har väl ett mål: att få det bra.

Vad innebär att få det bra?

– Att få det lite normalt. Och kanske ha någon att dela det med.