Situation Sthlm
Andra gator idag
Situation Sthlm

Andra gator idag

Publicerad: 1 år sedan Av: Ulf Stolt. Foto: Magnus Sandberg.

Det ökande antalet EU-migranter på gatorna i Stockholm har alltmer kommit att påverka arbetsmiljön för Situation Sthlms tidningsförsäljare. I och med försäljningen av Sofia Z har redan utsatta människor hamnat i en svår situation. På gatorna i staden som tillhör ingen. Och alla.

Tarja står i trappan upp till redaktionen på övervåningen och pratar med en person ur personalen i distributionen. Hon är förbannad, rejält förbannad. Hon brukar nämligen köpa sina finska korvar i en affär i Sundbyberg och när hon gick på väg dit i dag på morgonen satt en kvinna utanför Systembolaget och tiggde med en gammal löpsedel från Situation Sthlm i knäet. När människor gick förbi pekade kvinnan på löpsedeln och bad om pengar.

– Jag blev så förbannad. Jag gick fram till henne och visade min försäljarlegitimation och min jacka med Situation Sthlm-loggan på och sa att ”det där företaget jobbar jag på”. Då gick hon. Men hon var tillbaka sen såg jag.

Ilskan handlade om att känna sig bestulen, se sina arbetsredskap missbrukas, en känsla av att känna sig utnyttjad.

– Jag har inga problem där jag säljer, jag säljer lika många tidningar som förr. Det brukar sitta fem, sex personer mitt emot mig och tigga eller sälja Sofia Z. Jag har inget bråk med dem.

Vi står kvar och pratar en stund. Och det är då hon lite i förbigående nämner något jag hört flera personer säga medan jag inför den här artikeln pratat med många tidningsförsäljare om hur deras situation på gatan är nu – att många kunder, när de talar med dem, uttrycker en skam och ett obehag över sin egen irritation och ilska.

– ”Är jag rasist nu för att jag tycker det?” sa en gammal kvinna till mig när hon köpte tidningen för några dagar sen. Men hon var bara trött på att bli tillfrågad av sex, sju personer på tio meter på väg till affären om att ge dem pengar. Och att de bad henne gå till bankomaten om hon sa att hon inte hade pengar.

”De bad henne gå till bankomaten om hon sa att hon inte hade pengar”

Tarja berättar att flera personer, när de köpt tidningen av henne, pratat om samma sak – att de känner ett obehag över sin egen reaktion, sin egen irritation.

– Man får ju inte tala om detta, tycka nåt. Mer än synd om. När de började sälja den här tidningen sas det ju att det var för att slippa sitta ner och tigga. Men så har det ju inte blivit. De sitter ju och tigger och säljer samtidigt.

EN SAK MÅNGA tidningsförsäljare jag talat med inför det här reportaget har gemensamt är att det ökande antalet tiggande EU-migranter på gatorna i Stockholm och försäljningen av tidningen Sofia Z påverkar deras möjligheter att sälja Situation Sthlm. För vissa ganska rejält.

Tony säljer Situation Sthlm vid Gamla stan och på Hötorget, han har haft platserna i många år. Han började märka en tydlig förändring för drygt ett år sedan. Han behövde stå längre och längre per dag och sälja tidningar för att få sålt samma mängd – i stället för att vara klar vid fem var han nu färdig vid nio.

– Jag hade tiggare runt min plats förr. De kom och satte sig på var sin sida om mig och tiggde. Det störde också min tidningsförsäljning. Köpte nån en tidning var de där med sin mugg.

– När jag kommer och ställer mig i dag så tar det tio minuter så kommer det fyra, fem EU-migranter och ställer sig där med sina tidningar, trycker upp den i ansiktet på folk.

Han berättar att han allt oftare blir störd i sin försäljning av EU-migranter som kommer fram och vill ha pengar av hans kunder när de tar fram plånboken för att betala för sin tidning.

– De kunder som känner mig väl handlar tidningen ändå. Men många går bara förbi. Det som hänt är att kunderna börjat tycka allt sämre om EU-migranter. Det hör man. Och det är ju också för jävligt att höra.

– Det har blivit för mycket av allting för folk, de orkar inte, vill inte. Droppen blev ju EU-migranterna och tiggeriet. Alla stänger av. Det blir bara hat som gäller till slut. Det är jobbigt. Jag vill ju bara göra mitt jobb. Jag blir ju också hatisk till slut – de tar min plats, mina kunder.

Han skakar på huvudet, säger att han inte vet hur han ska bära sig åt. Att han nu provar att gå runt på gatorna och sälja tidningen för att inte bli störd.

– Situationen på gatan håller på att spåra ur, jag vet inte vad man ska göra.

SEDAN TIDNINGEN Sofia Z började säljas av EU-migranter i slutet av januari har Situation Sthlm behövt ha två gatuvärdar ute på stan för att stödja tidningens försäljare och

hjälpa dem att hantera de situationer som uppstått. Både till Östermalmstorg och Skanstull har värdarna vid ett flertal tillfällen behövt åka, då Situation Sthlms säljare hotats och utsatts för våld – spottats på, slagits, sparkats, knuffats. Väktare har fått ingripa och polis tillkallats.

Miklos och Ritva, de vill inte att jag använder deras riktiga namn, har båda hamnat i situationer då polis tillkallats – inte av dem men av privatpersoner eller affärsidkare i närheten.

– Jag har blivit hotad och utan att jag gjorde nåt så ringde nån i en affär, eller om det var väktarna, till polisen. De kom och tog med sig en kvinna. Hon skrek och knuffade på mig, jag visste inte vad jag skulle göra så jag försökte gå därifrån. Men jag gjorde ingen anmälan sen när polisen kom så de släppte henne.

Ritva berättar om en liknande situation hon varit med om.

– Jag har fått hjälp av väktarna vid Ringen två gånger när jag blivit attackerad och hotad av EU-migranter, både män och kvinnor. Många av mina kunder blir arga på EU-migranterna och det är lite jobbigt att höra det, märka att hatet ökar. För de kommer ju hit från svåra förhållanden. Det har blivit värre och värre, sen i höstas har det bara blivit värre och värre.

Miklos brukar lämna sin försäljningsplats när det samlats för många tiggande EU-migranter runt den.

– Då går jag därifrån och säljer nån annanstans. Många går bara förbi nu, oftare än förr i alla fall, och ser varken åt mitt håll eller åt tiggarna, de bara ser ner i marken och går förbi. Det påverkar försäljningen.Pierre är en av de gatuvärdar som åkt runt i stan, hans pass har varit på eftermiddagarna från 12 till 6, för att vara ett stöd för försäljarna. Han säljer också tidningen, bland annat på Drottninggatan.

