Situation Sthlm
Julgranen på Tantoberget

En lampa röd

Publicerad: 2019-12-27 10:49:29 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Anneli Hildonen

I fler än två decennier har en av lamporna i julgransbelysningen i granen på Tantoberget mystiskt målats röd. Ofta kring första advent. För första gången kan nu Situation Sthlm berätta historien om hur traditionen att måla en av lamporna röd i granen på Tantoberget en gång började, och hur den fortsatt. Med löfte om att inte röja hennes identitet berättar nu kvinnan, som de senaste femton åren klättrat upp i granen med en sprejflaska för att hålla en av Stockholms mer subtila gatukonsttraditioner vid liv, sin historia.

I december 1995 restes den första granen på Tantoberget, efter ett beslut av gatu- och fastighetskontoret i staden. Och inte många år senare målades den första lampan röd i julgransbelysningen. I en kort text i Dagens Nyheter, publicerad 14 december 2000 under vinjetten Diverse, skriver en Lillemor Andersson att ”varje år brukar en av lamporna i den ståtliga julgranen i Tanto få en lampa utbytt mot en röd. Nu har det äntligen hänt igen”. Vem som målade lampan röd under de här första åren förblir okänt. Det enda man vet är att det gjordes av en man som i slutet av 1990-talet bodde i Drakenbergsområdet med utsikt mot granen och som ville överraska sin unga dotter. Källa till uppgiften är en man som knackade dörr och sålde sin egen bok i området kring Drakenbergsparken kring millennieskiftet. En av dem som köpte boken, en man i trettioårsåldern, berättade då för honom att det var han som var den som målat lampan röd i granen, och att han gjorde det för att överraska sin dotter på julafton.

Ett år – vi befinner oss nu något eller några år in på 2000-talet – var det plötsligt ingen lampa målad röd i granen en vinter. Enligt uppgift berodde detta på att mannen flyttat. De boende i området med direkt utsikt mot granen saknade sin jultradition. Det dröjde dock inte mer än ett, kanske två år, innan traditionen fortsatte. Och sedan dess har en av lamporna i granen på Tantoberget målats röd varje december.

Vi kan kalla henne Mississippi. I dag är hon en kvinna i mellersta tredjedelen av livet med en dotter i övre tonåren, hon har sedan länge ett respektabelt chefsjobb på ett välkänt företag i stan och bor numera utanför stadskärnan, men fortfarande med utsikt över granen i Tantolunden. Hennes anknytning till just Tantolunden är dock stark – hon har en Balsampoppel planterad i lunden i sitt namn, en del av familjen har länge haft en kolonilott i området och hon bodde växelvis en tid i Drakenbergsområdet som barn, och senare även vid Hornstull. Hon minns den röda lampan från sin uppväxt.

– Det var alltid kul när granen kom upp runt första advent, man gick och väntade på att lampan skulle bli röd.

När hon sedan bestämde sig för att ta över traditionen och måla lampan röd hade hon själv en dotter som var tre-fyra år gammal. Först trodde hon att själva glödlampan byttes ut, att grejen var att man skruvade loss och bytte ut själva lampan. Hon köpte en vanlig röd glödlampa i en elaffär på Hornsgatan. Men när hon kom upp i granen förstod hon att det inte var så det gick till.

– Lamporna sitter ju ytterst på grenarna, och man måste hela tiden hålla sig i med en hand i granen, så det funkar inte. Då förstod jag att man måste spreja lampan röd med målarfärg.

Hon köpte en sprejburk med en needlecap och gick tillbaka till granen samma dag, klättrade upp och sprejade i stället en av lamporna röd.

– Jag var stolt över att den var där och tänkte då att ”nu gör jag det här till en tradition”. Och då visste jag också att han som gjort det tidigare flyttat, jag ville ju inte sno nån annans tradition.

Hennes dotter var i fyraårsåldern första gången hon klättrade upp i granen. Hon var med den första gången och har sedan dess varit med nästan alla gångerna.

– Hon tröttnade lite i 12-13-årsåldern, tyckte det var fånigt, men jag fortsatte ändå. För då hade det blivit en grej. Min familj frågade om jag skulle göra det ”i år igen”. – Och det var en kul grej för mig att säga till vänner och bekanta att ”jag har ju stans coolaste tag, den görs en gång om året och den syns”.

