Att ta emot döden

Vänner har jag väldigt få. Däremot känner jag många. Har märkt att de jag känner blir färre, nästan för var dag som går. Inte så märkligt, dom dör ju i en takt som ökar lavinartat känns det som. Jag inser så klart att det är naturens gång, åldern tar ut sin rätt som vi säger.

Det gäller nog vi som levt ett tufft, eller rättare sagt, ett destruktivt liv i högre grad än de som levt och lever sundare liv. Jag menar de som alltid har ett hem att gå till och som har mat i kyl och frys.

Nog om det, tänker ganska ofta på att döden närmar sig med stormsteg. Själv är jag 58 år, ingen ålder får jag höra av de flesta.

Men faktum är att bland hemlösa är det en hög ålder. Att dö, det är en självklarhet, det gör vi alla. Att födas däremot, det är ett under, ni vet, bland alla små ”simmare” så vann vi som lever. OS, VM och alla andra tävlingar, släng er i väggen!

Att födas, där kan man snacka vinst. Tänker på det ganska ofta nu för tiden. Känner att det är min skyldighet att ta vara på den tid jag har kvar. Att leva i nuet, dag för dag.

Vet att det kryllar av böcker i ämnet. Det jag däremot tror vi talar och läser för lite om, det är döden. Tror att vi mår bra om vi lär oss att ta emot döden med öppna armar. Jag jobbar i vart fall på det. Något som är naturligt, kan ju inte vara farligt eller hemskt.