”Nu är det ganska intensivt på Söder, i Götgatsbacken”

– Det jag ser är ju att de sitter i grupper, eller står i grupper, väldigt tätt. Men ju längre ut ur innerstan man kommer, desto färre tiggande eller tidningssäljande EU-migranter ser man. Nu är det ganska intensivt på Söder, i Götgatsbacken sitter de ju utmed ena sidan med tjugo meters mellanrum från Slussen till Medborgarplatsen. I Liljeholmen också. Det blir som att det koncentrerar sig.

Den största förändring han märkt över tid är att han tycker sig se fler och fler människor som ”bara liksom går rakt fram”.

– Jag kan tänka mig att människor blir både trötta och förvirrade av det som sker nu. Både på tiggeriet och allt annat. Det börjar ju i tunneln på Centralen, det stod 13 EU-migranter där en gång när jag räknade. Plus de som säljer mobilabonnemang och Vakttornet och han med Bingolotterna. Och så en som säljer Situation Sthlm där vid pelaren i mitten.

Han delar sin upplevelse med många andra och har haft både tiggare och tidningssäljare runt sin försäljningsplats. Men han har inte upplevt att det påverkat eller minskat hans egen tidningsförsäljning.

– Innan de började sälja sin egen tidning så satt de ju och tiggde där jag stod och sålde på Drottninggatan. Då hände det ju att de kom med muggen så fort min kund tog fram 50 kronor och skulle betala för tidningen. Men de är ju desperata. Vi äger ju inte gatan eller platsen vi säljer på bara för att vi har vår bricka. Men ingen ska ju störa en för det. Det handlar om respekt.

Lena säljer tidningen på Centralen. Hon började märka av en förändring för några månader sedan. Hon tycker inte att det varit ”nåt alarmerande eller jättejobbigt”, och det har blivit lite bättre på senaste tiden. Men hennes tidningsförsäljning har minskat.

– De har aldrig kommit fram och stört min kund när de köpt av mig, så långt har det inte gått, men jag vet flera som upplevt det och blivit av med kunder.

– Jag förstår ju dem också, de vill väl ha sin försäljning. Men många av kunderna är arga och tycker att det är förskräckligt att de står på våra platser och försöker ta kunder.

Hon upplever också, som många andra berättat, att kunder vittnat om att det känns svårt, att ”de känner att de vill köpa av dem också. Att de känner sig orättvisa”.

– Det händer ju att de tigger av oss också, för de ser att vi säljer tidningar och får in pengar.

Något av det sista Tarja berättade för mig när vi pratade i trappan var att sammanhållningen mellan Situation Sthlms försäljare aldrig varit bättre, att hon de senaste månaderna lärt känna och pratat med flera som hon inte bytt ett ord med under flera år.

– Som om vi ser efter och tar bättre hand om varandra nu. För vi lider alla av detta och måste hjälpas åt. Det är svårare att sälja tidningar. Och vi står ju ensamma och säljer våra tidningar.

portugal2
15 år med Harm Reduction

Portugal

Publicerad: 2 dagar sedan Av: Maria Hagström. Foto: Martina Holmberg.

Det har gått 15 år sen Portugal avkriminaliserade det egna bruket av narkotika. Enligt statistiken har landet i dag näst lägst antal dödliga överdoser i Europa, Sverige har näst högst. Situation Sthlm åkte till Portugal för att ta reda på vad deras narkotikamodell haft för effekter. Och om Sverige har något att lära.

Vintersolen lyser över de sju kullarnas stad. Utmed Lissabons branta gator torkar kläder på linor utanför fönstren, restauranger ligger i backarna och ”hål i väggen” serverar portvin. På gatan Calçada de Santo André måste folk hålla sig nära husväggarna för att inte vara i vägen för spårvagnen som ska förbi mot kullens topp. Utanför en dörr väntar några människor på att klockan ska slå fyra. Dörren är fylld med citat:

”Ingen har rätt att bestämma vad vi gör med våra egna kroppar.” ”Stigmat är värre än substansen.” ”Människor som använder droger är inte parasiter.”

På andra sidan dörren förbereder Magda Ferreira och hennes kollegor för öppning. Injektionskit fylls på i en låda bakom en disk där det ligger broschyrer med information om hur olika droger används på säkraste sätt. På väggen hänger en tavla med budskapet ”Förstå innan du dömer.”

Det här är IN-Mouraria, ett projekt av organisationen GAT. Här bedrivs så kallad ”harm reduction” – skademinimering vid drogkonsumtion.

– Hälsa är vårt främsta fokus. Om du ska använda droger, använd dem säkert – det är vår attityd. Vi är inte moraliska och säger åt folk vad de ska göra, men om en person ber om hjälp kommer jag att ge vägledning. De som kommer hit ska känna sig accepterade i sina val, säger Magda Ferreira.

För 15 år sen ändrades narkotikalagstiftningen i landet, sedan dess är den som använder narkotika inte kriminell.

– Jag har själv mött båda sidor av drogpolicyn, både innan den infördes och efter. När jag började använda droger var det fortfarande ett brott.

”Som vi såg det tjänar inte människor på att hamna i fängelse”

Magda Ferreira var 16 år när hon blev beroende av heroin.

– På den tiden fanns det ingen information alls, det enda jag såg var att människor som injicerade blev beroende, men att röka heroin trodde jag inte skulle bli ett problem. Jag förstod ju att det inte var bra, men jag ville vara rebell och det fungerade också antidepressivt då. Det var många som använde droger.

I slutet av 90-talet sägs det nästan inte ha varit möjligt att hitta en enda familj i Portugal som inte hade någon familjemedlem med ett problematiskt narkotikabruk. Hur blev det så?

– Du undrar säkert också varför ett sånt litet och konservativt land som vårt tog steget att avkriminalisera, säger läkaren João Castel-Branco Goulão, Portugals narkotikasamordnare, när han tar emot oss på sitt sjukhuskontor.

– Det beror på historiska förhållanden. Portugal var en diktatur fram till 1974 och vi var ett väldigt stängt samhälle.

Samtidigt som andra europeiska länder försökte lära sig att hantera det nya fenomenet narkotika, så visste folk i Portugal knappt vad det var.

De sista åren av diktatur pågick krig i portugisiska kolonier och stora delar av den unga manliga befolkningen skickades dit.

– Där fanns droger och droganvändning till och med uppmuntrades där för att de skulle klara av att fortsätta kriga, berättar João Castel-Branco Goulão.

1974 genomfördes Portugals demokratiska revolution och med den avkolonialisering. Soldaterna återvände och med dem deras vanor. Landet var inte längre stängt från omvärlden.

