Situation Sthlm
Andra gator idag
Situation Sthlm

Andra gator idag

Publicerad: 1 år sedan Av: Ulf Stolt. Foto: Magnus Sandberg.

Det ökande antalet EU-migranter på gatorna i Stockholm har alltmer kommit att påverka arbetsmiljön för Situation Sthlms tidningsförsäljare. I och med försäljningen av Sofia Z har redan utsatta människor hamnat i en svår situation. På gatorna i staden som tillhör ingen. Och alla.

Tarja står i trappan upp till redaktionen på övervåningen och pratar med en person ur personalen i distributionen. Hon är förbannad, rejält förbannad. Hon brukar nämligen köpa sina finska korvar i en affär i Sundbyberg och när hon gick på väg dit i dag på morgonen satt en kvinna utanför Systembolaget och tiggde med en gammal löpsedel från Situation Sthlm i knäet. När människor gick förbi pekade kvinnan på löpsedeln och bad om pengar.

– Jag blev så förbannad. Jag gick fram till henne och visade min försäljarlegitimation och min jacka med Situation Sthlm-loggan på och sa att ”det där företaget jobbar jag på”. Då gick hon. Men hon var tillbaka sen såg jag.

Ilskan handlade om att känna sig bestulen, se sina arbetsredskap missbrukas, en känsla av att känna sig utnyttjad.

– Jag har inga problem där jag säljer, jag säljer lika många tidningar som förr. Det brukar sitta fem, sex personer mitt emot mig och tigga eller sälja Sofia Z. Jag har inget bråk med dem.

Vi står kvar och pratar en stund. Och det är då hon lite i förbigående nämner något jag hört flera personer säga medan jag inför den här artikeln pratat med många tidningsförsäljare om hur deras situation på gatan är nu – att många kunder, när de talar med dem, uttrycker en skam och ett obehag över sin egen irritation och ilska.

– ”Är jag rasist nu för att jag tycker det?” sa en gammal kvinna till mig när hon köpte tidningen för några dagar sen. Men hon var bara trött på att bli tillfrågad av sex, sju personer på tio meter på väg till affären om att ge dem pengar. Och att de bad henne gå till bankomaten om hon sa att hon inte hade pengar.

”De bad henne gå till bankomaten om hon sa att hon inte hade pengar”

Tarja berättar att flera personer, när de köpt tidningen av henne, pratat om samma sak – att de känner ett obehag över sin egen reaktion, sin egen irritation.

– Man får ju inte tala om detta, tycka nåt. Mer än synd om. När de började sälja den här tidningen sas det ju att det var för att slippa sitta ner och tigga. Men så har det ju inte blivit. De sitter ju och tigger och säljer samtidigt.

EN SAK MÅNGA tidningsförsäljare jag talat med inför det här reportaget har gemensamt är att det ökande antalet tiggande EU-migranter på gatorna i Stockholm och försäljningen av tidningen Sofia Z påverkar deras möjligheter att sälja Situation Sthlm. För vissa ganska rejält.

Tony säljer Situation Sthlm vid Gamla stan och på Hötorget, han har haft platserna i många år. Han började märka en tydlig förändring för drygt ett år sedan. Han behövde stå längre och längre per dag och sälja tidningar för att få sålt samma mängd – i stället för att vara klar vid fem var han nu färdig vid nio.

– Jag hade tiggare runt min plats förr. De kom och satte sig på var sin sida om mig och tiggde. Det störde också min tidningsförsäljning. Köpte nån en tidning var de där med sin mugg.

– När jag kommer och ställer mig i dag så tar det tio minuter så kommer det fyra, fem EU-migranter och ställer sig där med sina tidningar, trycker upp den i ansiktet på folk.

Han berättar att han allt oftare blir störd i sin försäljning av EU-migranter som kommer fram och vill ha pengar av hans kunder när de tar fram plånboken för att betala för sin tidning.

– De kunder som känner mig väl handlar tidningen ändå. Men många går bara förbi. Det som hänt är att kunderna börjat tycka allt sämre om EU-migranter. Det hör man. Och det är ju också för jävligt att höra.

– Det har blivit för mycket av allting för folk, de orkar inte, vill inte. Droppen blev ju EU-migranterna och tiggeriet. Alla stänger av. Det blir bara hat som gäller till slut. Det är jobbigt. Jag vill ju bara göra mitt jobb. Jag blir ju också hatisk till slut – de tar min plats, mina kunder.

Han skakar på huvudet, säger att han inte vet hur han ska bära sig åt. Att han nu provar att gå runt på gatorna och sälja tidningen för att inte bli störd.

– Situationen på gatan håller på att spåra ur, jag vet inte vad man ska göra.

SEDAN TIDNINGEN Sofia Z började säljas av EU-migranter i slutet av januari har Situation Sthlm behövt ha två gatuvärdar ute på stan för att stödja tidningens försäljare och

hjälpa dem att hantera de situationer som uppstått. Både till Östermalmstorg och Skanstull har värdarna vid ett flertal tillfällen behövt åka, då Situation Sthlms säljare hotats och utsatts för våld – spottats på, slagits, sparkats, knuffats. Väktare har fått ingripa och polis tillkallats.

Miklos och Ritva, de vill inte att jag använder deras riktiga namn, har båda hamnat i situationer då polis tillkallats – inte av dem men av privatpersoner eller affärsidkare i närheten.

