Situation Sthlm
Andra gator idag
Situation Sthlm

Andra gator idag

Publicerad: 1 år sedan Av: Ulf Stolt. Foto: Magnus Sandberg.

Det ökande antalet EU-migranter på gatorna i Stockholm har alltmer kommit att påverka arbetsmiljön för Situation Sthlms tidningsförsäljare. I och med försäljningen av Sofia Z har redan utsatta människor hamnat i en svår situation. På gatorna i staden som tillhör ingen. Och alla.

Tarja står i trappan upp till redaktionen på övervåningen och pratar med en person ur personalen i distributionen. Hon är förbannad, rejält förbannad. Hon brukar nämligen köpa sina finska korvar i en affär i Sundbyberg och när hon gick på väg dit i dag på morgonen satt en kvinna utanför Systembolaget och tiggde med en gammal löpsedel från Situation Sthlm i knäet. När människor gick förbi pekade kvinnan på löpsedeln och bad om pengar.

– Jag blev så förbannad. Jag gick fram till henne och visade min försäljarlegitimation och min jacka med Situation Sthlm-loggan på och sa att ”det där företaget jobbar jag på”. Då gick hon. Men hon var tillbaka sen såg jag.

Ilskan handlade om att känna sig bestulen, se sina arbetsredskap missbrukas, en känsla av att känna sig utnyttjad.

– Jag har inga problem där jag säljer, jag säljer lika många tidningar som förr. Det brukar sitta fem, sex personer mitt emot mig och tigga eller sälja Sofia Z. Jag har inget bråk med dem.

Vi står kvar och pratar en stund. Och det är då hon lite i förbigående nämner något jag hört flera personer säga medan jag inför den här artikeln pratat med många tidningsförsäljare om hur deras situation på gatan är nu – att många kunder, när de talar med dem, uttrycker en skam och ett obehag över sin egen irritation och ilska.

– ”Är jag rasist nu för att jag tycker det?” sa en gammal kvinna till mig när hon köpte tidningen för några dagar sen. Men hon var bara trött på att bli tillfrågad av sex, sju personer på tio meter på väg till affären om att ge dem pengar. Och att de bad henne gå till bankomaten om hon sa att hon inte hade pengar.

”De bad henne gå till bankomaten om hon sa att hon inte hade pengar”

Tarja berättar att flera personer, när de köpt tidningen av henne, pratat om samma sak – att de känner ett obehag över sin egen reaktion, sin egen irritation.

– Man får ju inte tala om detta, tycka nåt. Mer än synd om. När de började sälja den här tidningen sas det ju att det var för att slippa sitta ner och tigga. Men så har det ju inte blivit. De sitter ju och tigger och säljer samtidigt.

EN SAK MÅNGA tidningsförsäljare jag talat med inför det här reportaget har gemensamt är att det ökande antalet tiggande EU-migranter på gatorna i Stockholm och försäljningen av tidningen Sofia Z påverkar deras möjligheter att sälja Situation Sthlm. För vissa ganska rejält.

Tony säljer Situation Sthlm vid Gamla stan och på Hötorget, han har haft platserna i många år. Han började märka en tydlig förändring för drygt ett år sedan. Han behövde stå längre och längre per dag och sälja tidningar för att få sålt samma mängd – i stället för att vara klar vid fem var han nu färdig vid nio.

– Jag hade tiggare runt min plats förr. De kom och satte sig på var sin sida om mig och tiggde. Det störde också min tidningsförsäljning. Köpte nån en tidning var de där med sin mugg.

– När jag kommer och ställer mig i dag så tar det tio minuter så kommer det fyra, fem EU-migranter och ställer sig där med sina tidningar, trycker upp den i ansiktet på folk.

Han berättar att han allt oftare blir störd i sin försäljning av EU-migranter som kommer fram och vill ha pengar av hans kunder när de tar fram plånboken för att betala för sin tidning.

– De kunder som känner mig väl handlar tidningen ändå. Men många går bara förbi. Det som hänt är att kunderna börjat tycka allt sämre om EU-migranter. Det hör man. Och det är ju också för jävligt att höra.

– Det har blivit för mycket av allting för folk, de orkar inte, vill inte. Droppen blev ju EU-migranterna och tiggeriet. Alla stänger av. Det blir bara hat som gäller till slut. Det är jobbigt. Jag vill ju bara göra mitt jobb. Jag blir ju också hatisk till slut – de tar min plats, mina kunder.

Han skakar på huvudet, säger att han inte vet hur han ska bära sig åt. Att han nu provar att gå runt på gatorna och sälja tidningen för att inte bli störd.

– Situationen på gatan håller på att spåra ur, jag vet inte vad man ska göra.

SEDAN TIDNINGEN Sofia Z började säljas av EU-migranter i slutet av januari har Situation Sthlm behövt ha två gatuvärdar ute på stan för att stödja tidningens försäljare och

hjälpa dem att hantera de situationer som uppstått. Både till Östermalmstorg och Skanstull har värdarna vid ett flertal tillfällen behövt åka, då Situation Sthlms säljare hotats och utsatts för våld – spottats på, slagits, sparkats, knuffats. Väktare har fått ingripa och polis tillkallats.

Miklos och Ritva, de vill inte att jag använder deras riktiga namn, har båda hamnat i situationer då polis tillkallats – inte av dem men av privatpersoner eller affärsidkare i närheten.

– Jag har blivit hotad och utan att jag gjorde nåt så ringde nån i en affär, eller om det var väktarna, till polisen. De kom och tog med sig en kvinna. Hon skrek och knuffade på mig, jag visste inte vad jag skulle göra så jag försökte gå därifrån. Men jag gjorde ingen anmälan sen när polisen kom så de släppte henne.

Ritva berättar om en liknande situation hon varit med om.

– Jag har fått hjälp av väktarna vid Ringen två gånger när jag blivit attackerad och hotad av EU-migranter, både män och kvinnor. Många av mina kunder blir arga på EU-migranterna och det är lite jobbigt att höra det, märka att hatet ökar. För de kommer ju hit från svåra förhållanden. Det har blivit värre och värre, sen i höstas har det bara blivit värre och värre.

Miklos brukar lämna sin försäljningsplats när det samlats för många tiggande EU-migranter runt den.

– Då går jag därifrån och säljer nån annanstans. Många går bara förbi nu, oftare än förr i alla fall, och ser varken åt mitt håll eller åt tiggarna, de bara ser ner i marken och går förbi. Det påverkar försäljningen.Pierre är en av de gatuvärdar som åkt runt i stan, hans pass har varit på eftermiddagarna från 12 till 6, för att vara ett stöd för försäljarna. Han säljer också tidningen, bland annat på Drottninggatan.

”Nu är det ganska intensivt på Söder, i Götgatsbacken”

– Det jag ser är ju att de sitter i grupper, eller står i grupper, väldigt tätt. Men ju längre ut ur innerstan man kommer, desto färre tiggande eller tidningssäljande EU-migranter ser man. Nu är det ganska intensivt på Söder, i Götgatsbacken sitter de ju utmed ena sidan med tjugo meters mellanrum från Slussen till Medborgarplatsen. I Liljeholmen också. Det blir som att det koncentrerar sig.