– För portugiser var droger nåt som kom med friheten. Det fanns ett begär efter att fritt få undersöka och testa saker. Vi var naiva och helt oförberedda och staten hade andra problem att handskas med. Narkotikabruket spreds snabbt. Fängelserna blev överfulla och många dog av heroinöverdoser.

1998 tillsattes en expertgrupp som skulle ta fram förslag till en narkotikastrategi.

– Våra förslag byggde på idén om att det handlar om hälsa mer än om kriminalitet. Som vi såg det tjänar inte människor på att hamna i fängelse, att de blir straffade, men däremot på att få behandling eller vara en del av hälsosystemet, säger João Castel-Branco Goulão.

De föreslog en avkriminalisering av det egna bruket. De ansåg också att prevention skulle fokusera på vissa målgrupper i stället för stora mediakampanjer och att satsningar skulle göras på sysselsättning, lättillgänglig behandling och harm reduction-program.

– Även om nån inte slutar att använda droger så förtjänar hon eller han en investering från staten för att få ett bättre liv. Allt baserades på en human princip, säger João Castel-Branco Goulão.

Politiker på högerkanten kämpade emot, men narkotikastrategin hade ett brett stöd hos folket. Narkotikamissbruk var vanlig också i röststarka medel- och överklassen, och ingen ville se sin släkting hamna bakom lås och bom.

Kritikerna befarade att Portugal skulle bli ett drogparadis, att människor skulle åka till landet för att ta droger fritt. De befarade också att många fler skulle hamna i ett missbruk.

Var du någonsin rädd för att kritikerna skulle få rätt?

– Det här var det första experimentet. Portugal blev ett socialt laboratorium, men vi var övertygade att det skulle gå bra, säger João Castel-Branco Goulão.

Den nya narkotikastrategin trädde i kraft 2001.

Bruce Springsteen, Esquire, August 1, 2005 Bruce Springsteen, Mojo Magazine, August 1, 2010
Bruce Springsteen

Sin egen röst

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Antoine De Caunas/Ulf Stolt. Foto: Danny Clinch.

Med anledning av självbiografin ”Born to Run” mötte Bruce Springsteen ett fåtal europeiska journalister i London 17 oktober. Situation Sthlm var bland de inbjudna. Bruce Springsteen samtalade först med den franske journalisten Antoine de Caunes, efter det fanns utrymme för ett fåtal frågor från oss närvarande journalister. Så varsågoda – tolv sidor Bruce Springsteen. Om bokskrivande, den fördjupade bilden av pappan, depressionerna, avsaknaden av sångröst, det evigt pågående samtalet med publiken samt synen på sitt eget föräldraskap. Bland annat. Bilderna är tagna av en av världens just nu mest anlitade rockfotografer, Danny Clinch.

Institute of Contemporary Art.

Låg scen. En kamera på varje sida. Två djupa svarta skinnfåtöljer, bord mellan dem. I fonden en uppdragen bild på bokomslaget – ett foto av Bruce Springsteen taget i Haddonfield i New Jersey 1978. Bilen, vars motorhuv han lutar sig mot, är en Corvette från 1960: ”Jag köpte den för 5 600 dollar av en kille som jobbade i glasskiosken därhemma”.

En kvinnlig representant från bokförlaget säger några ord om utgivningen. Intervjuaren Antioine de Caunes presenteras och kommer upp på scenen. Sedan gör Bruce Springsteen entré med sin strävsamma, lätt vaggande welterviktsgång, tackar för applåderna, skakar hand med intervjuaren och sätter sig i den högra stolen.

Antoine de Caunes: Bob Dylan, som du har kallat för din landsfader, har precis blivit tilldelad Nobelpriset i litteratur. Betraktar du Dylan och dig själv som låtskrivare eller poeter, eller är det ingen skillnad i dina ögon?

Bruce Springsteen: – Det är stor skillnad. Bob är utan tvekan poet. Jag är en hårt arbetande kringresande gesäll, som jag ser det. Det som har påverkat oss skiljer sig åt en hel del, men i boken kallar jag honom min landsfader och det är så jag känner för honom.

– Jag tror att första gången jag hörde Bobs musik … det var inte förrän 1965 jag hörde honom på radio. Jag hade inte hört nåt av den akustiska musiken tidigare. Nåt av det allra första jag hörde var ”Like a Rolling Stone” och jag var 15 år och bodde där i min lilla småstad. Som jag skriver i boken tror jag att det var första gången jag hörde en version av mitt hemland som kändes konkret och väldigt äkta. Så det var det som inspirerade mig till mitt eget lilla sökande efter vad det nu är som jag kan ha att säga.

AdC: Förstår du människor som säger: ”Han borde inte få det där priset eftersom han inte är nån seriös författare, han är bara låtskrivare”?

 BS: – Som låtskrivare håller jag inte med. Nej, jag tror att han fortfarande kommer att betraktas som en betydelsefull författare långt efter att vi är glömda allihop. Då kommer Bobs verk att ljuda högt och klart.

AdC: Fick du samma känsla av att skriva boken som du får av musiken?

BS: – Ja, fast det är ju ingen som applåderar när man är klar, förstås. Jag är ju van vid att höjdpunkten kommer när jag äntligen får ställa mig på scenen och framföra det jag har skrivit. Så den delen saknar jag lite.

– Att skriva boken var väldigt roligt. Det var en chans att på nåt vis prata med publiken på ett annat sätt. När det gäller låtarna är folk alltid nyfikna på om de handlar om mig. Men folk vet att boken är en självbiografi. Den handlar ju om en själv. Så det förändrar spelplanen lite.

Bruce Springsteen ombeds att läsa ett stycke ur boken – han räcks ett bokexemplar av intervjuaren, liksom fransigt i överkanten av gula Post-It-lappar – om första gången han kom till London i november 1975. Några dagar senare, 21 november, spelade Bruce Springsteen and the E Street Band på Konserthuset i Stockholm för första gången.

Han tar på sina läsglasögon och flyttar sig framåt i stolen och vilar boken uppslagen på vänster knä medan han läser om ilskan över förstasidorna och den uppblåsta reklamen, som skapat felaktiga förväntningar i stället för att bara låta honom göra sitt jobb.

Den första konserten på Hammersmith Odeon filmades av BBC och det fanns också planer på att sända den i radio, men Bruce Springsteens dåvarande manager Mike Appel sa nej i sista minuten då han, beroende på Bruce Springsteens dåliga humör, inte trodde det skulle bli någon särskilt bra konsert. BBC använde sedan inte det filmade materialet. För att uppmärksamma 30-årsjubileet av ”Born to Run”, gavs en box ut 2005 som innehöll den filmade London-konserten.