– Jag har blivit hotad och utan att jag gjorde nåt så ringde nån i en affär, eller om det var väktarna, till polisen. De kom och tog med sig en kvinna. Hon skrek och knuffade på mig, jag visste inte vad jag skulle göra så jag försökte gå därifrån. Men jag gjorde ingen anmälan sen när polisen kom så de släppte henne.

Ritva berättar om en liknande situation hon varit med om.

– Jag har fått hjälp av väktarna vid Ringen två gånger när jag blivit attackerad och hotad av EU-migranter, både män och kvinnor. Många av mina kunder blir arga på EU-migranterna och det är lite jobbigt att höra det, märka att hatet ökar. För de kommer ju hit från svåra förhållanden. Det har blivit värre och värre, sen i höstas har det bara blivit värre och värre.

Miklos brukar lämna sin försäljningsplats när det samlats för många tiggande EU-migranter runt den.

– Då går jag därifrån och säljer nån annanstans. Många går bara förbi nu, oftare än förr i alla fall, och ser varken åt mitt håll eller åt tiggarna, de bara ser ner i marken och går förbi. Det påverkar försäljningen.Pierre är en av de gatuvärdar som åkt runt i stan, hans pass har varit på eftermiddagarna från 12 till 6, för att vara ett stöd för försäljarna. Han säljer också tidningen, bland annat på Drottninggatan.

”Nu är det ganska intensivt på Söder, i Götgatsbacken”

– Det jag ser är ju att de sitter i grupper, eller står i grupper, väldigt tätt. Men ju längre ut ur innerstan man kommer, desto färre tiggande eller tidningssäljande EU-migranter ser man. Nu är det ganska intensivt på Söder, i Götgatsbacken sitter de ju utmed ena sidan med tjugo meters mellanrum från Slussen till Medborgarplatsen. I Liljeholmen också. Det blir som att det koncentrerar sig.

Den största förändring han märkt över tid är att han tycker sig se fler och fler människor som ”bara liksom går rakt fram”.

– Jag kan tänka mig att människor blir både trötta och förvirrade av det som sker nu. Både på tiggeriet och allt annat. Det börjar ju i tunneln på Centralen, det stod 13 EU-migranter där en gång när jag räknade. Plus de som säljer mobilabonnemang och Vakttornet och han med Bingolotterna. Och så en som säljer Situation Sthlm där vid pelaren i mitten.

Han delar sin upplevelse med många andra och har haft både tiggare och tidningssäljare runt sin försäljningsplats. Men han har inte upplevt att det påverkat eller minskat hans egen tidningsförsäljning.

– Innan de började sälja sin egen tidning så satt de ju och tiggde där jag stod och sålde på Drottninggatan. Då hände det ju att de kom med muggen så fort min kund tog fram 50 kronor och skulle betala för tidningen. Men de är ju desperata. Vi äger ju inte gatan eller platsen vi säljer på bara för att vi har vår bricka. Men ingen ska ju störa en för det. Det handlar om respekt.

Lena säljer tidningen på Centralen. Hon började märka av en förändring för några månader sedan. Hon tycker inte att det varit ”nåt alarmerande eller jättejobbigt”, och det har blivit lite bättre på senaste tiden. Men hennes tidningsförsäljning har minskat.

– De har aldrig kommit fram och stört min kund när de köpt av mig, så långt har det inte gått, men jag vet flera som upplevt det och blivit av med kunder.

– Jag förstår ju dem också, de vill väl ha sin försäljning. Men många av kunderna är arga och tycker att det är förskräckligt att de står på våra platser och försöker ta kunder.

Hon upplever också, som många andra berättat, att kunder vittnat om att det känns svårt, att ”de känner att de vill köpa av dem också. Att de känner sig orättvisa”.

– Det händer ju att de tigger av oss också, för de ser att vi säljer tidningar och får in pengar.

Något av det sista Tarja berättade för mig när vi pratade i trappan var att sammanhållningen mellan Situation Sthlms försäljare aldrig varit bättre, att hon de senaste månaderna lärt känna och pratat med flera som hon inte bytt ett ord med under flera år.

– Som om vi ser efter och tar bättre hand om varandra nu. För vi lider alla av detta och måste hjälpas åt. Det är svårare att sälja tidningar. Och vi står ju ensamma och säljer våra tidningar.

Ny genväg till släkten
DNA-släktforskning

Ny genväg till släkten

Publicerad: 3 dagar sedan Av: Maria Hagström. Foto: Anne-Li Karlsson.

Allt fler söker sina rötter. Till Stockholms stadsarkiv kommer flera tusen släktforskare årligen för att leta i arkiven. Men den som forskar i Stockholm kommer hitta grenar ut i landet. Med DNA-släktforskning kan man nu däremot se att 80 procent av männen har gener från ett fåtal mäktiga män på bronsåldern. När släktforskarna söker sin historia skriver de om vår.

I det sju våningar djupa magasinet på Kungsholmen luktar det svagt av åldrat papper. Det är svalt, 16-18 grader – den temperatur som bäst bevarar de gamla handlingarna i syrefria kartonger. I Stockholms stadsarkiv finns mantallängder, boupptäckningar, fängelsearkiv, barnhemsjournaler och böcker som är mer än 30 centimeter tjocka och böcker med fattigbevis och handskrivna rader som: ”Anna Karlsson ägde ingenting”.