Den största förändring han märkt över tid är att han tycker sig se fler och fler människor som ”bara liksom går rakt fram”.

– Jag kan tänka mig att människor blir både trötta och förvirrade av det som sker nu. Både på tiggeriet och allt annat. Det börjar ju i tunneln på Centralen, det stod 13 EU-migranter där en gång när jag räknade. Plus de som säljer mobilabonnemang och Vakttornet och han med Bingolotterna. Och så en som säljer Situation Sthlm där vid pelaren i mitten.

Han delar sin upplevelse med många andra och har haft både tiggare och tidningssäljare runt sin försäljningsplats. Men han har inte upplevt att det påverkat eller minskat hans egen tidningsförsäljning.

– Innan de började sälja sin egen tidning så satt de ju och tiggde där jag stod och sålde på Drottninggatan. Då hände det ju att de kom med muggen så fort min kund tog fram 50 kronor och skulle betala för tidningen. Men de är ju desperata. Vi äger ju inte gatan eller platsen vi säljer på bara för att vi har vår bricka. Men ingen ska ju störa en för det. Det handlar om respekt.

Lena säljer tidningen på Centralen. Hon började märka av en förändring för några månader sedan. Hon tycker inte att det varit ”nåt alarmerande eller jättejobbigt”, och det har blivit lite bättre på senaste tiden. Men hennes tidningsförsäljning har minskat.

– De har aldrig kommit fram och stört min kund när de köpt av mig, så långt har det inte gått, men jag vet flera som upplevt det och blivit av med kunder.

– Jag förstår ju dem också, de vill väl ha sin försäljning. Men många av kunderna är arga och tycker att det är förskräckligt att de står på våra platser och försöker ta kunder.

Hon upplever också, som många andra berättat, att kunder vittnat om att det känns svårt, att ”de känner att de vill köpa av dem också. Att de känner sig orättvisa”.

– Det händer ju att de tigger av oss också, för de ser att vi säljer tidningar och får in pengar.

Något av det sista Tarja berättade för mig när vi pratade i trappan var att sammanhållningen mellan Situation Sthlms försäljare aldrig varit bättre, att hon de senaste månaderna lärt känna och pratat med flera som hon inte bytt ett ord med under flera år.

– Som om vi ser efter och tar bättre hand om varandra nu. För vi lider alla av detta och måste hjälpas åt. Det är svårare att sälja tidningar. Och vi står ju ensamma och säljer våra tidningar.

faktning2
På lika villkor

Fäkta i blindo

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Maria Hagström. Foto. Martina Holmberg.

Fäktningsklubben Prêt i Solna fäktas med förbundna ögon. Det är Sveriges första och enda klubb som utövar fäktning i blindo. Här möts icke seende och seende personer på träning och i matcher på lika villkor.

Klädd i vit fäktdress sitter Viktor Zetterberg på en bänk och förbereder sig för match i en gymnastiksal i Solna. Han drar på sig den vita handsken och väger värjan i handen. Han ska snart möta Olivia Wisniewska i en fäktningsmatch. Han är tio år och en av de yngsta i klubben.

– Jag har fäktats i ett år nu. Jag kommer nog att satsa på det här. Det är inte jättesvårt, men jag blir väldigt trött i armen, säger han.

Fäktning i blindo har funnits i Sverige i snart tre år och startades av tränaren Jorge Leguisamo som själv saknar syn på ena öga. Han kommer från Uruguay och tog inspiration från ett liknande fäktningsprojekt där. Han berättar att de inom fäktning i blindo, till skillnad från vanlig fäktning, bara använder ett vapen: värjan. Med den är det tillåtet att göra träff på hela kroppen och inte bara på ett specifikt område. Men den största skillnaden mot vanlig fäktning är att alla har ögonbindel, så att motståndarna ska mötas på lika villkor.

Till fäktklubben Prêt är både synskadade och seende personer välkomna. Och alla åldrar – den yngsta är 8 år och den äldsta 60-plus. Två gånger i veckan kommer de till en gammal skolbyggnad i Solna, vars gymnastiksal nu har flera fäktningsbanor.

Det är ett integrationsprojekt finansierat av Allmänna Arvsfonden. Medlemmarna anser att det finns tillräckligt med aktiviteter i samhället där människor delas in efter olika grupper och att synskadade ofta har aktiviteter för sig, vilket kan skapa en isolering.

Viktor Zetterberg säger att han tycker att det är bra att klubben finns, att alla som har en synskada ska kunna hålla på med någon sport, men också att det är bra att seende kan vara med och de kan fäktas tillsammans. Det finns mer med fäktningen han gillar:

– Det är coolt att hålla i ett svärd. Det är kul att hugga, säger han och hans pappa som sitter bredvid skrattar till åt ordvalet.

Viktor Zetterberg berättar hur det går till. Han rör sig längs banan och försöker hitta motståndaren med värjan rörandes i en cirkel framför sig tills hans klinga träffar den andras. Då kan han höra och känna var personen är. Och då får han göra en träff.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #226. 

Första hjälpen
Ersta Vändpunkten 30 år

Första hjälpen

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Maria Hagström

Meddelandena i bilden ovan har barn och unga skrivit till andra i samma situation – anhöriga till personer med ett missbruk som får stöd av Ersta Vändpunkten. För 30 år sedan var det den allra första mottagningen i Sverige för anhöriga.

Första gången Hanna Torres kom till Ersta Vändpunkten satt hon kvar ”svinlänge” i bilen nere på parkeringen innan hon vågade gå upp. Hon gick i sjunde klass och var tretton år. Båda hennes föräldrar hade missbruksproblem och hon bodde tillfälligt hos sin stödfamilj.

– Det var mamman in stödfamiljen som bokstavligt talat drog mig hit, säger Hanna Torres.

När hon tillslut klev ur bilen, åkte hissen upp och steg in i rummet blev hon chockad – där satt helt vanliga tonåringar. Hon hade aldrig träffat någon, i alla fall inte vad hon visste, som hade samma bakgrund som hon.

– För mig var det livsavgörande att komma hit, inte för att låta alltför dramatisk, men det var verkligen en jättestor sak i mitt liv. Att träffa andra som har varit med om samma sak, att kunna snacka om det och bearbeta det som jag inte hade kunna bearbeta tidigare, säger Hanna Torres, som i dag är 19 år.

Det motstånd hon först kände är vanligt, berättar personalen på Ersta Vändpunkten.

– Många har inte pratat med någon utomstående alls om det här och en del pratar inte ens inom familjen, säger Lena Wretman Torberger som har stödgrupper och enskilda

– De kan också vara ovana om att be om hjälp för egen del. De är vana att ta hand om andra och att inte fundera så mycket på hur de själva mår, säger verksamhetschefen Bo Blåvarg.

