Situation Sthlm
Andra gator idag
Situation Sthlm

Andra gator idag

Publicerad: 1 år sedan Av: Ulf Stolt. Foto: Magnus Sandberg.

Det ökande antalet EU-migranter på gatorna i Stockholm har alltmer kommit att påverka arbetsmiljön för Situation Sthlms tidningsförsäljare. I och med försäljningen av Sofia Z har redan utsatta människor hamnat i en svår situation. På gatorna i staden som tillhör ingen. Och alla.

Tarja står i trappan upp till redaktionen på övervåningen och pratar med en person ur personalen i distributionen. Hon är förbannad, rejält förbannad. Hon brukar nämligen köpa sina finska korvar i en affär i Sundbyberg och när hon gick på väg dit i dag på morgonen satt en kvinna utanför Systembolaget och tiggde med en gammal löpsedel från Situation Sthlm i knäet. När människor gick förbi pekade kvinnan på löpsedeln och bad om pengar.

– Jag blev så förbannad. Jag gick fram till henne och visade min försäljarlegitimation och min jacka med Situation Sthlm-loggan på och sa att ”det där företaget jobbar jag på”. Då gick hon. Men hon var tillbaka sen såg jag.

Ilskan handlade om att känna sig bestulen, se sina arbetsredskap missbrukas, en känsla av att känna sig utnyttjad.

– Jag har inga problem där jag säljer, jag säljer lika många tidningar som förr. Det brukar sitta fem, sex personer mitt emot mig och tigga eller sälja Sofia Z. Jag har inget bråk med dem.

Vi står kvar och pratar en stund. Och det är då hon lite i förbigående nämner något jag hört flera personer säga medan jag inför den här artikeln pratat med många tidningsförsäljare om hur deras situation på gatan är nu – att många kunder, när de talar med dem, uttrycker en skam och ett obehag över sin egen irritation och ilska.

– ”Är jag rasist nu för att jag tycker det?” sa en gammal kvinna till mig när hon köpte tidningen för några dagar sen. Men hon var bara trött på att bli tillfrågad av sex, sju personer på tio meter på väg till affären om att ge dem pengar. Och att de bad henne gå till bankomaten om hon sa att hon inte hade pengar.

”De bad henne gå till bankomaten om hon sa att hon inte hade pengar”

Tarja berättar att flera personer, när de köpt tidningen av henne, pratat om samma sak – att de känner ett obehag över sin egen reaktion, sin egen irritation.

– Man får ju inte tala om detta, tycka nåt. Mer än synd om. När de började sälja den här tidningen sas det ju att det var för att slippa sitta ner och tigga. Men så har det ju inte blivit. De sitter ju och tigger och säljer samtidigt.

EN SAK MÅNGA tidningsförsäljare jag talat med inför det här reportaget har gemensamt är att det ökande antalet tiggande EU-migranter på gatorna i Stockholm och försäljningen av tidningen Sofia Z påverkar deras möjligheter att sälja Situation Sthlm. För vissa ganska rejält.

Tony säljer Situation Sthlm vid Gamla stan och på Hötorget, han har haft platserna i många år. Han började märka en tydlig förändring för drygt ett år sedan. Han behövde stå längre och längre per dag och sälja tidningar för att få sålt samma mängd – i stället för att vara klar vid fem var han nu färdig vid nio.

– Jag hade tiggare runt min plats förr. De kom och satte sig på var sin sida om mig och tiggde. Det störde också min tidningsförsäljning. Köpte nån en tidning var de där med sin mugg.

– När jag kommer och ställer mig i dag så tar det tio minuter så kommer det fyra, fem EU-migranter och ställer sig där med sina tidningar, trycker upp den i ansiktet på folk.

Han berättar att han allt oftare blir störd i sin försäljning av EU-migranter som kommer fram och vill ha pengar av hans kunder när de tar fram plånboken för att betala för sin tidning.

– De kunder som känner mig väl handlar tidningen ändå. Men många går bara förbi. Det som hänt är att kunderna börjat tycka allt sämre om EU-migranter. Det hör man. Och det är ju också för jävligt att höra.

– Det har blivit för mycket av allting för folk, de orkar inte, vill inte. Droppen blev ju EU-migranterna och tiggeriet. Alla stänger av. Det blir bara hat som gäller till slut. Det är jobbigt. Jag vill ju bara göra mitt jobb. Jag blir ju också hatisk till slut – de tar min plats, mina kunder.

Han skakar på huvudet, säger att han inte vet hur han ska bära sig åt. Att han nu provar att gå runt på gatorna och sälja tidningen för att inte bli störd.