– Vi har drygt 80 kilometer med pappersarkiv. Skulle vi ställa ut allt kommer vi åtminstone till Uppsala, säger arkivarien Anna-Maria Tiberg Knutas.

Av de 80 kilometrarna har tre kilometer hittills digitaliserade. När datorn inte räcker till för släktforskarna, och andra besökare, är det hit personalen går för att gräva fram historien.

– Kanske vill man också veta mer om vad som har hänt en viss människa, man kanske inte bara vill bygga ett träd.

Att bygga sitt släktträd blir alltmer populärt. Anna-Maria Tiberg Knutas beskriver det som en folkrörelse.

– Här märker vi det mest genom antalet besökare. Förra året hade vi över 40 000 besökare. Det är en 70 procents ökning på tre år.

”Pappas farmor strök med under andra världskriget. Hon blev torpederad av ryssar”

En utökad programverksamhet och ändrade öppettider påverkar antal besök. Men det ökade intresset för släktforskning beror framförallt på att alltfler arkiv finns digitalt, det är mer tillgängligt.

Vid en av datorerna på markplan sitter historieintresserade Roger Pettersson som har släktforskat i fyra år. Han lägger 10-15 timmar i veckan på att söka sina anor. Han har kunnat följa släkten till slutet av 1600-talet och har bland annat hittat soldater som krigat mot Napoleon och en som dog i Finland i krig mot Ryssland.

– Och min pappas farmor strök med under andra världskriget. Hon blev torpederad av ryssar när hon förde ut varor ur Sverige till andra delar av Europa.

Roger Pettersson är född i Enköping och därifrån kommer två tredjedelar av släkten. Han har också en gren till Blekinge med en dansk sida och en gren till Värmland med en norsk sida. För att få mer information har han rest till Blekinge, Lund och Uppsala och letat i lokala arkiv.

– Jag har också en gren som flyttade från Uppsala till Stockholm 1790 och blev borgare. De hade mer utbildning än resten av släkten, de var till exempel boktryckare. I Gamla stan finns kåken kvar som de bodde i, i en gränd vid Köpmantorget.

Läs hela artikeln i Situation Sthlms septembernummer, #229. 

Ritar bort sig
Joakim Pirinen

Ritar bort sig

Publicerad: 1 vecka sedan Av: David Bogerius. Foto: Anneli Hildonen

Joakim Pirinen befarar att Stockholm riskerar att kantra ”som en lyxkryssare där alla passagerare ställt sig på babords sida”. Han tecknar för att slippa sig själv och med två nya böcker – en stor och ambitiös, en
mindre – är det uppenbart: han blir aldrig av med Socker-Conny.

Det senaste seriealbumet, Kommissarie Kvadrat, blev ingen succé. Men nu har Joakim Pirinen laddat om med två nya album på en gång. Att misslyckas som människa och Född ur ett svart ägg består inte så mycket av tecknade serier som av skämtteckningar.

– Alla är inte roliga, men alla har en poäng. Som kan vara en hemsk poäng, som i en skräckfilm. Alla mina tidigare seriefigurer är med, dock. Ett stort antal ämnen tas upp i bilderna, kanske lite för lite samtidskritik och lite för mycket språkliga skämt, men det är sådan hjärnan min är.

Hans mest kända figur, Socker-Conny, dyker upp i båda nya albumen. På det ena är han till och med på omslaget.

– Jag tecknar honom sällan numera. Han är ingen lyckad seriefigur på så sätt att han är alldeles för komplicerad att rita. Hans byxor, som är frammodellerade med ett oerhört antal mycket små streck, är en ren pina att få till och tar en evig tid att rita. Min systerdotter föreslog att jag skulle byta byxor på honom, och dra på honom ett par svarta läderbrallor istället. Det är kanske en lösning.

Den våldsamme Socker-Conny var med redan i Joakim Pirinens debutalbum Välkommen till sandlådan 1983 och fick ett helt eget album två år senare.

– Jag läste om Socker-Conny för typ femton år sedan och chockades av hur rasistisk Conny var. Det kom jag inte alls ihåg. Det var i och för sig i linje med hans anti-karaktär och albumet gjordes så att säga också före rasismen, den nutida svenska rasismen. De första skinheadsen dök upp ungefär samtidigt som Socker-Conny blev teaterföreställning, ett halvår efter att albumet kommit ut.

Läs hela artikeln i Situation Sthlms septembernummer, #229. 

ror3 ror2 ror1
Rörpost

Rörig kommunikation

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Gerd Eriksson. Foto: Jonas Eriksson.

Med rörpost kan man skicka både blod, viktiga dokument och kvarglömda löständer. Trots att mycket i dag är digitaliserat finns det arbetsplatser som är beroende av rörposten. Regeringskansliet och Danderyds sjukhus är två av dem.

Fredrik Ahlén jobbar på regeringskansliet, närmare bestämt på näringsdepartementet där han är expeditionschef och ansvarig för det juridiska. Och han lovordar rörpostens fördelar och är lika fascinerad varje gång av hur bra den faktiskt funkar.

– Vi har fortfarande mycket pappersbaserad hantering och det är ofta snabba puckar mellan departementen som gäller. Att scanna in dokument och handlingar och mejla dem tar ibland för lång tid. Då är rörposten utmärkt.

Det som skickas i rören kan vara en originalhandling stämplad med ett diarie-nummer eller med en namnteckning. Det kan också vara frågan om beslut som måste skrivas under snabbt. Och eftersom näringsdepartementet sitter i det gamla posthuset på Vasagatan, alltså rätt långt ifrån de andra departementen, så betyder rörposten kanske ännu mer.

– Alternativet för oss skulle vara att springa över själva med dokumenten till de andra departementen, vilket skulle ta tid. Det måste vi göra ändå ibland när vi har handlingar med sekretessbelagda uppgifter som inte får gå med rörpost.

Det finns 4 000 medarbetare på regeringskansliet och de är utspridda över tio kvarter i centrala Stockholm. Rörpostsystemet under jord mellan dem är fyra kilometer långt och ungefär 100 försändelser per dag far runt i rören.

Hur gör du när du skickar rörpost?

– Jag ringer upp den jag ska skicka till och meddelar att det kommer rörpost inom några minuter. Sen går jag till stationen för rörpost, lägger ner dokumentet i en patron och knappar in adressen till mottagarens station. När patronen åker iväg hörs ett susande ljud.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #229. 

laleh1
Laleh

Får vara sig själv

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Ulf Stolt. Foto: Angela Marklew.

Laleh är i dag en småföretagare i popmusikbranschen vars huvudkontor sedan en tid tillbaka ligger i ett hus i Hollywood. Med avstamp i en elva år gammal intervju i Situation Sthlm slår vi oss ner på Bob Dylans café i Santa Monica för att bland annat prata om kommande plattan Kristaller, öde, ego, låtskrivande, producerande, frihet och höghuset i Minsk. Och varför hon alltid är på väg någonstans.

Någonstans ska en intervju ske. Och i någonting ska den ta sin början.

I det här fallet sker intervjun på ett café i hörnet av 18: th Street och Broadway i Santa Monica i Kalifornien och avstamp tas i ett elva år gammalt nummer av Situation Sthlm. När jag lägger tidningen på det robusta järnbordets mosaikprydda bordskiva och frågar Laleh om hon minns den unga flicka som med blicken på samma gång orädd och aningen frågande tittar upp på läsaren, ler hon. Och säger: ”Oj vad jag plockade ögonbrynen då… gulligt. Det känns som att titta på en gammal bild från barndomen”.

Hon är 22 år på bilden.

Debutplattan ”Laleh” har just släppts, det är april 2005 och artisten och låtskrivaren Kajsa Grytt är den som intervjuar Laleh – tanken var nämligen att en erfaren artist intervjuar en skivdebuterande, och att intervjuarens perspektiv kan tillföra någonting till samtalet.

Vilket det gjorde. Laleh talar orädd och rundhänt om sin musik, hur den kommer till och vad det ska bli av den framöver och hur hennes karriär kommer att bli, vad som är viktigt för henne och vad hon hittills förstått av skivbranschen. Om vikten av oberoende. Om det nödvändiga med att lära sig tekniken och kunna producera själv för att styra och bestämma hur hon vill låta. Att hon är trött på att ta skitspelningar där baren inte stänger och folk inte lyssnar. Samt det synnerligen oviktiga med att redan nu behöva placeras i ett musikaliskt fack.

Bland annat.

Elva år senare kan man konstatera att precis allting Laleh i den intervjun tänker, planerar, hoppas och hävdar ska ske med sin musikaliska karriär har inträffat. And then some.

Men nu sitter vi alltså under ett parasoll på den teglade uteserveringen på 18: th Street Coffée House i Santa Monica och Laleh bläddrar fram intervjun och förlorar sig emellanåt i texten, blir kvar i läsningen och samtalet bromsar till några gånger i inledningen.

Platsen där vi sitter är inte vald helt av en slump. Planen först var att ses nere vid piren vid vattnet, Laleh och hennes assistent Gustaf Thörn skulle dit på förmiddagen för att testfilma några tänkbara miljöer med en mobilkamera till en kommande video, men ansåg att det var för stimmigt för att kunna genomföra intervjun där. Så vi omgrupperade hit. Till ett café som saknar wi-fi, där det inte är tillåtet att tala i mobiltelefon och där det är så pass spatiöst möblerat att man tycks lite för sig själv vid borden.

Dessutom – enligt sägner och biografier – ägs caféet och hela kvarteret av Bob Dylan, som lär ha sitt privata gym med fullskalig boxningsring någonstans på andra sidan espressomaskinen.

Men det är en annan historia.

Läs hela intervjun med Laleh i Situation Sthlms septembernummer,  #229.

Svåra sagor
Christina Wahldén

Svåra sagor

Publicerad: 1 månad sedan Av: Maria Hagström. Foto: Karl Melander.

Christina Wahldén har skrivit ett tjugotal barn- och ungdomsböcker, ofta om svåra ämnen som till exempel våldtäkt, hedersvåld och självmordstankar. Nu ger hon ut en barnbok om en pojke som har cancer.

Barn är väldigt smarta, kompetenta och mycket vuxnare än vad vi ofta tror. Jag tycker att man kan berätta om väldigt svåra saker för barn, men det måste finnas nåt slags hopp, säger Christina Wahldén.