Men här handlar det om dem – anhöriga.

– Anhörig kan vara ett ganska vagt ord, tycker jag, ett svagt ord för den ofta stora psykologiska smärtan, den låga självkänslan och den sorg som man har med sig. Det viktigaste i våra liv är hur vi har det i våra nära relationer, säger Bo Blåvarg.

 

När Ersta Vändpunkten startade 1986 på Södermalm fanns det ingen annan verksamhet i Sverige som enbart riktade sig till anhöriga. De annonserade en gång och aldrig mer, det behövdes inte – behovet var stort.

Ersta Vändpunkten har stödgrupper för allt från barn på fyra år till vuxna. De har också enskilda terapisamtal, familjesamtal och sommarläger. Flera tusen anhöriga har passerat deras dörrar och under förra året fick 455 personer på något sätt hjälp via Ersta Vändpunkten.

Under de 30 åren har samhället förändrats. Det är inte riktigt lika tabu att prata om alkoholism och drogberoende, fler har i dag hört talas om medberoende och det finns många andra verksamheter för anhöriga.

– Det har kommit upp mer på agendan, men vi har en lång bit kvar med tanke på att det är ett så stort folkhälsoproblem. Socialtjänsten har också en jätteuppgift men för lite resurser, säger Bo Blåvarg.

Stödgrupperna har olika teman varje gång, till exempel ”gränser” eller ”skuld och skam”. Med de riktigt små barnen sker stödet via lek, men också med hjälp av situationsbilder.

– Det kan vara en bild på två föräldrar som grälar och ett barn som sitter under ett bord. Vi pratar om vad som händer på bilden och hur barnet känner sig, berättar gruppledaren Oskar Palmbäck.

De tar också upp hur barnet kan be om hjälp om något händer. Många av barnen har varit med om att deras förälder ligger livlös och att de försöker väcka dem, och de vet inte hur de får tag på en annan vuxen.

Med stigande ålder blir det i grupperna alltmer fokus på att ta plats i sitt eget liv.

– När jag kom hit hade jag ett hopp om att jag skulle kunna få mina föräldrar att sluta missbruka och att allt då skulle bli jättebra, berättar Hanna Torres. Men här fick jag inte lära mig hur jag skulle få dem att sluta, istället lärde jag mig att jag hade rättigheter och känslor som jag får visa. Och att jag får sätta gränser, ha åsikter och tankar.

Hon berättar att hon till exempel ibland väljer att inte ha kontakt med sin pappa när han är i en period då han dricker mycket. När hon vill återupptar hon kontakten och de träffas. Hemma hos mamma var Hanna Torres tidigare tillbakadragen men hon började ta plats och tillät sig att skrika och vara arg. Hon berättar också att hennes mamma har pushat henne att ta hjälp.

– Hon vet att hon har problem och att det har varit svinjobbigt för mig. Jag tror att det här lindrade hennes dåliga samvete lite.

Hanna Torres har både varit med i Ersta Vändpunktens tonårsgrupp och senare i en grupp för unga vuxna. Nu ska hon själv jobba på sommarlägret. Det ska också Bonnie Friedh, 24 år.

– Igenkänningsfaktorn är så himla hög här. Vi kan mötas på en nivå som jag annars inte kan möta någon annan person på. Här är jag mig själv och känner mig hemma, säger Bonnie Friedh.

Hon tycker att det är skönt att gruppledarna inte ger råd och säger åt dem vad de ska göra.

– Det finns annars mycket tyckande, att folk säger vad jag ska göra för att må bra. ”Ska du inte bryta kontakten?”. Det säger säkert så av välvilja, men det är oftast inte det jag behöver. Jag behöver få prata om det, där jag är just då. Man måste komma till någon slags insikt själv, vad jag behöver göra för att mitt liv ska fungera, inte vad andra tycker att jag ska göra, säger Bonnie Friedh.

Har det förändrat ditt liv på något sätt?

– Jag har lyssnat mer på mig själv, förstått hur jag har haft det, hur jag ska hantera det och börjat navigera kring vad jag vill i livet. Det var nog startskottet till den jag är i dag. Nu pluggar jag till socionom och anhörigterapeut, säger hon.

Har relationen till dina föräldrar blivit bättre?

– Om vi ska värdera själva relationen så är den inte bättre, men jag mår bättre i relationen. Innan jag kom hit så tänkte jag att mitt liv inte skulle bli bra förrän mina föräldrar hade blivit nyktra. Oddsen är inte jättehöga att de blir det, men jag kan få ett bra liv ändå, säger Bonnie Friedh.

30-årsjubileum

Ersta Vändpunkten firar 30-årsjubleet med att arrangera temadagar, festliga inslag och kostnadsfria föreläsningar.

Exempel på föreläsningar: ”Nu kan vi prata med varandra utan anklagelser”, ”Den nyktra förälderns dilemma – delad vårdnad men allt ansvar” och ”När någon annan har huvudrollen i ditt liv – Existentiellt perspektiv på beroende och medberoende”.

Mer info: www.erstadiakoni.se/vandpunkten/

Färdigritad
Lena Ackebo

Färdigritad

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Alexandra Sundqvist. Foto: Jonas Eriksson.

Efter tre decennier som en av Sveriges mest hyllade serietecknare byter Lena Ackebo spår och ger ut en roman. Om två systrar som reser till Mallorca. En resa som för dem båda blir livsomvälvande.

Lena Ackebo slår sig ner på en pall i skuggan utanför bokhandeln vid Bysis torg. Bokhandeln, som ligger ett stenkast från hennes skrivarlya, har nyligen fått in hennes första roman ”Världens vackraste man”. Men den står än så länge lite gömd. Officiellt har boken ännu inte släppts.

– Det här är egentligen inte mina kvarter. Jag tycker att det är lite av en stenöken här, konstaterar Lena Ackebo,

Tidigare hade hon sin arbetsplats på Katarina Bangata – i området Sofo, som gett namn åt hennes senaste seriealbum ”Fucking Sofo”. Sedan mitten av 1980-talet har hon tecknat serier – inte sällan vass satir om proggare, datanördar, trendnissar och förskolefröknar i Stockholm med omnejd. Alltid med örat mot gatan och med ett omisskännligt intresse för människor och vardagliga samtalsämnen.

Men nu har hon alltså lagt ner tuschpennan.

– Jag tröttnade på själva tecknandet, det blev en omväg till historien. Till slut kändes det som en börda att rita alla bilderna. Jag kände också att jag hade allvarligare historier att berätta som passade bättre i ett annat format.

Så hon skrev en roman om två systrar. Det är en historia som för henne ”kom alldeles naturligt”. Men som triggades av en situation, inte helt olik den vi befinner oss i just nu.

– I samband med att ”Fucking Sofo” kom ut blev jag intervjuad av en journalist i 30-årsåldern. Han frågade mig hur jag kunde ”hänga med” så bra, fast jag var så gammal. Han verkade ha en uppfattning om att ”gamla människor” bara sitter inne och lyssnar på Beatles med sina urblekta Kånken-väskor. Äldre har ju, i själva verket, samma drömmar och förhoppningar som alla andra även om de är lite rynkigare. Gamla vill också ha roligt och dansa.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #226.