Som nu ses som ett unikt och värdefullt tidsdokument av ett av världens bästa rockband – Bruce Springsteen and the E Street Band – precis när de larmar sig ut i världen för att göra sig ett namn.

AdC: Kände du, genom att skriva boken, att du ville korrigera bilden av dig själv med den här självbiografin?

BS: – Till en början såg jag det inte ens som att jag skrev en bok, det var kanske bara nåt mina barn skulle gilla att läsa så småningom. Så det var egentligen bara nåt jag gillade att göra, nåt som skulle avslöja lite mer om var min musik kommer ifrån, saker som kunde vara intressanta att få veta för ett fan. Och så vill jag förstås att den ska vara underhållande. Jag ville att den skulle vara lite rolig och njutbar att läsa. Det var de enda målen jag hade.

– Jag skrev boken nu för om jag väntade längre skulle jag glömma saker. Så enkelt var det, jag började nästan av misstag. Jag har ju berättat att den föddes ur en liten text jag skrev efter Super Bowl och som var rolig att skriva. Jag var ledig ett tag och tänkte att jag ska skriva lite mer av samma sort.

Läs hela artikeln i Situation Sthlms decembernummer, #232. 

I jämförelse
Maria Hagströms krönika

I jämförelse

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Maria Hagström

Det ska hela tiden jämföras. Rumpor, biceps och vikter på gymmet. Lön, makt och prestation på jobbet. Ungar, barnmat och partners i föräldragruppen. Och alltid är det någon jävel som är bättre.

Klart en vill ha det bästa. Då ska det jämföras vårdcentraler, restauranger och mobiloperatörer. Offerter, el-bolag och kakelkulörer. Till slut vet vi inte var vi ska äta, vilka pengar som ska räknas, hur badrumskaklet matchar golvet eller var vi ska vara sjuka. Inte kan vi ringa Sjukvårdsrådgivningen heller eftersom telefonen saknar operatör.

Det ska också jämföras länder emellan. Sverige kliver upp på pallen. Vi gör störst insatser för mänskligheten enligt Good Country Index, som menar att vi tänker på andra länder när det gäller hälsa, välmående och jämlikhet. Sverige är också världens bästa land att leva i som kvinna.

I Stockholms län jämför vi kommuner, som i en tävling. Var sker det mest? Var finns det flest? Vilken är bäst?

Om vi vill hitta den bästa platsen i Stor-Stockholm finns det många listor att utgå från. Vad är viktigt? Kärlek är viktigt för människan. Vill du ha ett långt äktenskap? Då ska du egentligen hålla dig borta från Stockholm, men ska du ändå bo här så bo i Danderyd. Där skiljer sig i och för sig många, men färre än i andra stockholmskommuner. Störst risk att skilja sig är i Botkyrka. Där har de också minst boyta per person. Boytan är störst i Danderyd. De slipper gå in i varandra, gå varandra på nerverna.

”Kärlek är viktigt för människan. Vill du ha ett långt äktenskap? Då ska du egentligen hålla dig borta från Stockholm”

På tal om boytor i Stockholm så behövs det ju fler. Men inte på Vaxholm. Där överklagar invånarna planerade byggen mest. Konservera Vaxholm. Men i Botkyrka – där folk bor som trängst – överklagas det minst.

Mest är inte alltid bäst.

Norrtälje är den tryggaste kommunen. Också bäst på att panta burkar. Men i Norrtälje är de sjukast, ändå ringer de minst till Sjukvårdsrådgivningen. Huddinge är bästa friluftskommunen, men en dålig ungdomskommun. Papporna i Täby är bäst på att ta ut föräldraledighet, men kommunen är sämst på att ta emot flyktingar. Jag vet inte vilken kommun som vann eller vilken människa.

Forskning visar att vi människor blir dummare av att jämföra oss med varandra, också att det föder avundsjuka, dåligt självförtroende, depression och sämre tillit. Oftast jämför vi oss med det ”bästa” hos olika människor. Det mest prestigefyllda jobbet, snyggaste selfien, hälsosammaste barnmaten, finaste badrumskaklet i den bästa kommunen i det bästa landet. Och så sätter vi ihop olika människors ”bästa” till en supermänniska.

Men bakom selfien kanske det döljer sig osäkerhet, bakom den prestigefyllda jobbtiteln kanske det finns en person som ska skilja sig trots snyggkakel i ett större boende och hon som lagat barnmat kanske bryter ihop av krav och stress varannan kväll.

I stället för att skapa supermänniskan skulle vi lika gärna kunna plocka och sätta ihop människors andra bitar och se en osäker snart utbränd människa som ligger i skilsmässa. Men vi fortsätter att jämföra oss med den vi skapat i vårt huvud och själva blir vi dummare, avundsjuka och får sämre tillit till människor i världens mänskligaste land där någon jävel alltid är bättre.

Människan borde inse att vi är bra trots att vi inte är bäst. Och kommuner och länder borde inse att de inte alltid är bra bara för att det är bäst. Annars blir det bara en massa förlorare.

backmans5 backmans4 backmans3 backmans2 backmans1 backmans6
Arbetskläder

O/synlig

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Ulf Stolt. Foto: Staffan Kjellvestad.

Situation Sthlms säljare vill synas bättre på gatorna i staden. Och synas med arbetskläder de enkelt kan ta av sig när de sålt tidningen klart för dagen. Frågan som ställdes till Beckmans sistaårselever var: ”Kan ni ta fram sådana arbetskläder?”. Det kunde de.

Efter att en längre tid ha hört från allt fler av tidningsförsäljarna att de skulle vilja ha en jacka eller ett plagg som tydligare utmärkte dem, fick dem att synas bättre på gatan, insåg vi att det var en synpunkt att ta på allvar.

Tidningsförsäljarna har genom åren haft en massa olika arbetskläder – jackor, byxor, västar, t-shirts, mössor, regncapes, väskor, löpsedelshållare och annat material – i syfte att vara väl synliga på gatan när de står och säljer tidningen.

Att synas på gatan i samband med tidningsförsäljningen är viktigt av flera skäl. Arbetskläder ger en tydlig identitet för den som bär dem, att synas på gatan för köparen är viktigt för själva säljarbete. Och ju smidigare det går att sälja tidningen, desto mer stärks självkänslan för den som säljer den.

Varför vi nu valde att vända oss till Beckmans sistaårselever var för att få in nya tankar, andra perspektiv, en annan infallsvinkel och en lite annorlunda syn på hur man kan utforma ett plagg – en annan tolkning av vad arbetskläder är och, kanske viktigast, kan vara.