Det finns det i hennes nya barnbok Du är modigast, som utspelar sig på barnonkologen. Det var också där Christina Wahldéns egen son fick behandling för några år sedan. Boken handlar inte om sonen, men miljön är tagen från verkligheten – en verklighets om hon inte tycker skildras särskilt ofta trots att det är så många som drabbas. Nästan varje dag insjuknar ett barn i Sverige i cancer. Och runt dem finns syskon, föräldrar, släkt och klasskompisar.

Det går ju bra i de allra flesta fallen, som för vår son, men det vet man inte alltid och den där ovissheten är jobbig. Förhoppningen är att det ska finnas en slags tröst i boken, inte att den ska vara jättehemsk.

Boken handlar om Knut. Det är julafton och de flesta har fått åka hem från sjukhuset över helgen. Men inte Knut, han fick feber. Men då dyker sjukhusclownen Professor Persson upp och Knut följer med honom på jakt efter clownens borttappade väska. Det blir ett äventyr som går genomsjukhusets kulvertar och till slut hamnar de på helikopterplattan.

– Boken skildrar det där skedet när man inte vet hur det ska bli och visar att det inte är farligt att vara ledsen. Och så att det kan vara så att kompisen inte orkar finnas där, men att det då ofta finns nån annan.

Christina Wahldén tycker att det är bra om barn får läsa om det som kan vara jobbigt – för så är livet. Inte att de ska ”skyddas” från det.

– Det sker förstås av en slags omsorg från föräldern, man vill inte att livet ska vara jobbigt

för barnet. Men har ett barn en familj som funkar hyfsat bra tänker jag att det kan vara viktigt att känna till hur det kan vara för andra barn. Det ökar förståelsen och empatin. Och de barn som har det tufft hemma kan genom att läsa en bok förstå att de inte är ensamma om att ha det så, men också att det finns hjälp att få.

Däremot säger hon att en barnbok inte kan sluta hur svart som helst.

– Man ska ju inte skrämma slag på dem. Men om vi låter bli allt som är jobbigt då har barnen inga verktyg om något skulle hända i framtiden.

Läs hela intervjun med Christina Wahldén i Situation Sthlms augustinummer, #228.

gravor
Rockbjörnar och SM-guld

Graverande detaljer

Publicerad: 1 månad sedan Av: Gerd Eriksson. Foto: Magnus Sandberg.

Askwalls Gravyr har funnits i Stockholm sedan trettiotalet. Det är tredje generationen som driver det i dag och de graverar allt från Rockbjörnar till manschettknappar.

Petter Askwall penslar gummigutta på silverskedens skaft och sätter fast den i ett skruvstäd. Lägger handen på en mockaklädd liten sandsäck för att få stadga och fäller ner visiret med inbyggda glasögon. På fri hand graverar han sedan ”Johan” med sirliga bokstäver. Det är en doppresent.

– Gummigutta är ett slags harts som man blandar med T-sprit och lite saliv. Det ger en matt gulbrun hinna som gör att stickeln får bättre grepp på skeden och att bokstäverna syns bättre i det blanka silvret medan jag graverar. Jag putsar bort det när jag är klar.

Petter Askvalls pappa var gravör, liksom hans far. Nu är det han och brorsan, Mattias Askvall, som driver företaget vidare. De graverar i alla material och uppdragen varierar. Det är dopskedar, ringar, medaljer, namnskyltar, pokaler och plaketter. Vissa beställningar är återkommande, som SM-tecknet i fotboll, Stockholm Open, Svenska hjältar, Menza-priset och så namnplaketterna som ska sitta på Rockbjörnen.

– Dem skulle vi nästan kunna gravera in Håkan Hellström på i förväg, det är alltid han som får dem, säger Petter Askvall och skrattar.

En man som heter Haglund kommer in i butiken. Han är nyinflyttad i kvarteret och har beställt en skylt i mässing med efternamnet graverat i versaler. Typsnittet heter Sorbonne. Petter Askvall packar upp skylten ur vitt silkepapper och visar hur det blev. Kunden är nöjd.

– Hos oss behandlar vi alla kunder lika, ingen är viktigare än nån annan. Det spelar ingen roll om det är prinsessan Madeleine som ska ha gravyr på en present till en kompis eller om en kommun behöver en ny skylt.

Att gravera för hand handlar om att hålla ett jämnt tryck och djup. Avbryter man är det nästan omöjligt att komma i exakt samma spår igen. Det är full koncentration som gäller. Petter Askvall har varit i yrket i 30 år, men säger att han inte är fullärd. Han brukade sitta bredvid sin farfar när han graverade för att se hur han gjorde.

– Jag kan än i dag njuta av hans arbeten och slås av hur rent skäret är.

Läs hela artikeln i Situation Sthlms augustinummer, #228. 

Tillbaka med livet
Pia Sjögren

Tillbaka med livet

Publicerad: 1 månad sedan Av: Ulf Stolt. Foto: Martina Holmberg.

När Pia Sjögren sålde Situation Sthlm hade hon nummer 17 på sin försäljarlegitimation. En dag somnade hon med en tallrik droger på magen och väcktes av polisen, vilket troligen räddade hennes liv. Hon kom till ett behandlingshem, blev drogfri och erbjöds arbete där. I tolv år har hon nu arbetat med att ge andra livet tillbaka. Som hon själv fick.

Pia Sjögren står, på gatstenen när, exakt där hon brukade stå under ett antal år och sälja Situation Sthlm i slutet av nittiotalet och början av 2000-talet.

