Situation Sthlm
Jan Wallin

Ger sig tid

Publicerad: 2019-03-13 11:40:21 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Anneli Hildonen

Jan Wallin har jobbat som biografmaskinist och skiftat in filmer i över 20 år på en mängd olika biografer i stan. Dessutom har han lagat skor och kopierat nycklar och kört tunnelbana och pendeltåg. Och spanat efter ubåtar på signalspaningsstationen på Väddö. Och läst upp gymnasiet på Komvux och pluggat engelska på universitetet. Men han tar inte alltid rakaste vägen till Centralen.

Jan Wallin tittar ofta på klockan, vrider i en enda rörelse liksom hastigt upp handryggen på vänster hand och skakar undan manschetten på jackan så urtavlan på klockan – han hittade just den här i ett soprum – på handleden blir synlig och han snabbt kan ögna av den. Jag noterar den väl invanda rörelsen för första gången mot slutet av vår inledande intervju, när vi suttit någon timma och pratat.

– Folk säger det ofta till mig: ”Fan vad du kollar klockan hela tiden, ska du nånstans?”

Han är dessutom lätt fascinerad av klockor. Samlar på dem, kan en hel del om det rent mekaniska med olika urverk och klockmärken och har haft många klockor i sin ägo genom åren.

– Jag har kanske sex-sju stycken klockor nu, men jag har bara köpt en av dem, de andra har jag hittat. Bland annat ett väggur som jag hittade i en buske på Gullmarsplan.

Men egentligen – för att titta så mycket på klockan – bryr han sig inte så mycket om att tiden går. Att ofta titta på klockan är ett gammalt invant beteende som har sitt ursprung i hans tid som biografmaskinist. Han jobbade som det i över tjugo år – först på Grand på Sveavägen, sedan på Victoria på Södermalm, plus att han under den tiden också jobbade extra och ibland även vikarierade på de flesta biograferna runt om i Stockholm. Med flera filmer som rullade samtidigt i olika salonger var det viktigt att hela tiden veta vad klockan var, så han kunde hålla ordning på när det var dags att skifta in en ny filmrulle i någon av salongerna.

– Man får rita in skiftmärken om det inte finns inkopierat i filmen – du har säkert sett dem nån gång, små ringar eller ett kryss i ena hörnet. Skiftmärket är trettio centimeter från slutet av filmen, startmärket en meter från slutet. När det första märket blinkar till startar man projektorn, när
det andra märket blinkar till skiftar man in. Har man ställt allt rätt märks det inte. Vi kommer att återkomma senare i texten till just arbetet som biografmaskinist. Och en del andra jobb han haft.

JAN WALLIN KORRIGERAR det förlängda axelbandet på sin svarta läderväska han har hängande en bit ner på vänster höft.

– I morse slog jag nytt rekord i dumhet. Jag sprang runt och letade efter väskan i säkert en halvtimma, sen märkte jag att jag hade den hängande över axeln…

Vi går utmed perrongen på stationen vi åker från för att hamna långt fram i tåget och därmed vara i rätt ände av perrongen när vi sedan går av vid T-centralen dit vi är på väg. Men i stället för att gå gången bort mot Centralen tar Jan Wallin trapporna upp vid Hotell Terminus och korsar Vasagatan så han hinner med att ta några grunda bloss på en cigarett – han lyfter obrydd av glöden med fingertopparna – innan han stoppar
tillbaka en rejäl grevefimp i asken igen precis utanför dörrarna. Han haltar på höger ben, sviter efter en bilolycka för längesen där han skadade höften.

– Det sitter en höftprotes i benet, men så här ont kan jag inte ha längre. Nåt måste bytas ut och fixas till.

Jan Wallin föddes i Mariannelund i Småland. Familjen flyttade runt lite – till Hjortkvarn i Närke, Södertälje, sedan Jönköping. Det var hans pappas jobb som tog familjen till olika orter i landet.

– Massafabrik sa farsan alltid att han jobbade på, men jag vet inte exakt vad det var – och nu är det för sent att fråga honom, han dog för några månader sen, blev nästan nittio år.

Men han minns massafabrikerna. Röken. Doften. Ljuden. Och den gången hans mamma hängde tvätt på baksidan av huset och vinden låg på från fabriken. När hon skulle ta in tvätten smulades den sönder så fort hon vidrörde den. Och en släkting blev sjuk, personlighetsförändrades, blev rädd och skygg och slutade arbeta och drog sig undan från människor.

– Farsan sa alltid: ”Det var röken från den där jävla fabriken”. Att det var den som gjorde att Gösta, som släktingen hette, blev sjuk.

Jan Wallin och hans pappa hade bra kontakt genom livet, men hans pappa blev senil mot slutet.

– Sista gången jag var där då visste han inte vem jag var, kom inte ihåg mig.

Hur kändes det?

– Jag visste ju att han var sjuk, han kunde ju inte rå för det, det var ju sjukdomen. Hans mamma lever fortfarande, bor i Jönköping.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #259