Situation Sthlm
Hurula

Ensamsysslare

Publicerad: 2018-02-28 07:13:00 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Joel Nilsson
Musikern Robert Hurula behövde till slut stanna upp och hantera flyktbubblan han gjort till sitt liv. Vilket delvis gjorde att han hamnade i Högdalen och släppte sin första soloplatta Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för. Han har en tatuerad lieman på bröstet han gjort på sig själv framför spegeln. Och beskriver sig som en ensamsysslare som måste sortera allting i sitt liv i ensamhet. En gång i tiden låg han på golvet på en nedsläckt toalett på järnverket i Luleå och bara väntade på att minuterna skulle gå. Men i dag är han på en bättre plats i livet.

Vi är på väg mot utgången från cafeterian på Moderna Museet där vi suttit i närmare två timmar och ätit lunch och pratat. Robert Hurula går till vänster om mig och säger, ungefär samtidigt som han viker upp och stänger till slagen framtill på sin gråbruna – för årstiden känns den nästan aningen tunn – vinterrock med en säkerhetsnål, att han under en period var ganska ofta på Moderna Museet. I samband med att hans fru gjorde praktik där en tid. Den senaste utställning han såg var för ett knappt år sedan, den tyske konstnären Georg Baselitz utställning Hjältarna – stora, figurativa målningar föreställande sårade och trasiga soldater som han målade i början av sin karriär vid mitten av sextiotalet.

– Jag kommer ihåg den väl. Den var grym, hård, dramatisk, men vacker på nåt sätt.

Utanför museet ligger snön kakflorstunn och det är någon grad minus. På väg bort till bilen pratar vi lite väder och Luleå och hur ogenomtänkt den staden enligt Robert Hurula är planerad med sina korsande gator i ett rutnät på en halvö, vilket gör att det blåser motvind och är svinkallt och rått. Överallt. Alltid. Något av det sista vi talade om innan vi reste oss från bordet var första gången Robert Hurula blev fascinerad av ljudet av en gitarr, eller kanske rättare sagt ljudet
han själv kunde förmå gitarren att göra. Hans moster hade en gitarr hängande på väggen. Som ingen spelade på.

– Men jag kommer ihåg när jag var själv i hennes lägenhet nångång och tog ner den. Jag hade ingen aning om hur man spelade eller hade ens sett nån spela gitarr. Men jag drog på strängen och höll en penna mot så det lät ”nnnnjjjrrrrrrr…”. Jag bara satt med det där ljudet, vet inte hur gammal jag var. Jag minns ljudet den gjorde den gången, jag tyckte det lät som en western-film. Jag visste inte varför det lät så eller att den kunde låta så, den gjorde bara ett ljud jag kände igen från nånting.

– Så känns det lite fortfarande, jag får gitarren att göra ett ljud som jag gillar och jag är nöjd så, känner inte att jag måste lära mig den. Jag är inte duktig på musik eller att spela gitarr eller måla, men jag kan göra en bild eller en låt som låter som jag tänkt mig. Så behöver jag inte bry mig om nåt mer.

Han hade en kompis han brukade skejta med ibland som spelade gitarr som han kunde lära sig mera av, se hur han gjorde när han spelade.

– Jag har aldrig haft nån stark känsla av att jag måste bemästra gitarren. Jag lärde mig två ackord – ett dur och ett moll – sen flyttar jag runt dem tills de passar till en melodi jag har i huvudet. Så har det varit i alla år. Jag försöker alltid göra enkla grejer. Texter också egentligen, och jag vill inte att låtar ska ha för många partier. Melodierna ska sitta ihop på ett enkelt, lättbegripligt sätt.

Ett tag hade Robert Hurula en lokal i Bandhagen, nära Högdalen där han bor, som han gick till och jobbade med musiken. Men den lokalen har han tyvärr inte kvar utan nu har han en lokal i city i stället som han tar tunnelbanan in till nästan varje dag.

– Jag önskar jag hade en närmare, men det är svårt att hitta. Jag är hela tiden på jakt efter en replokal. Det är svårt att hitta ett ställe där man kan få ha ett rum själv och där man får göra oljud. Problemet med en replokal eller låtskrivarplats är att man ofta delar den med andra. Och därför måste plocka undan sina prylar hela tiden. – Jag är där så mycket, jag brukar åka och spela in en låt nästan varje dag. Jag spelar in alla instrument till en låt på en digital portabandspelare för att det ska gå snabbt att höra låten. Jag skulle behöva ett rum där det bara står uppe, det skulle halvera tiden jag lägger ner.

Hur gör man, vilket instrument börjar man
med att spela?

– Jag brukar börja med trummor ungefär som jag tänkt det, sen spelar jag in en gitarr så jag får lite struktur. Sen spelar jag in nya trummor som jag spelar till gitarren och de första trummorna, och sen tar bort de gamla trummorna och då har jag en grund och kan lägga på bas och sång och kör och en gitarr till.

– Jag gillar att kunna göra det snabbt, så man hör låten snabbt. Man kan spela i en låt i två versioner på en dag, inte hålla på och mixa bort sig i detaljer.

Jobbar du med konsten i samma lokal?

– Nej. Jag har haft en lokal ett tag för det, två ställen egentligen där jag jobbat med det, men nu är jag bara hemma med allt det. Men drivorna med bilder växer så jag måste skaffa ett rum för det också.

Robert Hurula bor i Högdalen sedan några år, i ett av höghusen där.

– Jag har alltid haft det området som bas i Stockholm, redan från då jag började komma hit till stan. Under gymnasietiden började jag och min tjej åka till Stockholm över somrarna. Där började nog kopplingen till staden. En helt enorm känsla att på något sätt att få se nåt mer än den småstad jag växte upp i. Man kan nog se Luleå som en förort till en förort till en förort på en ö.

Robert Hurula berättar om de första banden, om åren med turnéerna i USA med olika band. Om sex veckor kors och tvärs i en hyrd van med spelningar varje dag och sovande i turnébussen – ”för jag är allergisk mot katter och alla har fan katt i USA” – där han också utgjorde inbrottsskyddet och vaktade grejerna.

Hur var det?

– Jag lärde mig att om de börjar rycka i dörrhandtagen – man hänger ju för fönstren så ingen ska stå och kolla på en när man sover – ska man banka i innertaket hårt och skrika ”What the fuck!” Och hoppas på det bästa.

– Vi bodde ofta hemma hos ungdomar som fixat en spelning nånstans, det var i den sämsta delen av varje stad. Det var jävligt stökigt. Ofta att folk slet i dörrarna.

Han beskriver den här tiden som en flykt under en period i livet då han mådde dåligt och gjorde allt han kunde för att slippa vara hemma.

– Jag öppnade en perfekt dörr till att fly bort på det sättet. Jag hoppade på fem-sex band som turnerade. Så spelade jag bara på för att slippa vara hemma i kanske tre-fyra år, konstant bara vara nån annanstans. Men den tillvaron slet. Han slutade komma ihåg de roliga stunderna till slut. Det var en intensiv flykt, men till slut kom livet och verkligheten ikapp.

– En person nära mig dog. Och jag kände att det inte längre var kul att åka runt och bo i bilar år efter år. När det hände ville jag pausa helt. Jag tänkte att jag skulle lägga av men så fortsatte det komma musik på nåt sätt ändå, det var då jag gjorde första soloplattan. Och så hade jag planen att inte hålla på och turnera som jag gjort, bara släppa den i Sverige. Så gjorde jag det. Och det blev det här som jag håller på med nu.

Robert Hurula är uppvuxen i Luleå och det var där han började spela i band.

– Jag hamnade i Umeå av en slump, alla drog samtidigt från Luleå så Umeå blev som en sluss där jag stannade ett tag. Jag var nästan aldrig där när jag bodde där för att jag hela tiden var i väg och spelade. Sen började jag mer och mer under tiden också att ha Stockholm som bas, just Högdalenområdet. Dödsfallet han nämner saktade ner allting och tvingade honom att ta itu med saker. Och framför allt att ”ta itu med livet så som det såg ut, som mitt flyktliv såg ut”.

– När jag började tänkte jag inte att livet skulle pågå länge, så pass dåligt mådde jag. Jag tänkte att jag kan ju lika gärna göra det här… jag var skuldsatt, gömd, på hemlig adress, utan adress, jag sket verkligen i allt. Jag försökte att inte tänka över huvud taget den tiden. Jag mådde superdåligt psykiskt.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #247 – marsnumret!