Framåt tillbaka
Joel Alme

Framåt tillbaka

Publicerad: 1 månad sedan Av: Ulf Stolt. Foto: Henric Lindsten.

Under åtta år har Joel Alme kallat Björkhagen för hemma. Men tillvaron på behörigt avstånd från uppväxtstaden Göteborg och all den verklighet bakom berättelserna som blev ”Flyktligan” är över, han och familjen flyttar tillbaka. Men om det inte vore för Frank Sinatra och plattan ”Watertown” kanske det aldrig blivit någon ”Flyktligan”. Joel Alme tycker om att vädra. Och vårda bilden av sitt pojkrum. Men att gå och fika ser han som en obegriplig sysselsättning.

Joel Alme reser sig från stolen i köket och går bort till fönstret till höger om honom, lyfter handtaget ur klykan på den utanpåliggande spanjoletten, stänger fönstret igen – för att visa hur det låter när det öppnas och stängs – och öppnar sedan upp det igen för att vädra.

– Barnen hör hela tiden ljudet av fönster som öppnas och stängs. Oavbrutet. Jag vädrar hela tiden. Min fru går bara runt och stänger fönster hela tiden: ”Gud vad det är kallt”. Och jag vädrar. Jag tror det är för att jag känner mig instängd, jag får ångest om det inte känns friskt. Tror jag bott i för sunkiga lägenheter tidigare, nu vill jag känna det friska.

Han sätter sig tillbaka på stolen vid köksbordet, precis på den plats där han brukar sitta med sin nylonsträngade gitarr i knät och skriva låtar varje dag medan hans fru jobbar och barnen är i skolan och på dagis.

Lägenheten i Björkhagen där han bott de senaste åtta åren – första tiden bodde de i en annan lägenhet några hus ner på samma gata – är för tillfället tämligen utplockad och nedpackad. Om bara någon månad flyttar han med familjen tillbaka ner till uppväxtstaden Göteborg efter sin tid i närförort. När han träffade sin fru bodde han i en lägenhet i en industrilokal med utsikt över Mölndalsån, kontor ovanför och under, i lägenheten en gitarr, en säng, en stor amerikansk soffa och en mängd plattor.

– Min fru vann ju ganska enkelt vart-ska-vi-flytta-striden.

”Jag tycker att närförorterna är mest Stockholm på nåt sätt.”

Han berättar att han inte ”använder sig av staden så mycket i sitt arbete”, att han egentligen kan jobba vart som helst.

– Men i Göteborg har vi min mamma och styvpappa och min frus föräldrar och vi har ett landställe där. Det känns vemodigt, jag stormtrivs ju här. När det vaknar upp så här på våren… Jag tycker att närförorterna är mest Stockholm på nåt sätt. Här känns det mer som Stockholm än vad det gör i innerstan.

Han nämner den geografiska sträckan Björkhagen-Kärrtorp-Bagarmossen-Skarpnäck och dess angränsande närhet till Nackareservatet, sjöarna på någon kilometers avstånd, idrottsplatsen i Kärrtorp med utomhusrink och tennisbanor och fotbollsplaner och den stora skogen. Han vill inte ”baktala de som bor i innerstan, men varför flyttar de inte hit ut?”

– Det där med ytor är ju lite… när vi bodde i den andra lägenheten och fick barn så bodde vi två-tre år i en bäddsoffa, jag minns det som en underbar tid. Folk förväntar sig en yta, att man ska ha det, det finns ett behov av den här ytan. Känns som det är ganska så nytt – ”jag ska ha mitt egna rum”.

Vi samtalar oss förbi Erik Gandinis film ”The Swedish Theory of Love” som Joel Alme inte sett men hört lite talas om och dröjer kvar en aning kring filmens kärna – socialdemokraternas familjepolitiska dekret från sjuttiotalet som utgick från individ och inte familj och som skulle göra alla människor fullständigt oberoende av varandra, men inte av staten. Och hur det statistiskt nu ser ut fyrtio år senare, rörande andelen ensamhushåll och självmordsstatistiken bland unga.

Joel Alme kommer i sammanhanget – diskussionen handlar just då om äldre, om kunskap som förloras om man inte talar med äldre människor och lär sig av dem – in på resan han och hans mamma gjorde till Grekland när han var två år gammal.

– Jag tror det var tre år jag fyllde, vi bodde på ett tak i en by. Då hade hela den byn kalas för mig när jag fyllde år – jag kan önska att jag kunde komma ihåg det bättre i dag. Det familjära med glädje och fest och att man firar vem som helst. Finns nåt att fira så firar man. Och generationerna bor och lever blandat och man kan lära sig av de äldre.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #226 som finns ute nu!

glas2 glas3 glas1
Hyllning till pressfotot

Negativt glas

Publicerad: 1 månad sedan Av: David Bogerius. Foto: Marc Femenia.

I en lägenhet i Sundbyberg håller Katarina Malmström på att scanna in 9 000 glasnegativ med stockholmsbilder, tagna mellan 1894 och 1930. Materialet kommer ur ett ärvt arkiv efter hennes pappa, DN-fotografen Åke Malmström. En bok med 52 av bilderna har precis blivit klar. En hemsida – där bilderna ska bli sökbara och tillgängliga för allmänheten – är under uppbyggnad.

Boken Ljus på glas – Stunder i Stockholms stad med Axel och Wicke Malmström är inte bara en hyllning till pressfotografin och två legendariska fotografer. Det är också ett tidsdokument som bevarats i arkiverade glasnegativ och nu, som bokens titel antyder, kommit upp i ljuset via en flatbäddsskanner. När DN-fotografen Åke Malmström dog 2007 lämnade han efter sig ett arkiv med cirka 9 000 negativ av glas, så kallade glasplåtar. Arkivet, som han i sin tur ärvt av sin pappa, fyller nu upp ett halvt rum hemma hos Åke Malmströms dotter Katarina i lägenheten i Sundbyberg.

– Min bror och jag hade länge pratat om att vi borde digitalisera arkivet, så jag tog mig an det. När jag sen satt och skannade blev jag otroligt nyfiken på situationerna bakom bilderna. Jag funderade på vad det var för människor som syntes och vad som låg bakom att just den bilden hade tagits. Jag kände att det var synd att inte göra nåt mer än att bara skriva ner lite information om bilden och sen stoppa ner den i en plastficka.

Idén om boken ”Ljus på glas” var därmed född. Katarinas Malmströms make, TT-journalisten Mikael K Nilsson, tog på sig att skriva texter till 52 förevigade ögonblick, ett för varje vecka på ett år. Alla bilder är tagna med glasplåtar av de legendariska pressfotograferna Axel och Victor ”Vicke” Malmström mellan 1894 och 1930.