Tolv elever kom till Situation Sthlms redaktion och satte sig ner med försäljarna i en första briefing där försäljarna gav dem sin bild av plagget, tankar och synpunkter på hur de ville att det ska vara. Det rörde allt från material till färger till fickornas placering till det kanske viktigaste – att det gick att enkelt gå från att vara synlig tidningsförsäljare till att vara anonym.

Efter någon vecka visades de första skisserna. Någon vecka senare var de första prototyperna av plaggen uppsydda och visades draperade på provdocka. Efter ytterligare någon vecka var samtliga plagg färdigsydda och presenterade för försäljarna.

Så här ser de tolv bidragen ut.

Osäkerhet inför drogfri sexualitet
Ny studie

Osäkerhet inför drogfri sexualitet

Publicerad: 1 månad sedan Av: Maria Hagström

Kvinnor, som tidigare har varit beroende av amfetamin eller heroin, känner en stor osäkerhet kring hur de ska hantera sexualitet i den drogfria världen. Det visar en studie, vid Göteborgs universitet och Malmö högskola, om ett ämne som hittills varit relativt outforskat.

– De flesta vi har intervjuat känner sig väldig osäkra på hur den sexuella praktiken som drogfri ska se ut. De har annorlunda erfarenheter och är osäkra på vilka spelregler som gäller – de är rädda för att göra fel, säger Anette Skårner, docent i socialt arbete, som har gjort studien tillsammans med professorerna Bengt Svensson och Sven-Axel Månsson.

Hälften av kvinnorna har tidigare haft amfetamin som huvuddrog och den andra häften heroin, vilket har haft olika inverkan på deras sexliv. Sexualiteten är förstås komplex, men generellt beskriver de att amfetaminet har en stimulerande effekt, ger bättre självförtroende och får dem att släppa på hämningar.

– När de blir drogfria är det en ambivalent upplevelse, å ena sidan kan de ha en känsla av att sex var bättre förr, men också att den upplevelsen är skamfylld. Att man uppfattar sig som skadad eller att man har fått en snedvriden syn på sexualitet.

De som använde heroin beskriver att sexlivet tonades ner och ibland försvann. Lusten tynade, de kände inte mycket fysiskt och det var svårt att få orgasm. Det var heroinet som var själva upplevelsen.

”När jag inte var påtänd mådde jag för dåligt för att ens tänka på sex, när jag var påtänd mådde jag för bra för att ens tänka på sex”, berättar en av kvinnorna i studien.

Det är en mansdominerad värld som har lett till att flera känner en misstro mot män. Några har också erfarenhet av prostitution vilket påverkar hur de ser på sexualiteten.

Hur hanterar kvinnorna den sexuella osäkerheten vid drogfrihet?

– Det mest påtagliga mönstret är att de drar sig undan och lever ensamma. Ett annat sätt är att hitta en partner som har haft problem med sin sexualitet eller som inte ser sexualiteten som så viktig, säger Anette Skårner.

Några har levt i destruktiva relationer och säger att de nu vill ha en relation som bygger på vänskap istället för en stor passion. De flesta lever i en relation med en partner som också har använt droger.

– Det här blir en slags gemensam issue, kan man säga.

För också männen känner en stor osäkerhet, visade en studie av samma forskargrupp från 2014.

”Det här diskuteras knappt i de behandlingsprogram som de deltagit i.”

– Men osäkerheten ser olika ut. Hos männen finns det en rädsla att inte vara potent. Den prestationsorienterade sexuella praktiken, med en heteronormativ pornografisk karaktär, som framförallt finns i amfetaminkulturen, har gjort att de är rädda att inte längre kunna leva upp till den typen av maskulinitet. Men där finns också en skam över vad man varit med om, säger Anette Skårner.

När osäkerheten hos männen framförallt handlar om potens, handlar det hos kvinnan mer om attraktion och synen på sina kroppar.

– Det här diskuteras knappt i de behandlingsprogram som de deltagit i. Inom tolvstegbehandling nämner flera uttrycket: ”byxorna på det första året”, men avhållsamheten förklarades aldrig för dem. Den förklaring vi får är att man ska koncentrera sig på att jobba med sig själv, men jag har svårt att undgå en idé om att det finns något väldigt moralistiskt i detta, säger Anette Skårner.

Om sexualitet tas upp inom behandlingen så ligger fokus på det negativa, som risktagande, prostitution och sexuella övergrepp.

– Att tala om sexualiteten som en positiv del av livet och hur det är att ha sex utan prestationshöjande droger, eller om den förlorade sexlusten till följd av medicinska substitutionspreparat, är däremot sällsynt. Många klagar på att de inte har fått den hjälpen.

Artikeln är publicerad i Situation Sthlm #231. 

Gud-aktig
Marika Carlsson

Gud-aktig

Publicerad: 1 månad sedan Av: Maria Hagström. Foto: Anneli Hildonen.

Marika Carlssons förra standupföreställning En negers uppväxt blev en succé. Nu gör hon upp med en annan del av uppväxten – den frikyrkliga. I Jag är Gud driver hon med religion, Gud och sin resa från homofob till att bli kär i en kvinna.

Frigörelsen började i London. Från församlingen, Gud och det som Marika Carlsson hade varit övertygad om i 20 år.

– Jag var uppvuxen i en frikyrklig värld där det fanns så mycket man inte fick göra, så mycket var tabu. När jag sen bodde ett år i London kände jag mig så fri. Jag kunde göra vad jag ville, kunde dricka en öl och där hände det som jag sen förnekade.

Hon blev förälskad i en tjej.

– Och det är absolut jätteförbjudet!

Hur tacklade du det?

– Jag tacklade inte det egentligen. Jag levde låtsades som att det aldrig hade hänt. Det var så oskyldigt mellan oss två, men för mig var det stort och ändå pratade jag inte om det. När jag kom hem berättade jag om killar jag träffat och saker jag upplevt, men inte om det. Det var så mycket skam.

Men hennes tro började vackla.

– Det hade varit en övertygelse lika stark som att du tror på att det här är ett bord, säger Marika Carlsson och klappar på cafébordet. Men så börjar du tänka att det inte är ett bord, eller kanske är det ett bord eller nej det är det inte, det är bara alla andra som du har umgåtts med som sa att det var ett bord. För mig blev det ett kaos inuti och en lång process.

Nu har det gått 15 år sen hon senast var aktiv i Pingstkyrkan och när hon som 40-åring blev kär i en kvinna igen var det inget hon försökte förneka. Och när pingstpastorer för något år sen gick ut med en skrivelse om att de inte viger homosexuella, då bestämde hon sig för att göra föreställningen Jag är Gud.