– Situationen på gatan håller på att spåra ur, jag vet inte vad man ska göra.

SEDAN TIDNINGEN Sofia Z började säljas av EU-migranter i slutet av januari har Situation Sthlm behövt ha två gatuvärdar ute på stan för att stödja tidningens försäljare och

hjälpa dem att hantera de situationer som uppstått. Både till Östermalmstorg och Skanstull har värdarna vid ett flertal tillfällen behövt åka, då Situation Sthlms säljare hotats och utsatts för våld – spottats på, slagits, sparkats, knuffats. Väktare har fått ingripa och polis tillkallats.

Miklos och Ritva, de vill inte att jag använder deras riktiga namn, har båda hamnat i situationer då polis tillkallats – inte av dem men av privatpersoner eller affärsidkare i närheten.

– Jag har blivit hotad och utan att jag gjorde nåt så ringde nån i en affär, eller om det var väktarna, till polisen. De kom och tog med sig en kvinna. Hon skrek och knuffade på mig, jag visste inte vad jag skulle göra så jag försökte gå därifrån. Men jag gjorde ingen anmälan sen när polisen kom så de släppte henne.

Ritva berättar om en liknande situation hon varit med om.

– Jag har fått hjälp av väktarna vid Ringen två gånger när jag blivit attackerad och hotad av EU-migranter, både män och kvinnor. Många av mina kunder blir arga på EU-migranterna och det är lite jobbigt att höra det, märka att hatet ökar. För de kommer ju hit från svåra förhållanden. Det har blivit värre och värre, sen i höstas har det bara blivit värre och värre.

Miklos brukar lämna sin försäljningsplats när det samlats för många tiggande EU-migranter runt den.

– Då går jag därifrån och säljer nån annanstans. Många går bara förbi nu, oftare än förr i alla fall, och ser varken åt mitt håll eller åt tiggarna, de bara ser ner i marken och går förbi. Det påverkar försäljningen.Pierre är en av de gatuvärdar som åkt runt i stan, hans pass har varit på eftermiddagarna från 12 till 6, för att vara ett stöd för försäljarna. Han säljer också tidningen, bland annat på Drottninggatan.

”Nu är det ganska intensivt på Söder, i Götgatsbacken”

– Det jag ser är ju att de sitter i grupper, eller står i grupper, väldigt tätt. Men ju längre ut ur innerstan man kommer, desto färre tiggande eller tidningssäljande EU-migranter ser man. Nu är det ganska intensivt på Söder, i Götgatsbacken sitter de ju utmed ena sidan med tjugo meters mellanrum från Slussen till Medborgarplatsen. I Liljeholmen också. Det blir som att det koncentrerar sig.

Den största förändring han märkt över tid är att han tycker sig se fler och fler människor som ”bara liksom går rakt fram”.

– Jag kan tänka mig att människor blir både trötta och förvirrade av det som sker nu. Både på tiggeriet och allt annat. Det börjar ju i tunneln på Centralen, det stod 13 EU-migranter där en gång när jag räknade. Plus de som säljer mobilabonnemang och Vakttornet och han med Bingolotterna. Och så en som säljer Situation Sthlm där vid pelaren i mitten.

Han delar sin upplevelse med många andra och har haft både tiggare och tidningssäljare runt sin försäljningsplats. Men han har inte upplevt att det påverkat eller minskat hans egen tidningsförsäljning.

– Innan de började sälja sin egen tidning så satt de ju och tiggde där jag stod och sålde på Drottninggatan. Då hände det ju att de kom med muggen så fort min kund tog fram 50 kronor och skulle betala för tidningen. Men de är ju desperata. Vi äger ju inte gatan eller platsen vi säljer på bara för att vi har vår bricka. Men ingen ska ju störa en för det. Det handlar om respekt.

Lena säljer tidningen på Centralen. Hon började märka av en förändring för några månader sedan. Hon tycker inte att det varit ”nåt alarmerande eller jättejobbigt”, och det har blivit lite bättre på senaste tiden. Men hennes tidningsförsäljning har minskat.

– De har aldrig kommit fram och stört min kund när de köpt av mig, så långt har det inte gått, men jag vet flera som upplevt det och blivit av med kunder.

– Jag förstår ju dem också, de vill väl ha sin försäljning. Men många av kunderna är arga och tycker att det är förskräckligt att de står på våra platser och försöker ta kunder.

Hon upplever också, som många andra berättat, att kunder vittnat om att det känns svårt, att ”de känner att de vill köpa av dem också. Att de känner sig orättvisa”.

– Det händer ju att de tigger av oss också, för de ser att vi säljer tidningar och får in pengar.