– Axel var ”Vickes” pappa så det är far och son det handlar om, min farfars far och farfar, berättar Katarina Malmström.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #225. 

medborgarforslag_web
Medborgarförslag

Det folket föreslår

Publicerad: 1 månad sedan Av: Alexandra Sundqvist. Illustration: Anne-Li Karlsson.

Stadsodling, ett konstverk för borttappade gosedjur, boulebanor, trädgårdar för humlor, hundhinderbanor och loppmarknader är några av de saker som stockholmarna önskar i sina medborgarförslag. Flera av medborgarförslagen har blivit verklighet, andra förblir drömmar.

Alla som bor eller arbetar i Stockholm kan lämna in medborgarförslag. De flesta förslag som kommer in till någon av stadens 14 stadsdelsförvaltningar rör parkmiljö- och gatufrågor i människors närmiljö. Det kan handla om bättre gatubelysning, upprustning av lekparker eller fotbollsplaner, fler parkbänkar, nya hundrastgårdar, trafikljus och boulebanor. Ett medborgarförslag utreds av stadsdelsförvaltningen innan det presenteras för stadsdelsnämnden där beslut tas.  2014 mottog de 14 stadsdelarna 197 medborgarförslag. Av dem realiserades 33, enligt en enkät som Stockholm Stad låtit genomföra. Det låter ju inte så mycket.

Samtidigt konstaterar Anette Manoti, samordnare för civilsamhälle, kultur, demokratiutveckling vid Skärholmens stadsdelsförvaltning, att det är problematiskt att föra årlig statistik rörande medborgarförslag.

– Vissa förslag kan ta flera år att utreda och genomföra. Det kan vara dyra förslag som vi måste budgetera och planera för. Eller så kanske förslaget går utanför stadsdelsnämndens område och skickas vidare till en annan nämnd, exempelvis idrottsnämnden eller exploateringskontoret. Då är det inte säkert att vi som är tjänstemän på stadsdelsförvaltningen får nån återkoppling.

Vill exempelvis en grupp ungdomar i Sätra få möjlighet till spontanidrott på en specifik plats, skickas förslaget till exploateringskontoret som bedömer om det ska beredas för exploateringsnämnden. Stadsdelsförvaltningen står för utredningen och skickar sedan förslaget vidare till berörd fackförvaltning. Invånare kan inte lämna medborgarförslag direkt till en fackförvaltning.

– Vi har inget bra system för samordning mellan nämnderna när det kommer till medborgarförslag. Ibland tappar man dem på vägen. Det är en fråga vi lyft till stadsledningskontoret och hoppas hitta en lösning på.

”Vissa förslag kan ta flera år att utreda och genomföra.”

Ju enklare det är att skicka in medborgarförslag, desto fler människor gör det. Journalisterna Sara Zettergren och Ebba Thornéus har, i ett examensarbete vid Södertörns högskola, närstuderat fler än 500 medborgarförslag i Huddinge, Botkyrka och stadsdelen Skärholmen under en treårsperiod. I Huddinge inkom 103 medborgarförslag, mellan 2012-2015. I Botkyrka var motsvarande siffra 487. Av dem kom 357 in via webben. I ett mail förklarar de: ”I Botkyrka kunde man lämna in sina förslag på webben, på medborgarkontor eller via en app, en möjlighet som inte fanns i Huddinge där kunde man endast lämna in sitt förslag personligen. Ju enklare det är att skicka in förslag, desto fler människor gör det.”

Men, konstaterar Anette Manoti, fler medborgarförslag är inte ett självändamål i sig.

– Ett medborgarförslag kan komma från en enda person som tycker att det ska finnas ett övergångsställe där just den personen går och som kanske inte pratat med en enda granne. Det tar mycket resurser att utreda, samtidigt som det individuella medborgarförslaget springer förbi den representativa demokratin, organisationers demokrati och politiskt engagemang. Föreningarnas förslag är generellt förankrade hos en större grupp. De är organiserade och har undersökt frågan, kanske även på ett politiskt plan.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #225 (majnumret). 

vvds2 lena_arne
Motverkar utanförskap

Vägen till sig själv

Publicerad: 2 månader sedan Av: David Bogerius. Foto: Pär Löfvenius.

Med knappa resurser men enkla, tydliga regler och nolltolerans mot elakhet lotsar Våga va dig själv-stiftelsen barn och ungdomar ut ur ensamhet och utanförskap. I stället för antidepressiva tabletter får de höra att de duger som de är. Stiftelsens grundare Arne och Lena Falkbäck är nöjda om de kan rädda ett enda barn från att möta samma öde som deras dotter Linda.

Arne Falkbäck slår sig ner i soffan bredvid hustrun Lena i lägenheten på Maria Prästgårdsgata

– Det är inte för inte som de samhällskritiska filmerna sopade rent på Guldbagge-galan.

Han räknar upp filmer på fingrarna:

– Du har Tjuvheder, Min lilla syster och du har En man som heter Ove. Jag trodde Ove-filmen var en fars men nej, nej, nej, det finns en rätt djup botten där. Och så har du Flocken där historien är den samma som det som hände Linda, men i hennes fall gick det ytterligare ett snäpp åt helvete.

I Boken om Linda berättar Arne Falkbäck om den yngsta av sina tre döttrar. Han berättar om de kränkningar som fick Linda att ta livet av sig, bara 13 år gammal, men också hur familjen mitt i chocken och sorgen bestämde sig för att göra något för andra utsatta barn och ungdomar.

– När man förlorat det vi har så behövs ingen mer motivation. Den stoppsmashen går inte att beskriva, jag önskar den inte ens för min värsta fiende.

”Något” blev stiftelsen ”Våga va dig själv” som sedan 2006 bedriver en helt ideell men omfattande verksamhet för att motverka utanförskap hos ungdomar.

Nytt för i år är att sommarens lägerverksamhet flyttat till Vettra i Askersund strax utanför Örebro, ett ställe som Arne Falkbäck bevakat länge.

– Där har Stockholms Stad haft kolloverksamhet i över 50 år, men eftersom det stod tomt hörde jag efter och lyckades få tag på en ansvarig handläggare. Han visste först inte vad Vettra var för ställe men sen slog han i en pärm och erbjöd mig att arrendera det för 320 000 kr om året.

Några sådana pengar fanns inte i stiftelsen, men några år senare tog en privat fastighetsägare över Vettra och halverade arrendet.

– Då var det bara att hugga det. Det kommer att bli magiskt för ungdomarna för stället är helt fantastiskt. Det ligger precis vid sjön, har ett eget stort kök och ingen behöver sova fler än två-tre stycken i varje rum.

Läs hela artikeln i Situation STHLM:s majnummer (#225) som finns ute nu.

Läs mer om Våga va’ dig själv-stiftelsen här (extern länk). 

stellan2
Stellan Skarsgård

Sin egen karaktär

Publicerad: 2 månader sedan Av: Ulf Stolt. Foto: Henric Lindsten.