  • De skrev under på att det är fel och syndigt. Vi kommer att hamna i helvetet. Det är ett förtryck som bara fortgår i vårt samhälle med en axelryckning, lite som att ”skit i dem, de är bara dumma”. Men det påverkar ju mig, människor tycker det här om mig. Och jag har varit precis likadan själv.

Läs hela intervjun med Marika Carlsson i Situation Sthlm #231.

schack2
Schack på Kulturhuset

Inte svart eller vitt

Publicerad: 1 månad sedan Av: Gerd Eriksson. Foto: Magnus Sandberg.

De kommer från Spanien, Serbien, Slovenien, Finland och Grekland – alla har de någon gång blivit schack matt. Det är inte segrarna som räknas på Kulturhusets schackhörna utan möjligheten att få spela och att möta andra i den stora familjen.

På andra våningen i Kulturhuset, vid sidan av rulltrapporna som går upp och ner, pågår alltid ett parti schack.

De som inte själva spelar tittar på.

Då och då hörs någon säga ”schack” eller ”schack matt”. I övrigt är det en plats där det råder tystnad och full koncentration. Blickarna stirrar ned på spelborden och i tankarna finns bara fokus på nästa drag.

Vid ett av borden sitter Vida Radon och spelar mot Ilic Zivorad. Hon är på Kulturhuset varje dag mellan 11.15 och 14.15 för att spela schack. Och det brukar bli runt 30 partier på de tre timmarna. Motspelaren säger att hennes styrka är att hon är aggressiv med bönderna.

– Jag tycker inte att man ska sitta för många timmar och spela schack. Då spelar man till slut som en zombie. Spelet ska gå snabbt. Och jag vinner ungefär hälften av gångerna. Sen finns det vissa dagar när allt går som på räls och man är oövervinnerlig, säger Vida Radon.

Tidigare, när Kulturhusets schackbrädor var i plast och gick lätt att rulla ihop, försvann de en efter en. Därför har Vida Radon tiggt till sig 20 träbräden och pjäser från Stockholms schacksalonger på Ringvägen och tagit med till Kulturhuset. Det ger henne fördelen att aldrig behöver byta bord när hon spelar. Hon sitter kvar och motspelarna byts ut. Damen som aldrig behöver gå ett steg.

– För att pjäser och schackbräden ska få vara kvar har jag sagt att det är kameraövervakat här nu, så att det lätt går att se vem som stjäl dem. Det funkar, men de vet inte att jag bara hittat på det, säger Vida Radon.

Vida Radon är ursprungligen från Slovenien och spelar mot alla oavsett nationalitet, ålder eller religion, hon tycker att schack är ett bra spel eftersom det inte kräver att man talar samma språk.

De enda hon ratar är gubbar som luktar illa. Sen ogillar hon när motspelarna håller kvar fingrarna på pjäsen efter ett drag för att snabbt kunna ångra sig och flytta till en annan ruta.

Hon tycker att man ska tänka efter innan.

Vid långsidan av bordet där Vida Radon och Ilic Zivorad är mitt i ett parti sitter Melake Meharezghi och tittar på för att lära sig, han är tyst. En gyllene regel är att den som tittar på ett parti inte kommenterar det eller kommer med tips och råd.

Melake Meharezghi har inte vågat sig på att spela mot någon än.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #231. 

Bra plats i livet
Thorsten Flinck

Bra plats i livet

Publicerad: 1 månad sedan Av: Ulf Stolt. Foto: Joel Nilsson och Henrik Lindsten.

Det är femton år sedan Thorsten Flinck lämnade Dramaten, avskedad, iförd de Ryttmästarstövlar han en gång burit när han spelat i ”Fadren”. Hans sista kväll på Dramaten var också den enda gången som ”Påklädaren” – ett av de fyra mästerverk han regisserat – spelades för publik. Och filmades. Vi beslutar att återvända till Dramaten och se den tillsammans.

Värmdö 13 oktober, strax före klockan 13.00.

Thorsten Flinck ropar att han är klar och kommer ut om fyra minuter och att jag kan sätta mig på någon av stolarna i det inglasade förrummet och vänta så länge. Jag hör att han har tv: n på där inne, sändningen från Börshuset och väntan på tillkännagivandet av årets nobelpristagare i litteratur. Efter några minuter infinner sig en kontraorder.

– Kom in, det är två minuter kvar nu, vi måste se det här innan vi åker bara, det är olåst så kom in nu och se detta med mig så åker vi sen.

Thorsten Flinck sitter framåtlutad med armbågarna mot knäna i högra hörnet av soffan. Det återstår ännu några stadier av påklädning innan det är korrekt att påstå att han är klar för avfärd, men det handlar egentligen mest om att sätta på sig ett par andra byxor, kliva i ett par jodpuhrs och hänga på en kavaj.

Klockan i Börshuset slår. Thorsten Flinck tar fjärrkontrollen och höjer volymen. Sara Danius stänger dörren bakom sig, väntar in fotografernas slutare några sekunder, sedan öppnar hon sin mörkblå mapp och lyfter ur ett papper.

”Nobelpriset i litteratur 2016 tilldelas…”

Vi blir tysta några sekunder för länge och bara tittar på varandra. Thorsten Flinck sträcker sig efter sin telefon som ligger på bordet.

– Fan vad kul. Bob Dylan. Det trodde man inte. Vilken överraskning, eller hur? Men fan vad kul. Bob Dylan får årets Nobelpris, samma dag Dario Fo avlider, du hörde att han dog?

Han ringer ett samtal – ”jag måste, det går jävligt snabbt, en minut bara”, sedan börjar han ta itu med de bestyr som nu står på tur för att han ska göra sig klar. Tänder ska borstas, han hittar först inte sin frisyrgelé då den inte ligger på sin avsedda plats och de jodpuhrs han tänkt ha på sig står så långt in under en byrå vid dörren att han först inte ser dem. Men efter en dryg kvart sitter han i baksätet till höger – ”jag sitter alltid bak” – och motorhuven skiftar riktning in mot stan.

Vi är på väg till Dramaten.

Det är första gången på femton år som Thorsten Flinck är på väg tillbaka dit. Naturligtvis är han nervös – jag tolkade oron och letande efter sakerna nyss som ett tydligt tecken på det – men inte värre nervös än att han nu bestämt sig och vill göra detta.