Det kunde också hända att hon stod och sålde tidningen vid Odenplan – på den tiden låg Situation Sthlms redaktion på Roslagsgatan 48, senare flyttade den några kvarter närmare Odengatan till Döbelnsgatan 52.

– Man köpte några tidningar då och smet upp till Odenplan och sålde dem, det var ju inte så välordnat på den tiden. Även om jag levde i utanförskap så fanns det ju en sorts struktur i det livet i och med att jag hade tidningen. Rutiner. Det var viktigt. Man måste passa en tid för att köpa tidningarna, det var lite som ett jobb. På nåt vis blev man en del av nånting trots allt.

Hur fick du reda på att det gick att sälja tidningen?

– Det gick väl lite från mun till mun, så måste det varit från början. Men jag minns inte exakt. Det är ju först från 2004 jag minns saker och ting. Nån poet (Bodil Malmsten, reds. anm.) sa ”en månad går fortare nu än ett hjärtslag”. Fint sagt. Åren innan dess bara blir till dimma liksom, fragment av minnen.

Att minnet framstår som klarare just från 2004 har sin förklaring i att det var då Pia Sjögren fick den behandling mot sitt missbruk som fäste på henne och fungerade, hon blev drogfri och har så varit sedan dess. Och arbetat på behandlingshemmet Korpberget, på Svanö i Ångermanland. Men vi ska återkomma till det lite längre fram i texten.

Anledningen till att Pia Sjögren och jag träffas just i dag är dels att Pia Sjögren har den sympatiska vanan att komma förbi redaktionen och hälsa på de flesta gånger hon är nere i Stockholm för att hjälpa sin mamma Ann-Marie, 90 år och i dag helt blind. Pia är enda barnet och är ”på väg neråt hit snart”, hon har stått i bostadskö i Stockholm i nio år.

– Jag känner att jag skulle behöva vara närmre. Jag jobbar halvtid uppe på Korpberget nu, jag blev pensionär på halvtid, fick ju en svår lungsjukdom, som heter PAH, för några år sen. Mitt liv är ganska begränsat – jag kan inte lyfta tungt, inte böja mig ner.

– Det är jobbigt, mycket oro. Det enda mamma gör är att lyssna på ljudböcker nu när hon inte längre kan läsa själv, vi ska till bibblan sen i dag. Hon älskar berättelser från omvärlden, Indien och Afghanistan exempelvis, och hon läser en del historiska böcker men också deckare. Men det måste vara bra deckare.

Läs hela artikeln om Pia Sjögren i Situation Sthlms augustinummer, #228. 

Ett slag för integration
Cricket i STHLM

Ett slag för integration

Publicerad: 1 månad sedan Av: Gerd Eriksson. Foto: Jonas Eriksson.

Stockholm har precis fått tre nya cricketplaner – en på Gärdet och två i Skarpnäck. Och klubbarna i stan blir fler och fler. En av de största är Stockholms Akademiska Cricketsällskap där det finns det 14 olika nationaliteter representerade. De tar sig också an spelsugna flyktingar.

Det är toppmöte på Järvafältet i cricketens elitserie mellan ”Stockholms Akademiska Cricketsällskap” och ”Alby Cricket och Kulturförening”. SACS i ljusblå tröjor är innerlag och slagmännen tar på sig hjälm, susp, benskydd, handskar, knäskydd, stretchar lite och greppar sen varsitt slagträ och kliver ut på pitchen.

– Slagträet är av stavlimmat pilträ. Jag köper mitt från England eftersom det har varit svårt att få tag i cricketutrustning här. Men nu finns det visst en butik i Solna som säljer. säger Shahzeb Choudhry.

Han är lagkapten i SACS och har spelat cricket sen han var barn, först i Pakistan sedan i England och nu i Sverige.

Anthony Harris, som är ålderman i laget med sina 61 år, säger att slagträet har en sweet spot – träffar man där vet man att det blir ett slag som ger en skön känsla ända upp i axeln. Anthony Harris kommer ursprungligen från Barbados och har spelat cricket i Stockholm sen 1979. Till sin stora glädje har han sett hur intresset för sporten ökat.

– Förr kanske det fanns fem eller sex lag i hela Sverige. Nu finns det över 20 lag bara i Stockholm. Jag gillar cricket för att det är ett ärligt och sportsligt spel.

En anledning till att klubbarna blivit fler är invandrare och flyktingar.

I SACS kommer spelarna från Sydafrika, England, Irland, Nya Zeeland, Australien, Sri Lanka, Pakistan, Bangladesh, Sverige, Finland och Afghanistan, för att nämna några av de fjorton nationaliteter som finns representerade i laget. Och det är afghanerna som står för den stora tillströmningen på senare tid.

Läs hela artikeln i Situation Sthlms augustinummer.

Bakom scenerna
Veronica Maggio

Bakom scenerna

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: Maria Hagström. Foto: Henric Lindsten.

Det har gått tio år sen Veronica Maggios debutalbum släpptes och i augusti gör hon sin största egna spelning någonsin, på Stadion. Vi träffade henne i startgroparna inför turnésommaren – som inte startade som den skulle. Här är Veronica Maggio om sina nerver, om färger och sina olika liv.