Något av det sista Tarja berättade för mig när vi pratade i trappan var att sammanhållningen mellan Situation Sthlms försäljare aldrig varit bättre, att hon de senaste månaderna lärt känna och pratat med flera som hon inte bytt ett ord med under flera år.

– Som om vi ser efter och tar bättre hand om varandra nu. För vi lider alla av detta och måste hjälpas åt. Det är svårare att sälja tidningar. Och vi står ju ensamma och säljer våra tidningar.

Svåra sagor
Christina Wahldén

Svåra sagor

Publicerad: 21 timmar sedan Av: Maria Hagström. Foto: Karl Melander.

Christina Wahldén har skrivit ett tjugotal barn- och ungdomsböcker, ofta om svåra ämnen som till exempel våldtäkt, hedersvåld och självmordstankar. Nu ger hon ut en barnbok om en pojke som har cancer.

Barn är väldigt smarta, kompetenta och mycket vuxnare än vad vi ofta tror. Jag tycker att man kan berätta om väldigt svåra saker för barn, men det måste finnas nåt slags hopp, säger Christina Wahldén.

Det finns det i hennes nya barnbok Du är modigast, som utspelar sig på barnonkologen. Det var också där Christina Wahldéns egen son fick behandling för några år sedan. Boken handlar inte om sonen, men miljön är tagen från verkligheten – en verklighets om hon inte tycker skildras särskilt ofta trots att det är så många som drabbas. Nästan varje dag insjuknar ett barn i Sverige i cancer. Och runt dem finns syskon, föräldrar, släkt och klasskompisar.

Det går ju bra i de allra flesta fallen, som för vår son, men det vet man inte alltid och den där ovissheten är jobbig. Förhoppningen är att det ska finnas en slags tröst i boken, inte att den ska vara jättehemsk.

Boken handlar om Knut. Det är julafton och de flesta har fått åka hem från sjukhuset över helgen. Men inte Knut, han fick feber. Men då dyker sjukhusclownen Professor Persson upp och Knut följer med honom på jakt efter clownens borttappade väska. Det blir ett äventyr som går genomsjukhusets kulvertar och till slut hamnar de på helikopterplattan.

– Boken skildrar det där skedet när man inte vet hur det ska bli och visar att det inte är farligt att vara ledsen. Och så att det kan vara så att kompisen inte orkar finnas där, men att det då ofta finns nån annan.

Christina Wahldén tycker att det är bra om barn får läsa om det som kan vara jobbigt – för så är livet. Inte att de ska ”skyddas” från det.

– Det sker förstås av en slags omsorg från föräldern, man vill inte att livet ska vara jobbigt

för barnet. Men har ett barn en familj som funkar hyfsat bra tänker jag att det kan vara viktigt att känna till hur det kan vara för andra barn. Det ökar förståelsen och empatin. Och de barn som har det tufft hemma kan genom att läsa en bok förstå att de inte är ensamma om att ha det så, men också att det finns hjälp att få.

Däremot säger hon att en barnbok inte kan sluta hur svart som helst.

– Man ska ju inte skrämma slag på dem. Men om vi låter bli allt som är jobbigt då har barnen inga verktyg om något skulle hända i framtiden.

Läs hela intervjun med Christina Wahldén i Situation Sthlms augustinummer, #228.

gravor
Rockbjörnar och SM-guld

Graverande detaljer

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Gerd Eriksson. Foto: Magnus Sandberg.

Askwalls Gravyr har funnits i Stockholm sedan trettiotalet. Det är tredje generationen som driver det i dag och de graverar allt från Rockbjörnar till manschettknappar.

Petter Askwall penslar gummigutta på silverskedens skaft och sätter fast den i ett skruvstäd. Lägger handen på en mockaklädd liten sandsäck för att få stadga och fäller ner visiret med inbyggda glasögon. På fri hand graverar han sedan ”Johan” med sirliga bokstäver. Det är en doppresent.

– Gummigutta är ett slags harts som man blandar med T-sprit och lite saliv. Det ger en matt gulbrun hinna som gör att stickeln får bättre grepp på skeden och att bokstäverna syns bättre i det blanka silvret medan jag graverar. Jag putsar bort det när jag är klar.

Petter Askvalls pappa var gravör, liksom hans far. Nu är det han och brorsan, Mattias Askvall, som driver företaget vidare. De graverar i alla material och uppdragen varierar. Det är dopskedar, ringar, medaljer, namnskyltar, pokaler och plaketter. Vissa beställningar är återkommande, som SM-tecknet i fotboll, Stockholm Open, Svenska hjältar, Menza-priset och så namnplaketterna som ska sitta på Rockbjörnen.

