Hoppa till innehåll
Stöd oss
Gatupoeter del 2

Vredens dikter

Varför väljer en människa i den utsatta situation det innebär att liva ett liv i hemlöshet, att skriva poesi, att välja just den uttrycksformen? Reporter Jan Lindström dryftade tesen på ett redaktionsmöte och gav sig sedan ut för att nå en förklaring.
Jan Lindström. Foto: Magnus Sandberg

Vi möter Markku Ranta vid den pampiga entrén till Liljeholmens Galleria, där han säljer tidningen. Han är en mycket lång gestalt, 1,96 meter, skäggig och långhårig. Ranta betyder Strand, som i Haaparanta, vilket betyder Aspstrand. Om han hade svenska rötter skulle han heta Markus Strand. Han kommer från Köping.

Nu har han litet bråttom, för innan dagen är över ska han infinna sig på behandlingshemmet i Lill-Babs Järvsö, Hälsingland. När jag ringde honom sade han att han knappast skulle ha tid att träffa mig, men att vi kunde ta det senare. Jag frågade hur mycket senare och han svarade:

– Jag kanske får permis om en månad.

Förmodligen har vi ingen längre försäljare av Situation Sthlm än Markku Ranta. Jag frågar om han spelat basket, men det har han inte gjort. Däremot volleyboll.

– Men de gillade inte att jag var så lång att jag räckte över nätet, säger han.

Det finns en punkkänsla över Markkus dikter. Inget konstigt med det. Han var en gång med i punkbandet Crupp som faktiskt släppte en skiva.

– Men sedan skingrades gruppen, medlemmarna drog åt olika håll och jag började skriva dikter i stället för låtar.

Markku Ranta är arg på orättvisor, våld och krig. Ur hans vrede kommer dikterna. De är politiska i den meningen att han ser rätt många orättfärdigheter i det samhälle vi har valt oss och han har känt dem i sin egen hud. Ändå är han i detta nu i färd med att försöka komma tillbaka. In i den samhälleliga tillvaron igen, i någon slags gemenskap som bland annat innebär att man har en egen bostad. Resan till Järvsö är ett steg i den riktningen.

Markku Rantas dikter kommer till stor del ur hans vrede. Frågan är om det finns något han inte avskyr utan snarare älskar. Han skrattar till och säger:

– Ja, alkohol kanske.

Men han ändrar sig.

– Nej, älskar den gör man inte. Och ibland hatar man den.

När vi lämnar honom står han utanför den stora porten till gallerian i Liljeholmen med tidningarna i en väska på höften. Han är försedd med id-kortet och hans väst visar tidskriftens namn. Han är längre än alla som går ut och in i köpcentret. De ser honom och han ser dem.

De här raderna finns i en dikt av Markku:

Vi hoppas att du har det bra, där
du är, var det nu än må vara.
Du var alltid glad och trevlig
för det mesta som en sol efter en
molnig dag. Det som förenade oss
var väl hårdrocken från 80-talet
och 90-talet.

Må du vila i frid.
Hälsningar från alla dina vänner
från Liljeholmen och från mig.

Var finns poesin i dagens tillvara? Tja, I Situation Sthlm. Direkt från gatan kommer till oss alla en lyrik, skapad av hemlösa människor i Sveriges huvudstad. Vad är det som gör att hemlösa människor, i det sociala utanförskap de befinner sig, uttrycker sig i poesins form? Det är ibland vreden över tillståndet, ibland iakttagelser av levernet runtom, ibland faktiskt kärleken till livet hur det än ter sig. I varje nummer av Situation Sthlm finns dikter av hemlösa personer. De speglar innerst en känsla av längtan efter hemhörighet, redan sviken eller ännu blommande. Här presenterar vi en av tidningens återkommande poeter: Markku Ranta, 43 år.

Del 1: Lena Freij (länk)

Markku Rantas brev från Saunas behandlingshem (länk)

Texten är publicerad i Situation Sthlm #208.

Stöd Situation Sthlm

Ditt stöd bidrar till Situation Sthlms arbete med att nå hemlösa människor i ett första steg från gatan för att lotsa dem vidare på sin väg tillbaka till samhället.