Den första gången vi träffas säger Veronica Maggio inte ett ord. Hon har talförbud. Hon håller upp tre fingrar – i tre dagar har hon varit tyst på grund av förkylningen som attackerat halsen. Sen håller hon upp handen, som för att säga ”vänta lite”, och skyndar iväg till sin väska, hämtar ett par solglasögon med runda bågar av strass. Hon gör frågande tummen upp och sen tummen ner, användas på plåtningen eller inte? Jag svarar med en tumme upp, som om hon också förlorat hörseln. Vi lämnar rummet som ligger i den över hundra år gamla tegelmuren och kliver ut på läktaren. Där breder Stadion ut sig – världens äldsta aktiva olympiska arena – i mitten det gröna gräset omringat av röda löpbanor.

Det måste kännas mäktigt att spela här?

Veronica Maggio nickar och pekar mot den andra sidan, det är där scenen ska stå den 13 augusti då hon ska göra sin största egna spelning någonsin.

Vad är det jobbigaste med att inte få prata?

Hon skriver ett meddelande på sin telefon: ”Att inte kunna ställa några frågor! OCH att inte kunna prata med Bosse. Han löper amok utan ett strängt ”nej” lite då och då tydligen…”

Hennes femåriga son Bosse, som lärt sig att läsa, får också meddelanden av sin mamma på telefonen. Det är viktigt att rösten får vila. Det är bara dagar kvar tills Veronica Maggios turné ska börja – sången måste fungera. Hon skriver att hon är orolig att spelningar kommer att behövas ställas in. Och så blir det, en spelning i Norge och en i Danmark. Det gör att hon är ovanligt nervös när det en och en halv vecka senare är dags för Bråvallafestivalen. Hon har inte kunnat sjunga när bandet har repat och hon har bara hunnit göra en spelning i Finland kvällen innan. Klockan är över åtta på kvällen, det är mindre än två timmar kvar tills hon ska upp på scenen.

– Jag är alltid nervös i början av en turné, men den här gången är det värre än vanligt, säger hon.

Bandet har stängt in sig i logen för att förbereda sig och ”torr-repa” utan instrument. De diskuterar hur många trumtakter det ska vara innan ”Maggan” ska göra entré och börja sjunga första orden ”Vem är jag…” i öppningslåten. Åtta trumtakter. De testar, ljudar istället för instrumenten. Veronica sjunger samtidigt som hon gör iordning honungsvatten.

– Jag är så rädd. Kan inte mina ben sluta skaka, säger hon och undrar i sista stund om hon har rätt kläder och tittar ner på den knallgröna tröjan, knähöga strumporna i samma färg och vita kjolen.

Hon fönar snabbt hårtopparna utåt, eyelinern förstärks och sen är det dags. Bakom sceningången ställer sig bandet i en ring och ger ifrån sig ett pepp-rop. Veronica säger igen att hon är livrädd, samtidigt börjar publiken ropa: Maggio! Maggio! Maggio!

Bandet går ut på scenen. Åtta trumtakter. Och sen kan ingen se att benen skakade nyss.

 

Läs hela intervjun med Veronica Maggio i Situation Sthlms augustinummer, #228. 

Framåt för food bikes
Rullande kök

Framåt för food bikes

Publicerad: 2 månader sedan Av: Maria Hagström. Foto: Jonas Eriksson.

För några år sedan var Food Trucks ett nytt inslag i stan. Nu kommer nästa – Food Bikes. Ett antal rullande kök har börjat dyka upp på olika platser i Stockholm. I Drakenbergsparken hittade vi syrensaft och wraps med brännässlapesto. Det kan vara början på en Food Bike-kultur, men än så länge är inte tillstånden anpassade efter cyklar.

– Vi kallar den Vivo, det betyder levande på portugisiska, säger Gabriel Silveira om sin nystartade Food Bike, som den här söndagen står i Drakenbergsparken på Södermalm. Mycket av det som serveras kommer från de egna odlingarna på kolonilotten i Bromma. Här finns mackor med rabarberchutney,burkar med sylt gjord av vita vinbär och lavendel, kakor av chiafrön och banan. Här serveras också wraps med rostade grönsaker, bovete, fetaost och en pesto gjord på brännässla och kirskål. I flaskor finns rosa syrensaft.

– Vi lägger blombladen i hett vatten med sockersirap och citron. Låter den vila en dag, rör sen om ordentligen innan det ställs in i kylen i två dagar, berättar han.

Här är mycket gjort från grunden. Likaså cykeln.

– En vän gjorde den som ett konstprojekt. Jag fick den och satte dit en egengjord låda. Metalldelen som finns överst hittade jag i en container, träet är också återvunnet. Gasolköket är från sextiotalet och köpt på second hand.

Intill cykeln ligger en prickig filt. Där leker hans son Otto och sambo Susannah Rickman som också arbetar med konceptet Vivo. Här kan kunder slå sig ner eller låna en bok. Tanken är att så småningom ordna event kring cykeln. En yogaklass, en liten spelning, dans eller barnaktiviteter.

Att starta en Food Bike var för Gabriel Silveira att föra samman två passioner: matlagning och cyklar.

– Redan som barn i Brasilien var jag intresserad av cyklar, jag målade min första cykel, tog isär delar och byggde ihop. Men jag vill också göra nåt intressant i det offentliga rummet – det finns inte mycket som är lite oorganiserat i Stockholm.

Läs om fler food bikes i en längre artikel i Situation Sthlm #227. 

maja_braun_web2
Maja Braun

Konst av ingenting

Publicerad: 2 månader sedan Av: David Bogerius. Foto: Magnus Sandberg.

