”Nolltoleransen en komplex apparat”

Jacob Kimvall, i graffitimålarsammanhang känd som Track, kan nu alltså titulera sig doktor i konstvetenskap. Disputationsfesten ägde rum i kulturhuset Cyklopen i Högdalen och var sannolikt också världsunik i sitt slag, med ett fullsatt och svettigt dansgolv och graffiti-pionjären Snake från New York i DJ-båset. Jacob Kimvalls avhandling undersöker hur samhällsintressen och institutioner påverkar förståelsen av graffiti. Han tar bland annat upp Berlinmurens graffiti och nolltoleransen i Stockholm. Tajmingen är intressant. Avhandlingen sammanfaller med att många tror att nolltoleransen nu är på väg bort efter tjugo år.

Kan din forskning haft någon del i att nolltoleransen försvinner?
– Nolltoleransen är en komplex apparat. Jag är inte säker på att den kommer att försvinna helt och hållet, men visst är nolltoleransen på tillbakagång och andra perspektiv har börjat finnas i debatten. För mig är nolltolerans en sorts ideologi, eller mikroideologi. Ideologier avskaffar man ju inte, de måste man jobba med och dekonstruera aktivt. Som forskare tänker jag att det viktigaste är att ge fler perspektiv i frågan, medan nolltoleransen aktivt motverkat fler perspektiv.

Förespråkarna för nolltolerans har enligt Jacob Kimvall etablerat en idé att laglig graffiti är detsamma som, och lika dålig som, olaglig graffitti – att laglig graffiti inspirerar till olaglig graffiti.

”Det finns ingen stad där man haft möjlighet att ta antigraffitistrategierna så långt”

– Vilket det kan göra eller kanske inte gör. Det finns ingen som vet säkert. Om ingen vet det, kan man heller inte bygga en kommunal policy på det. Det blir väldigt problematiskt. Visserligen finns det ingen stad jag känner till som inte har någon form av antigraffitistrategier. Å andra sidan finns det heller ingen stad där man haft möjlighet att ta antigraffitistrategierna så långt som i Stockholm. Det tror jag hänger ihop med att det är lätt att reglera stadsrummet här med bygglov till exempel.

Jacob Kimvalls kunniga röst har hörts flitigt i debatten om nolltoleransen och han har även skrivit boken ”Noll tolerans – kampen mot graffiti”. Att det var akademiker han skulle bli, kom han på rätt sent. Efter en tvåårig praktisk gymnasieutbildning där han utbildade sig till grafiker startade han och några kompisar den ideella tidningen UP, Underground Print. Jacob Kimvall gjorde layouten men upptäckte snart att han tyckte det var väldigt roligt att skriva, och ju längre, desto roligare.

– Jag var 30 år när jag började plugga på universitetet. Där upptäckte jag hur otroligt roligt det var att skriva uppsats. Jag lyckades skriva för långt både på min B- och C-uppsats och fick stryka. När jag började läsa konstvetenskap fick jag en massa nya perspektiv på graffiti som jag ju redan skrivit om journalistiskt på 90-talet.

Nu såg han chansen att få skriva riktigt långt om graffiti vilket resulterade i först en C-uppsats, sedan en D-uppsats – nu krönt av avhandlingen.

Jacob Kimvall började med graffiti för trettio år sedan, var aktiv från fjorton till tjugoårsåldern. En äldre målare lärde upp honom, sedan lärde han i sin tur upp en annan. Det var så det gick till: informellt lärande. Intresset väcktes när föräldrarna skilde sig och flyttade till olika delar Stockholm.

– Jag pendlade mycket med tunnelbana mellan mina föräldrar på Östermalm och i Hässelby, och just i den vevan började graffitin dyka upp. Jag såg väldigt mycket graffiti när jag satt och tittade ut genom fönstret i T-banevagnen. Graffiti slog an nånting hos mig. Det var barn i nedre tonåren som gjorde målningarna, man befann sig i samma värld och använde samma bildspråk. Det var bilder hämtade ur våra världar; serietidningar, dataspel, och det jag senare skulle lära mig var wildstyle, bokstavsbilder med mycket dynamik och kraft och färg. Jag kommer särskilt ihåg en målning. Det var en Pack-Man-figur som åt en bokstav.

Målar du fortfarande?
– Jag gör någon enstaka målning om året på en laglig vägg. Jag tycker fortfarande det är roligt att rita. Jag tänker inte vara med på att jag inte skulle få göra det bara för att jag blivit äldre.