Stellan Skarsgård har en agent i Los Angeles, en i London och en i Sverige, men hans skådespelarentreprenad utgår egentligen från ett synnerligen anonymt kontor på Söder, några kvarter från där han bor. Där pluggar han text, sköter kontorsgöra och håller efter sin internationella skådespelarkarriär – succén med ”River” har inte direkt försvagat hans position. I kommande filmen ”Our kind of traitor” krävde han closed set när han skulle spela tennis, inte inför nakenscenen. Men tidtabellen från Helsingborgs tågfärjeterminal kan han inte längre utantill.

Stellan Skarsgård började plötsligt gråta.

Det skedde för några år sedan. Han satt ett par bänkrader bort från scenen i Dansens Hus och såg en av Mats Ek koreograferad föreställning där Michail Baryshnikov dansade med Ana Laguna. Först förstod han inte alls varför han grät.

– Baryshnikov kan ju inte göra de där fantastiska hoppen han kunde göra en gång i tiden, men varenda liten detalj, varenda muskel i hans kropp uttrycker honom, är stämd för att uttrycka allt han känner, all hans livserfarenhet. Och det kan man ju inte värja sig emot, det är ju en kommunikation människor emellan som går långt bortom språket.

– Jag hade inte gråtit på säkert tio år och sen plötsligt började jag gråta. Det var inget dramatiskt som hände, jag blev bara så jävla tagen, så rörd.

Vi talar om tv-serien ”River”, om slutscenen på restaurangen och vilken typ av livserfarenhet och antal årsringar konstformen kräver för att kunna spela en sådan scen på det sättet. Och det är då Stellan Skarsgård kommer att tänka på den där gången han såg Michail Baryshnikov dansa.

– Som skådespelare är det ju ingen nackdel att bli äldre, att livet går vidare. Den scenen i ”River” är den bästa kärleksscen jag spelat in. De säger aldrig att de älskar varandra, det är inte om det, det sker bara i spelet mellan replikerna, de sitter och verkligen älskar varandra. Och det ser ju publiken. Sånt är ju kul att göra.

Trots den internationella succén med ”River” kommer ingen fortsättning. Om det har han vädjat till manusförfattaren Abi Morgan.

– Jag sa till henne: ”du får fan inte skriva nåt mer nu, inga fler avsnitt”. För det är ju som en avslutad kärlekshistoria, skulle man göra en säsong till så skulle man bara få en quirky cop på nya äventyr, men kärlekshistorien är ju över.

”Som skådespelare är det ju ingen nackdel att bli äldre”

Stellan Skarsgård sitter på andra sidan fotpallen i den ena av två låga sittmöbler i hans både spatiösa och samtidigt hyfsat spartanska kontor på en liten insticksgata på Södermalm – företaget på adressen heter någonting helt annat än man kunde förvänta sig och verksamheten för en ganska clandestin tillvaro bakom gardiner och maskerade fönster.

Bolaget är utsålt, kan man säga. Men här sitter jag och… dels är det ju en jävla massa kontorsgrejer med skatter och ekonomi och skit, men framför allt läser jag manus och repeterar här. Det är därför jag behöver lite utrymme, så jag kan låta. Jag sitter här och pluggar mycket.

Han reser sig och går bort till ett lågt bord vid väggen mittemot och tar med sig en svart pärm tillbaka. Han öppnar den och visar med fingret nedför några av de första sidorna – det är ett manuskript av den irländske författaren Colm Toibin – och mellan de få och korta raderna regiinstruktioner är det långa partier text som hans karaktär ska leverera, ”filmen börjar med sex-sju minuter text, rakt in i kameran”.

– Nu håller jag på och förbereder en film med regissören Volker Schlöndorff. Jag börjar filma om två veckor i Montauk och i New York. Det är en liten arthousefilm så att säga, lågbudget.

– Min karaktär är en författare, det är väldigt litterärt, mycket text. Jag är ju egentligen emot text på film, men i det här fallet är språket så vackert. Det är kul att prova sånt man inte tror på.

Stellan Skarsgård menar att för en skådespelare får ingenting i livet vara en främmande, att det är en grundförutsättning för yrkesutövandet.

– Det finns väl småborgerliga skådisar som är lite inskränkta så där, men… i princip så är det nyfikenhet och tron på att allt är möjligt. Och det är det ju.

– Det finns skådespelare som säger att ”så där skulle inte min karaktär göra” om sin roll. Då säger jag alltid ”hur vet du det?”. Det är ju fullt möjligt att karaktären är mycket mer komplex än vad du kan hitta på. Om man reducerar – inte bara människosynen utan även synen på sin roll – till nån slags 25-öres-Freud-analys då är man rätt körd. Blir inget liv av det.

Läs hela intervjun med Stellan Skarsgård i Situation Sthlm #225. 

Kroppstrotsare
Stina Wollter

Kroppstrotsare

Publicerad: 2 månader sedan Av: Maria Hagström. Foto: Magnus Sandberg

I höstas fick konstnären och radioprofilen Stina Wollter både hat och kärlek – på grund av en video på sig själv dansandes i baddräkt. Vi träffar Stina Wollter för att höra var hon befinner sig nu. Det visar sig att hon både är grundledsen och fantastisk.

– Jag har inga problem att förstå hur livet kan utvecklas, hur det känns, och skavet i att vara människa. Jag härbärgerar så många berättelser inklusive min egen.

Stina Wollter har knappt hunnit sätta sig vid bordet innan hon dragit in oss i ett samtal om att vara människa, vilka som får synas och hur de får synas. Och om alla de berättelser hon får via sitt radioprogram Söndagarna med Stina, där hon varje vecka träffar en person som har något berörande, vardagligt eller häftigt att berätta.

– Min dolda agenda är att människor ska få syn på varandra, säger hon. Det händer också något i mig själv varje gång, programmet är mitt eget vuxenuniversitet.

Hon berättar att hon i nästa program ska prata människovärde med Amos Makajula, som i Uppsala kallas för ”den glada busschauffören”, och att hon i förra programmet träffade hypnotisören Ulf Sandström.

– Åh! Vet du vad som hände i söndags? utropar hon plötsligt. Under den intervjun fick han ett meddelande på sin Facebook: ”Hälsa Stina från kvinnan med pelargonierna”. Jag visste precis vem hon var!

För fem år sedan kom en kvinna med rullator till Stina Wollters utställning i Rättsviks konsthall. På rullatorn stod en bricka med fem små pelargoner. Kvinnan berättade att när hennes man hade dött fick hon tröst av att lyssna på Stinas program i radion. Därför hade hon drivit upp pelargonsticklingar till henne. Kvinnan räckte över dem och när vernissagen skulle starta meddelade hon att hon skulle gå hemåt igen, hon hade ändå aldrig förstått konst.

– Jag sprang efter henne och sa att om hon hade kommit för att träffa mig måste hon se min konst, den är ju mitt liv. Jag tog tag i rullatorn och släpade in den med henne efter, berättar Stina Wollter.

Två timmar senare var kvinnan fortfarande kvar, hon kom fram och sa: ”Nu förstår jag konst”.