När hon började måla lampan i granen bodde hon så hon själv kunde se granen från vardagsrumsfönstret och sovrummet.

Hon är aldrig ensam när hon gör det, av säkerhetsskäl. Antingen är hennes dotter med, en pojkvän, en vän, en grannes söner följde med nåt år. Alltid någon med sig.

– En släkting, som håller på lite med graffitti, följde med nåt år, då hjälpte han mig med färg och cap och sånt.

Att det är Mississippi som målar lampan varje år är känt inom en liten krets av vänner och familj, årets utförda målning brukar förevigas i hennes sociala medier.

– Jag tänker att det gör ju inget att några få vet det som känner mig. Samtidigt vet jag inte om det är olagligt eller inte. Jag tror inte det.

Vissa år, beroende på hur granen ser ut nertill, har hon behövt komma tillbaka senare med en eller flera personer som behövt hjälpa henne att nå det översta grenparet och sedan häva sig upp i grenarna. Något år har hon även haft med sig en stege. Den gången fick hon skjuts med bil upp till granen. Granens bärighet varierar från år till år, vissa år har det varit läskigare än andra år att klättra upp i den – ”är det här verkligen safe..?”. Det viktiga är att vara rätt klädd, varmt, med bra skor som ger bra grepp och vantar som både underlättar klättringen och låter henne hantera en sprejburk.

– Jag gillar ju att klättra och är inte så höjdrädd. Jag har hoppat fallskärm och bungyjump och jag har klättercertifikat. Genom åren har hon använt olika sprejburkar och olika färger, men det ska vara en halvtäckande röd färg. Och den får inte rinna bort.

– Nåt år tyckte jag att det röda skenet blev svagare och svagare, då var det antagligen för att jag tagit nån färgs som var nån jävla hobbyfärg som av regn och snö blev allt mattare.

Ofta blåser det uppe i granen. Vilket gör att hon får spreja lampan flera gånger innan färgen täcker ordentligt. Hon måste klättra upp en bit i granen för att kunna nå ut till lamporna – belysningen ligger ute på granens grenar och granen blir ju vidare och vidare längre ner.

– Jag måste vara relativt nära lampan med sprejburken, nån meter ifrån går. Om det blåser måste jag vänta ut byarna till det inte blåser innan jag sprejar. Jag sprejar så mycket jag kan.

Hur får du färgen att täcka på utsidan av lampan?

– Det blåser ofta lite där. Och eftersom jag alltid sprejar den några gånger så blir alltid lampan täckt.

Är det nån som sett dig när du gjort det?

– I år var det några ryska turister som undrade. Då berättade min dotter om det, att det var en tradition: ”Min mamma har gjort det här i femton år, hon sprejar en lampa röd”. De tyckte det var coolt, tog bilder av det.

Hon berättar att en tidigare arbetskamrat, som visste om att det var hon som målade lampan i granen, i ett privat sammanhang träffade en av dem som brukar sätta upp granen och belysningen i den. Som berättade att de alltid undrade om det där med den röda lampan och vem som målade den. Mississippi berättar att ett år satt det från början en röd lampa iskruvad i julgransbelysningen, men att den satt så högt upp att ingen kunde ha klättrat dit upp och målat den.

– Jag är inte konspiratoriskt lagd, men jag tror det var en blinkning till mig, utan att de vet vem jag är.
– Jag målade en lampa ändå det året, fast en lite längre ner.

Hon försöker måla lampan till första eller andra advent. Och att göra det när det är mörkt ute för att vara lite skyddad av mörkret.

– Det är inte så många som är där uppe. Nån gång har det stått en bil där, då har jag väntat.
– Det är en väldigt fin plats. Man ser jättelångt över stan. När granen kommer upp är det också annan julgransbelysning i stan.

Mississippi ser detta som gatukonst som sprider glädje, som är positiv och som är i sammanhanget harmlös ”om man jämför med en kuk på en fasad”.

– Det är en röd lampa i en julgran som sedan försvinner.

Hon hoppas att traditionen fortsätter efter henne. Själv kommer hon hålla på så länge kroppen orkar.

– Jag kör på så länge det är kul att göra det. Min tag syns verkligen över hela stan. Och är nu en tradition.