Femtio lager färg, nutid och dåtid, kungar, stenbrott, dansbanor och lokala profiler. När ett nytt bostadsområde byggs i Ingenting gestaltar konstnären Maja Braun tiden som gått på fem stora kanvasmålningar som förhoppningsvis ska hålla i 110 år. Lika länge som husen.

På väggarna i konstnären Maja Brauns ateljé på Östermalm hänger fem stora canvasmålningar. Om några dagar ska de fraktas till bostadsområdet Ingenting i Solna och monteras bakom glasskivor i de nybyggda HSB-husens.

– Jag har vinnlagt mig om att målningarna ska vara så detaljrika som möjligt och målat efter en gammal tradition där man målar lager på lager på lager så att alla färgpigmenten strömmar igenom. De som bor i husen kommer ju att passera målningarna hur många gånger som helst och man räknar med att husen ska stå där i 110 år.

Hon har ägnat de senaste två åren åt uppdraget som hon beskriver som ”utmanande” och en ”enorm ära”. Ett tag trodde hon nästan inte att hon skulle klara av att skiljas från sina akrylmålningar.

– Egentligen skulle de ha levererats i januari i år men när bygget blev fördröjt behövde jag inte lämna dem förrän nu. Och nu känns det mer som ”ja, ja men nu får ni åka, ha det så kul i ert liv”.

Maja Brauns idé om att berätta Ingenting-områdets historia i målningarna föll uppenbarligen HSB i smaken i samband med upphandlingen. Platser som folkparken ”Tingsan” – en förkortning av Ingentingparken – och stenbrottet har förevigats, liksom legender som Blomster-Anna och Stenhuggare Olsson. Nutid och dåtid kopplas ihop med hjälp av 50 lager färg.

– Jag tänkte att det är nya hus och då kommer det nya människor som inte har några rötter i området. Då kan målningarna skapa ett intresse för bygden.

”Tingsan”, som var hela Stockholms folkpark fram till nedläggningen på 1930-talet, har avbildats under kvällens sista dans på en välfylld dansbana. Några av besökarna är redan på väg hem på cykeln genom Ingentingskogen och i förgrunden befinner sig några kaniner.

– Alla fem målningarna har en djurart i centrum och i det här fallet har jag valt kaniner. Det finns ju en kaninmentalitet i folkets park där alla dansar och hånglar och kastar sig ut i buskarna.

På tavlan bredvid sitter flera småfåglar på trädgrenarna ovanför konstnären Johan Tobias Sergel. Han är avbildad vid Ingentingtorpet där han står och betraktar sin ståtliga skulptur av Gustav III, skulpturen återfinns egentligen vid Skeppsbrokajen nedanför Slottsbacken.

– Jag är republikan, men Gustav III är ändå ”Kungen av Haga” och var väldigt konstintresserad. Det finns en gata i Ingenting-området som heter Skulptörvägen och då kändes det bra och lämpligt.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #227.

operanweb1
På hemlig adress

Stygn för Fantomen

Publicerad: 2 månader sedan Av: Maria Hagström. Foto: Anneli Hildonen.

Flera ton kostymer har skeppats i containers från Asien. Nu hänger de legendariska kostymerna i en syateljé på hemlig adress i Stockholm. Här jobbar skräddare med förberedelserna inför att en av världens största musikaler ska inta Cirkus – The Phantom of the Opera.

Omfångsrika kostymer hänger i täta gångar. Hannibal-kjolar, balettkläder och 1700-talsklänningar. Här finns även en klänning med fina pärl- och blomdetaljer som endast ska användas i några få sekunder i föreställningen, när Madame Firmin går ut på scenen, fnyser ”greedy” och vänder på klacken. Det är dyra sekunder.

Det är här, i en tillfälliga syateljé på en hemlig adress i Stockholm – hemlig på grund av säkerhetsrisken, kostymernas värde och för att inte locka till sig alla hängivna fantomenfans – som flera ton lager kostymer finns.

”Det handlar om 320 kostymer till 36 personer.”

De anlände till Stockholm i mars i flera containers skeppades från Asien där de hade varit på en mångårig turné. Ytterligare ett ton kom från ett lager i Australien.

– Det är väldigt speciellt att jobba med den här föreställningen, den är så volymiös. Det är unikt, säger ateljéchef Åsa Kalzén.

Hon har handplockat ett antal skräddare för projektet. Kostymerna måste fixas till och anpassas efter den svenska ensemblen.

– Det handlar om 320 kostymer till 36 personer. Och en kostym består av otroligt många delar. Det kan vara skor, strumpor, underkjol, korsett, liv, handskar, hatt, paraply och smycken. Till vissa kostymer kommer det behövas två påklädare, säger hon och håller fram en mycket tung och massiv klänning.

– Stenarna väger, metalltrådarna väger, det är många lager tyg och inuti finns en kjol med metallskenor för att skapa vidd. Och det här ska vara ett snabb-byte i föreställningen. Det kommer att vara mycket repetition för påklädarna, man måste veta var hyskor och hakar sitter, vad som ska av och på, snabbt!

Det ska göras vid sex föreställningar i veckan under nio månader, från premiären på Cirkus 14 september. Då har det gått 30 år sedan föreställningen sattes upp för första gången i London.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #227 som finns ute på gatorna nu.