– Jag brukar pratar om henne när jag föreläser om bildseende och om att stilla sig inför konsten. Jag har inte glömt henne. Hennes små skyltar intill pelargonierna vittrade bort, men tre av fem pelargoner lever fortfarande. Jag har tagit egna sticklingar av dem och en har mamma på sitt demensboende. Och så kom ett meddelande nu fem år senare, hon lyssnar fortfarande.

Stina Wollter har arbetat med radio i nästan hela sitt vuxna liv, men hon berättar att hon och hennes producent på Sveriges Radio har jobbat tillsammans i tio år och att allt började med att de hamnade i samma hiss.

– Det är ju en skum grej att stå i en hiss och när hon tog upp en godispåse sa jag: ”Visa mig din godispåse och jag ska säga dig vem du är”. På vägen upp analyserade jag henne och sa att vi nog skulle kunna leka. När jag senare fick programledarjobb på Karlavagnen ville hon vara producent.

Hur ser din egen godispåse ut?

– Den är lika spretig som jag är. Jag skulle aldrig kunna ha bara söta gelégodisar, det måste var något riktigt jobbigt där i också, något hårt som skrapar upp tungan litegrann och som plötsligt lösgör salt pulver. Men jag vilar också med någon skumgodis.

Stina Wollter menar att det behövs lite balans i ”godispåsen”.

Är du i balans nu?

– Ni möter mig mitt i ett tillstånd där jag är ganska grundledsen. Dels över hur det ser ut i världen, men också familjegrejer. Bland annat att jag har en dement mamma. Demensvården skulle kunna vara både värdigare och roligare, men det kostar. Det är vidrigt att gå därifrån och bara grina. Jag önskar ibland att jag kunde stänga av mina känslor.

Stina Wollter berättar att hon försöker vara öppen med vad hon känner på Instagram, där hon har över 44 000 följare. Varje dag får hon flera mejl, allt från unga tjejer med självskadebeteende till 80-åriga kvinnor som berättar att de köpt sin första bikini. Det hela startade med att Stina Wollter började ”kroppstrotsa”. Efter att under hela livet ha känt sig fel och ful och försökt gömma sin kropp började hon göra tvärtom – visa den.

– Jag kände att jag måste börja ”practice what I preach”. Jag kan ju inte peppa och predika och samtidigt stå framför spegeln och känna självhat.

Men när hon i höstas lade ut en video på sig själv dansandes i baddräkt fick hon motta hat från annat håll. Filmen visades i ”Malou efter tio” och bloggare Katrin Zytomierska kommenterade den som ”något man skrattar åt”. Hon sa också att överviktiga människor är lata och oattraktiva.

– Jag kände mig otroligt sårbar och utsatt, men samtidigt möttes det upp av så mycket kärlek.

Mängder med människor lade ut videor på sig själva dansandes under hashtaggen #dansaforstina.

– Vi har lärt oss att vi ska ha komplex om det dallrar på kroppen, man ska inte stå och fladdra med armfettet, för då blir folk nervösa. Likriktningen och tempot vi har i samhället förstärker grova förenklingar och försök att göra tillvaron enklare. Det är förjävla stökigt och vi måste ordna det så att vi förstår det. Det är stökigt bara på det här bordet.

Hon börjar flytta runt bland tallrikar och glas för att visa sin poäng, säger att det gula ska hålla sig i det hörnet och skruvar till topparna på salt- och pepparkaren så att de står spikraka, för ”såna måste de vara”.

– Och så kommer det någon som ser ut såhär, säger hon och kletar en bit av chokladbollen på bordet. Det där är jag. Och så står de som är salt- och pepparkar och bara ”men va fan, så kan du inte se ut och vara, in med dig i mallen”.

Den turbulenta hösten har lett till att Stina Wollter har gjort konst av sig själv och sin kropp. Nyligen hade hon utställningen ”Det rör mig” i Uppsala. Bland annat fanns där en serie foton som hon kallar ”Stina in the guest room”. Fotona tog hon i ett litet källarrum på Kanarieöarna, där hon var för att vila upp sig. Hon satte på kamerans självutlösare och tog flera hundra bilder på när hon naken kastade sig åt olika håll i rummet och eftersträvade någon slags tyngdlöshet.

– Det blev en feministisk utställning om kroppen och utsatthet, men också om att våga kräva sin rätt att få vara trygg i den man är och i det rum vi rör oss.

Det kan hon själv vara nu, tack vare responsen hon fått.

– Om någon skulle ha sagt till mig för några år sedan att mitt inre landskap skulle kunna möbleras om tack vare vilt främmande människor, då hade jag sagt att de pratar skit. Men de har läkt mig, säger hon och fortsätter:

– Vi har fått veta att vi alltid kan bli lite bättre och lite snyggare, men då får vi inte tillgång till det fantastiska i att vara människa just här och nu. Jag försöker visa att jag är en fantastisk människa exakt just nu, som måste få finnas, dansa, låta och vara som jag är.

Vad betyder dans för dig?

– Jag älskar att dansa, men jag dansar ju inte koreograferat. För att dansa så måste man släppa taget och kontrollen, kroppen kommer att röra sig på olika sätt och man är sårbar och utsatt. För att kunna känna in musiken måste du öppna en liten lucka in till ditt inre. Kroppen lyssnar inåt och utåt samtidigt, det är ett fint tillstånd. Det räcker med att titta på #dansaforstina för att förstå att det finns en tröskel, men när vi väl har gått över den tröskeln har vi dansat upp en plats för oss själva – det är ett statement.

 

Stina Wollter

Yrke: konstnär och radioprogramledare.
Född: 24 maj 1964 i Sollentuna.
Bor: Uppsala
Gör: Programmet Söndagarna med Stina Wollter på Sveriges Radio P4, undervisar i konst, framträder då och då som sångerska i ”Stina Wollter Band”. Nyligen hade hon konstutställningen ”Det rör mig” i Uppsala. En bildserie som fanns på utställningen finns under: #stinaintheguestroom. Hennes egen dans-hashtag heter #stinawollterdansarförlivet och mer finns på #stinasbildbetraktelser.

Det här är en längre version av en artikel som är publicerad i Situation Sthlm #225. 

Strömförande
Mats Lindström

Strömförande

Publicerad: 2 månader sedan Av: Ulf Stolt. Foto: Anneli Hildonen.

Som chef över Elektronmusikstudion i Stockholm bär Mats Lindström ett historiskt arv på sina axlar. Dels själva studions och Buchla-synthens, dels den mer än 50-åriga traditionen. Tur att han hade adekvat ingenjörsutbildning att bygga sin första brusgenerator.

Det urtagna innerkromet från en flygel – kallat ”krafsflygel” på fackspråk – står lutat mot ena väggen i konferensrummet på Elektronmusikstudion på Söder Mälarstrand. Mats Lindström, chef för studion sedan 2004 och därmed också ansvarig för arbetsmiljöfrågor, har ännu inte tänkt klart över vad de ska göra med den.