Påklädaren – den sista uppsättning som Thorsten Flinck regisserade på Dramaten, med Jan Malmsjö och Keve Hjelm i huvudrollerna – är en pjäs som aldrig blev en del av Dramatens spelade repertoar. Keve Hjelm blev sjuk precis innan premiären och det fanns av flera anledningar ingen möjlighet att ersätta honom, så skådespelarna och alla runt föreställningen, med Jan Malmsjö i spetsen, drev igenom att det ändå skulle spelas en enda föreställning inför publik, kallad ”Påklädaren, redovisning”.

Påklädaren är det osedda mästerverket. Thorsten Flinck räknar fyra olika uppsättningar – ”det går inte att bara ta nån av dem och framhålla, de är alla lika bra” – som det bästa han gjort som regissör: Lång dags färd mot natt, Fadren, Maskeraden samt Påklädaren.

– Vi måste stanna till på ett bageri i Hemmesta bara, jag måste ha en kanelbulle till frukost.

Läs hela intervjun i Situation Sthlms novembernummer, #231.

Filmens andra roller
Filmterapi

Filmens andra roller

Publicerad: 1 månad sedan Av: Maria Hagström. Foto: Anne-Li Karlsson.

Film kan vara läkande, för både filmskapare och publik. Ahang Bashi filmade sin ångest och blev hjälpt av den kreativa processen. Filmscener kan också användas direkt i terapirummet och nu kan psykologer via ett par glasögon med 360-film ta patienter till en annan plats och verklighet.

Det började som ett rent överlevnadsprojekt.

Ur Ahang Bashis desperation föddes det som slutligen skulle bli filmen ”Skörheten”. Hon började filma sin vardag för att inte gå under, för att göra livet mindre meningslöst.

– Jag var deprimerad, hade svår ångest och starka meningslöshetskänslor: ”Varför hände det här? Vad är meningen? Varför har jag drabbats av den här olyckan?”

Filmen handlar om att förstå och leva med psykisk skörhet. Den handlar också om en person som kan tyckas ha alla förutsättningar för att må bra, men ändå inte gör det.

– Jag hade en känsla av att jag inte hade rätt att må dåligt. Jag vände ibland kameran mot mina föräldrar och frågade varför de tror att det blir såhär. De sa: ”Du har gått på Sveriges bästa filmskola, du är frisk och vacker, du kommer från vår familj och vi älskar varandra, vi kan inte se varför du mår såhär.” Det är som att vi har en bild av att det finns vissa som har ”rätt” att må dåligt, de om har varit med om väldigt svåra händelser, och att vi andra har svag karaktär.

Ahang Bashi började ett slags detektivarbete med kameran som verktyg för att försöka ta reda på orsaken till ångesten och hur hon skulle kunna leva med den. Men det handlar också om att vara anhörig och om förträngda trauman.

– Det kan säkert många relatera till, att vi är med om svåra saker men vill gå vidare snabbt eller lägga locket på. Sen kommer det ändå ut på något sätt psykiskt eller fysiskt.

”Vi är med om svåra saker men vill gå vidare snabbt eller lägga locket på”

Hon är inte ensam om att ha gjort film om psykisk ohälsa, eller psykisk skörhet som hon själv vill kalla det, hon tycker att det är ett mindre laddat och stigmatiserande uttryck.

Ett annat exempel är filmskaparen Moa Junströms kortfilm ”Psyket”. Hon utgår från dagböcker och journalanteckningar från när hon var inlagd på psyket för en svår depression. Båda filmerna ska visas på festivalen STOCKmotion, som pågår 29 september till 1 oktober.

Eftersom festivalens arrangör Film Stockholm har lagt märke till att filmhistorier som skildrar vårt inre har blivit fler har de gjort psykisk ohälsa till ett av festivalens teman, med filmvisning och seminarier om hur film kan hjälpa människor att må bättre.

Ahang Bashi säger att skapandet av filmen har hjälpt henne mycket.

– Jag fick tillbaka en energi och en lust jag inte haft på väldigt länge. I det kreativa arbetet tycker jag att det finns mycket läkning. Det finns det också i att berätta sin historia oavsett om man gör det genom film, poesi, foto eller vad det kan va. Då gör man också nåt av situationen som kan bli större än en själv. Men filmen har inte botat mig. Jag är samma sköra person som kan drabbas av jättesvår ångest, men jag har lärt mig mycket på vägen.

Läs hela artikeln i Situation Sthlms oktobernummer (#230). 

Trampar på i trängseln
Fler cyklar i stan

Trampar på i trängseln

Publicerad: 2 månader sedan Av: Maria Hagström. Foto. Magnus Sandberg.

Det är trångt på Stockholms gator, allt fler cyklister samsas om utrymmet med bilister och fotgängare. Och är inte helt sams. Forskare tittar nu på hur människor beter sig i trafiken – vilka konflikter som uppstår. Vem äger ytan? Någon måste ju ge vika.

Den värsta morgonrusningen är över i Hornstull.

Det höga flödet av cyklister in mot stan har avtagit och trafikforskaren och psykologen Sonja Forward, som står i korsningen och observerar trafiken, konstaterar att det under rusningstider är för många trafikanter på en alldeles för liten yta.

– Det kommer många bussar och bilar och cyklisterna tar upp tre fält för att de är så många. Det är kaos. Ibland väntar 40 cyklister samtidigt vid ett rödljus, säger hon.

Sonja Forward har länge forskat på Statens väg- och transportforskningsinstitut om mekanismer som styr trafikanters beteenden. Nu deltar hon i ett del-projekt finansierat Länsförsäkringar, med målet att minska cykelolyckorna. Hon och kollegorna observerar konflikter med protokoll, kameror och hastighetsmätare, i olika trafikflöden.

”Det är kaos. Ibland väntar 40 cyklister samtidigt vid ett rödljus.”

Under morgonen hände de att de som låg i buss- och taxifilen och skulle svänga höger inte lämnade företräde för cyklisterna. Vid några tillfällen fick cyklister bromsa hårt för att undvika en kollision. Och när bilister lämnade företräde fanns det andra bakom som tutade. Här kan man vända klagomålen som bilisterna brukar ha på cyklisterna, här gjorde inte cyklisterna fel.

Däremot såg hon några som cyklade mot rött, men det var när övrig trafik hade rött så de ledde inte till konflikter. En förklaring till rödljuscyklandet menar Sonja Forward är att man vill behålla flytet, att det krävs ganska mycket energi att stanna och starta om.