– Dem skulle vi nästan kunna gravera in Håkan Hellström på i förväg, det är alltid han som får dem, säger Petter Askvall och skrattar.

En man som heter Haglund kommer in i butiken. Han är nyinflyttad i kvarteret och har beställt en skylt i mässing med efternamnet graverat i versaler. Typsnittet heter Sorbonne. Petter Askvall packar upp skylten ur vitt silkepapper och visar hur det blev. Kunden är nöjd.

– Hos oss behandlar vi alla kunder lika, ingen är viktigare än nån annan. Det spelar ingen roll om det är prinsessan Madeleine som ska ha gravyr på en present till en kompis eller om en kommun behöver en ny skylt.

Att gravera för hand handlar om att hålla ett jämnt tryck och djup. Avbryter man är det nästan omöjligt att komma i exakt samma spår igen. Det är full koncentration som gäller. Petter Askvall har varit i yrket i 30 år, men säger att han inte är fullärd. Han brukade sitta bredvid sin farfar när han graverade för att se hur han gjorde.

– Jag kan än i dag njuta av hans arbeten och slås av hur rent skäret är.

Läs hela artikeln i Situation Sthlms augustinummer, #228. 

Tillbaka med livet
Pia Sjögren

Tillbaka med livet

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Ulf Stolt. Foto: Martina Holmberg.

När Pia Sjögren sålde Situation Sthlm hade hon nummer 17 på sin försäljarlegitimation. En dag somnade hon med en tallrik droger på magen och väcktes av polisen, vilket troligen räddade hennes liv. Hon kom till ett behandlingshem, blev drogfri och erbjöds arbete där. I tolv år har hon nu arbetat med att ge andra livet tillbaka. Som hon själv fick.

Pia Sjögren står, på gatstenen när, exakt där hon brukade stå under ett antal år och sälja Situation Sthlm i slutet av nittiotalet och början av 2000-talet.

Det kunde också hända att hon stod och sålde tidningen vid Odenplan – på den tiden låg Situation Sthlms redaktion på Roslagsgatan 48, senare flyttade den några kvarter närmare Odengatan till Döbelnsgatan 52.

– Man köpte några tidningar då och smet upp till Odenplan och sålde dem, det var ju inte så välordnat på den tiden. Även om jag levde i utanförskap så fanns det ju en sorts struktur i det livet i och med att jag hade tidningen. Rutiner. Det var viktigt. Man måste passa en tid för att köpa tidningarna, det var lite som ett jobb. På nåt vis blev man en del av nånting trots allt.

Hur fick du reda på att det gick att sälja tidningen?

– Det gick väl lite från mun till mun, så måste det varit från början. Men jag minns inte exakt. Det är ju först från 2004 jag minns saker och ting. Nån poet (Bodil Malmsten, reds. anm.) sa ”en månad går fortare nu än ett hjärtslag”. Fint sagt. Åren innan dess bara blir till dimma liksom, fragment av minnen.

Att minnet framstår som klarare just från 2004 har sin förklaring i att det var då Pia Sjögren fick den behandling mot sitt missbruk som fäste på henne och fungerade, hon blev drogfri och har så varit sedan dess. Och arbetat på behandlingshemmet Korpberget, på Svanö i Ångermanland. Men vi ska återkomma till det lite längre fram i texten.

Anledningen till att Pia Sjögren och jag träffas just i dag är dels att Pia Sjögren har den sympatiska vanan att komma förbi redaktionen och hälsa på de flesta gånger hon är nere i Stockholm för att hjälpa sin mamma Ann-Marie, 90 år och i dag helt blind. Pia är enda barnet och är ”på väg neråt hit snart”, hon har stått i bostadskö i Stockholm i nio år.

– Jag känner att jag skulle behöva vara närmre. Jag jobbar halvtid uppe på Korpberget nu, jag blev pensionär på halvtid, fick ju en svår lungsjukdom, som heter PAH, för några år sen. Mitt liv är ganska begränsat – jag kan inte lyfta tungt, inte böja mig ner.

– Det är jobbigt, mycket oro. Det enda mamma gör är att lyssna på ljudböcker nu när hon inte längre kan läsa själv, vi ska till bibblan sen i dag. Hon älskar berättelser från omvärlden, Indien och Afghanistan exempelvis, och hon läser en del historiska böcker men också deckare. Men det måste vara bra deckare.

Läs hela artikeln om Pia Sjögren i Situation Sthlms augustinummer, #228. 

Ett slag för integration
Cricket i STHLM

Ett slag för integration

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Gerd Eriksson. Foto: Jonas Eriksson.