– En av våra tekniker hade en tanke att man kunde montera den på en vagn och sen rulla i den i studion och vinkla upp den. Men den är väldigt tung och människor skulle kunna klippa av sig ett finger om den hanteras fel, så i ett rent arbetarskyddsperspektiv är det nej.

Elektronmusikstudion EMS är med programtiteln ”ett elektroakustiskt mångkanalsäventyr” en av många evenemang under Kulturnatten 23 april. Medverkande där är de tonsättare och konstnärer som är verksamma på Elektronmusikstudion.

Mats Lindström ska även han medverka under kulturnatten, men inte på EMS evenemang på Fylkingen. Han ska i stället sätta upp sitt hörspel ”Rekviem av svensk medborgare med anledning av mordet på Olof Palme” på Audiorama på Skeppsholmen – en ljudteater med 21 högtalare.

– Först sattes verket upp som en ljudinstallation under Tranebergsbron 1998 i samband med Kulturhuvudstadsåret. Det har också varit ljudinstallation på Museet för samtidskonst i Roskilde samt gjorts som scenisk föreställning med skådespelare. Den versions som nu spelas är den Radioteatern beställde av verket

Genom att uppföra verket på Audiorama kan han mixa rösterna spatialt och låta varje röst få sin egen högtalare, bestämma att exempelvis Olof Palmes röst ska kännas som om den kommer från höjden av en talarstol.

– Det är vackert, tycker jag, att jag har båda Fröken Ur med – både Ebba Beckman som tjänstgjorde som Fröken Ur 1986, samt Johanna Hermann Lundberg som sen efterträdde. Och Ing-Margret Lackne, som kanske är tunnelbanans mest kända röst. Det var viktigt att ha med de här rösterna som stod för folkhemmet, de har ett signalvärde.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #224. 

De oskrivna orden
Kista Bibliotek

De oskrivna orden

Publicerad: 2 månader sedan Av: Gerd Eriksson. Foto: Magnus Sandberg.

På prisbelönta Kista bibliotek har man precis börjat bygga upp ett ljudarkiv där besökarnas berättar om sina liv. Det skrivna ordet fyller hyllmetrar på Kista bibliotek. Nu är det dags för de muntliga berättelserna att ta plats.

Man möts, i rulltrappan som går ända in i biblioteket, av en kortfilm som upplyser om att ljudarkivet för muntligt berättande startat och att alla är välkomna att delta. Och längre in i lokalen, bakom dörren där det står ”Black box”, finns möjligheten att varje tisdag mellan 17.00 och 18.00 spela in sin egen berättelse.

– Egentligen kan man spela in när som helst om man gör upp med oss innan. Men nu i början tycker vi att det är bra att ha en fast tid, säger Francisca Beckert, som är producent på Kista bibliotek.

I inspelningsrummet ”Black box” finns en stol, ett bord och en mikrofon. Den som vill spela in sin berättelse behöver bara trycka på en knapp och börja. En som bidragit till det nystartade ljudarkivet är 36-årige Pablo Acosta.

– Jag ville berätta vad jag var med om förra sommaren när jag skulle flyga från Göteborg till Stockholm. Vad som hände när två väktare kom ombord och hämtade ut mig och en annan manlig resenär ur planet. De sa först att det var tekniska problem, men det handlade om något helt annat. Det var rasism och det var kränkande.

Varför ville du lämna den berättelsen till ljudarkivet?

– För att jag tror att det finns människor som känner igen sig i det och har varit med om liknande situationer. Om det är jättemånga som är med om samma grej och lämnar sin berättelse så blir det en stark röst som kanske leder till förändring. Det finns många röster från förorten som aldrig blir hörda, säger Pablo Acosta.

Francisca Beckert menar att biblioteken har ett demokratiskt uppdrag och därför bör synliggöra alla människors berättelser – även de oskrivna. Och ljudarkivet blir en del av det permanenta utbudet på Kista bibliotek.

Förra året vann Kista bibliotek utmärkelsen ”Public Library of The Year Award 2015”.

De fick priset för sitt läge mitt i ett mångkulturellt område, för mötet mellan det digitala och det fysiska och för personalens bredd av kompetens och språkkunskaper.

Alla besökare kan lyssna på berättelserna på plats och på sikt hoppas man också att kunna hitta tekniska lösningar så att det går att lyssna på berättelserna hemma – helt enkelt låna en ljudfil.

Ljudarkivet kommer att delas upp i två delar, en ruffigare variant och en mer finslipad.

– I den ena delen kommer berättelserna inte att redigeras alls och den som vill kan vara anonym. I den andra kanske vår ljudtekniker redigerar lite grann. Men vi vill inte att berättelserna ska begränsas av någon norm och det är inte heller meningen att produktionen ska vara perfekt.

 

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #224. 

Degiga generationer
Från #224

Degiga generationer

Publicerad: 2 månader sedan Av: Gerd Eriksson. Foto: Jonas Eriksson.

På gatan utanför Liselottes Hembageri i Vasastan står det: ”Med den här skylten har vi inga baktankar”. Sedan 1936 har de försett stockholmarna med bullar, kransar, matbröd, tårtor och inte minst småkakor i lösvikt. Nu är tredje generationen bagare från samma familj på väg att ta över.

Hos Liselottes Hembageri kan man köpa småkakor ungefär som smågodis. Peka ut en och en – ett brysselkex, ett kanelhjärta och en bondkaka. Man behöver inte köpa ett hekto av varje. Folk kommer åkande från hela stan, till och med från Norrtälje, Nynäshamn och Sollentuna för att handla hos Liselottes Hembageri.

– Bäst går syltkakor, chokladrutor och japaner. Och det ska vara hallonsylt på syltkakorna. Vi provade med blåbär och krusbär en gång. Men folk vill ha det traditionella, säger Björn Bergquist som är bagare.

Stämningen på Liselottes är varm, hjärtlig och familjär. Det hänger låtsaskanelbullar i trådar från taket och goda bakverk finns överallt. Doften av nybakt sveper in i näsan. Bakom disken står bagarsonen Jesper Bergquist. Han har en rosa muffins tatuerad på ena armen och sångtexten till ”En sockerbagare” på den andra.

– Vissa kunder har synpunkter på mina tatueringar och tycker att det ser kriminellt ut. Men jag gillar tatueringar och snart ska jag göra en marsipantårta på ena låret och en semla på det andra.

Hans syster Jessica Bergquist, som varit radiopratare och haft eget humorprogram i P3, står också bakom disken och tar hand om kunderna. Hon bestämde sig för några år sedan att på sikt ta över bageriet tillsammans med brorsan.

De blir tredje generationen bagare från samma familj på Liselottes Hembageri. Nu går hon parallellt med sina föräldrar i bageriet varannan vecka.

– Att låta käften glappa och sälja bröd kan jag. Nu satsar jag på att lära mig allt om bakningen. Det svåraste är tajmingen och logistiken.

Läs hela artikel i Situation Sthlm #224.