Cyklandet har ökat kraftigt i Stockholm – med över 70 procent i innerstaden de senaste tio åren. Samtidigt växer befolkningen och fler ska dela på samma yta. Bussar, bilister, cyklister och fotgängare. Det är bäddat för konflikter. På Facebook-sidan Cykla i Stockholm lägger cyklister ut bilder på hinder i cykelbanan och på gator hörs arga rop från bilister, cyklister och gångtrafikanter och snabba bromsningar. Det finns irritation över bilar som parkerar i cykelbanan, cyklister som tummar på reglerna, fotgängare som inte ser sig för, ”lycrafolk” som cyklar för fort, vissa som cyklar för sakta. Bilister ställs mot cyklister som ställs mot gångare. Egentligen handlar det framförallt om en sak: ytan är för liten och vem äger den yta som finns?

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #230.

maia1
Maia Hirasawa

Östsvensk

Publicerad: 2 månader sedan Av: David Bogerius. Foto: Anneli Hildonen.

För – nästan – första gången sjunger Maia Hirasawa på svenska. Med plattan Vacker och ful har hon lämnat både engelskan och Japan bakom sig. Men live blir det ett steg tillbaka mot jazzen och ”det sättet att tänka”.

Producenten Jonas Svennem brukade kalla den för Vacker och full men det är ett l för mycket. Vacker och ful är titeln på Maia Hirasawas nya album.

– Jag tycker alltid att sånt är jättesvårt. Jag tänker att nu kommer jag att få frågor om titeln utan att ha något genomtänkt svar. Först och främst är ju ”Vacker och ful” en låt som jag tycker väldigt mycket om, men jag kände också att det kunde spegla skivan. Livet, eller allt, har ju liksom två sidor på något sätt, säger Maia Hirasawa. Bortsett från EP:n Dröm bort mig igen är Vacker och ful hennes första skiva där hon sjunger på svenska. Fast egentligen inte.

– Jag hade ett jazzband för 15 år sedan och vi släppte en skiva med mina låtar på svenska. När jag började skriva musik skrev jag texterna på svenska, men sen när jag fyllt 25 och lärde mig spela gitarr kom de engelska texterna.

Tanken att sjunga på modersmålet, Maia Hirasawa är född och uppvuxen i Sollentuna, har alltid funnits där, men mitt uppe i en framgångsrik Japan-karriär har det känts konstigt.

– Jag har vetat att jag ska göra det men inte när. Den perfekta tidpunkten kommer aldrig att komma men jag ville verkligen göra det nu. Jag har så mycket musik på svenska. Samtidigt fick jag lite prestationsångest och kände att allt lät så klyschigt plötsligt, men jag gav mig sjutton på att jag skulle vara nöjd med allting. Mina engelska texter betyder också mycket för mig, men det finns många verser som jag bara slängt ihop på några minuter.

Den här gången har orden verkligen vägts. Det är till och med så att några goda vänner har fått se texterna för att komma med synpunkter.

– Tidigare hade jag inte kunnat göra så. Texterna har varit heliga på något sätt, det är väldigt personligt för mig.

Och nu blir det en Sverigeturné?

– Ja, vi ska spela på trio. Målet är inte att det ska låta exakt som på skivan utan att få fram låtarna på bästa sätt i den sättningen och vara ganska fria i det musikaliska. Jag kommer ju lite från jazzen och har valt folk (Ida Lindberg och Wille Alin) som känner till det sättet att tänka. Jag spelar elgitarr, piano men även lite bas så det känns som att alla tre får utvecklas musikaliskt.

Maia Hirasawa
Född: 1980 i Sollentuna. Pappan är japan och mamman svenska.
Bor: Stockholm
Familj: Man och tvillingar
Yrke: Artist, kompositör
Aktuell: Med albumet Vacker och ful. Spelar på Södra teatern den 20 november.

Läs hela intervjun i Situation Sthlms oktobernummer, #230. 

 

Skådar sin samtid
Soran Ismail

Skådar sin samtid

Publicerad: 2 månader sedan Av: Ulf Stolt. Foto: Joel Nilsson och Henric Lindsten.

Soran Ismail är först och främst komiker. Yrket handlar för honom om att skåda sin samtid och kommentera den – ibland är det han talar om mörkt och tungt, ibland lättsamt och tramsigt. Rottrådarna till hans humor går
tillbaka till barndomen och det skydd från livet han då behövde för att stå ut med tillvaron. På vänster arms insida har han tatuerat in orden ”You´ll never walk alone”. Det har med både ett fotbollslag och en livsfilosofi
att göra.

Soran Ismail skruvar med locket lite av och på till flaskan med sockerfri vitamindryck och berättar om hur det var när han för drygt femton år sedan landade i södra Kentucky för att göra ett år som utbytesstudent på High School. Att resa till USA var helt hans eget initiativ, han hade suttit i sitt rum i Knivsta och sökt runt på nätet och hittat en organisation att resa med. Och för honom var den romantiserade bild han hade av USA allvarligt influerad och kolorerad av TV-serien ”O.C”

– Jag ljög och fyllde i att jag bara gillade sånt som sker vid kusterna – surfing, vindsurfing, segling, strandliv, men jag har aldrig gjort sånt i hela mitt liv. Så hamnade jag i södra Kentucky, mitt i bibelbältet.

Han möttes vid flygplatsen av en – aningen försenad – lokal representant från organisationen, allt hade inte hunnit gå i lås kring hans placering. Någon dag senare flyttade han in hos sin amerikanska värdfamilj, efter att de fått ”tjata” in honom.

– Men jag är nog ganska bra på att… när det är illa gnäller jag inte så mycket. Jag gnäller i vardagen, men man får bita ihop.

Han hamnade i princip mitt på själva spännet till det amerikanska bibelbältet. Den kristna konservativa moralen styrde det lilla samhället ganska hårt, TV ansågs vara satan, han bodde i en dry county – alkohol fick inte säljas – och de som inte gick i kyrkan ansågs vara trailer trash och var utanför samhällsgemenskapen, sågs ner på eller tycktes synd om

– Det var en viktig lärdom för mig hur viktigt det är med kontext och kultur. De svär inte, till exempel. Man får inte säga ass, det heter ”butt”. Det heter inte ”what the hell”, det heter ”what the heck”. Och man säger inte “oh my God” för man får inte ta the Lords name in vain, så man säger ”oh my gosh”. Allt det där blev små små nycklar till språket och hur man ser på saker.

Soran Ismail beskriver sin värdfamilj som väldigt gullig och snäll, men också som ”strängt religiös och hård”. Familjen drev en bondgård och fadern hade dessutom en byggfirma, Soran Ismail och de tre av familjens sex söner som fortfarande bodde kvar hemma förväntades hjälpa till både på bygget och på gården efter skolan och fram till dess att det mörknade på kvällarna. På lördagarna var det upp sju och jobba till dess att solen gick ner, på söndagarna kyrkan och Sunday School, lite jobb på gården och sedan ledigt.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #230.