Stockholm har precis fått tre nya cricketplaner – en på Gärdet och två i Skarpnäck. Och klubbarna i stan blir fler och fler. En av de största är Stockholms Akademiska Cricketsällskap där det finns det 14 olika nationaliteter representerade. De tar sig också an spelsugna flyktingar.

Det är toppmöte på Järvafältet i cricketens elitserie mellan ”Stockholms Akademiska Cricketsällskap” och ”Alby Cricket och Kulturförening”. SACS i ljusblå tröjor är innerlag och slagmännen tar på sig hjälm, susp, benskydd, handskar, knäskydd, stretchar lite och greppar sen varsitt slagträ och kliver ut på pitchen.

– Slagträet är av stavlimmat pilträ. Jag köper mitt från England eftersom det har varit svårt att få tag i cricketutrustning här. Men nu finns det visst en butik i Solna som säljer. säger Shahzeb Choudhry.

Han är lagkapten i SACS och har spelat cricket sen han var barn, först i Pakistan sedan i England och nu i Sverige.

Anthony Harris, som är ålderman i laget med sina 61 år, säger att slagträet har en sweet spot – träffar man där vet man att det blir ett slag som ger en skön känsla ända upp i axeln. Anthony Harris kommer ursprungligen från Barbados och har spelat cricket i Stockholm sen 1979. Till sin stora glädje har han sett hur intresset för sporten ökat.

– Förr kanske det fanns fem eller sex lag i hela Sverige. Nu finns det över 20 lag bara i Stockholm. Jag gillar cricket för att det är ett ärligt och sportsligt spel.

En anledning till att klubbarna blivit fler är invandrare och flyktingar.

I SACS kommer spelarna från Sydafrika, England, Irland, Nya Zeeland, Australien, Sri Lanka, Pakistan, Bangladesh, Sverige, Finland och Afghanistan, för att nämna några av de fjorton nationaliteter som finns representerade i laget. Och det är afghanerna som står för den stora tillströmningen på senare tid.

Läs hela artikeln i Situation Sthlms augustinummer.

Bakom scenerna
Veronica Maggio

Bakom scenerna

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Maria Hagström. Foto: Henric Lindsten.

Det har gått tio år sen Veronica Maggios debutalbum släpptes och i augusti gör hon sin största egna spelning någonsin, på Stadion. Vi träffade henne i startgroparna inför turnésommaren – som inte startade som den skulle. Här är Veronica Maggio om sina nerver, om färger och sina olika liv.

Den första gången vi träffas säger Veronica Maggio inte ett ord. Hon har talförbud. Hon håller upp tre fingrar – i tre dagar har hon varit tyst på grund av förkylningen som attackerat halsen. Sen håller hon upp handen, som för att säga ”vänta lite”, och skyndar iväg till sin väska, hämtar ett par solglasögon med runda bågar av strass. Hon gör frågande tummen upp och sen tummen ner, användas på plåtningen eller inte? Jag svarar med en tumme upp, som om hon också förlorat hörseln. Vi lämnar rummet som ligger i den över hundra år gamla tegelmuren och kliver ut på läktaren. Där breder Stadion ut sig – världens äldsta aktiva olympiska arena – i mitten det gröna gräset omringat av röda löpbanor.

Det måste kännas mäktigt att spela här?

Veronica Maggio nickar och pekar mot den andra sidan, det är där scenen ska stå den 13 augusti då hon ska göra sin största egna spelning någonsin.

Vad är det jobbigaste med att inte få prata?

Hon skriver ett meddelande på sin telefon: ”Att inte kunna ställa några frågor! OCH att inte kunna prata med Bosse. Han löper amok utan ett strängt ”nej” lite då och då tydligen…”

Hennes femåriga son Bosse, som lärt sig att läsa, får också meddelanden av sin mamma på telefonen. Det är viktigt att rösten får vila. Det är bara dagar kvar tills Veronica Maggios turné ska börja – sången måste fungera. Hon skriver att hon är orolig att spelningar kommer att behövas ställas in. Och så blir det, en spelning i Norge och en i Danmark. Det gör att hon är ovanligt nervös när det en och en halv vecka senare är dags för Bråvallafestivalen. Hon har inte kunnat sjunga när bandet har repat och hon har bara hunnit göra en spelning i Finland kvällen innan. Klockan är över åtta på kvällen, det är mindre än två timmar kvar tills hon ska upp på scenen.

– Jag är alltid nervös i början av en turné, men den här gången är det värre än vanligt, säger hon.

Bandet har stängt in sig i logen för att förbereda sig och ”torr-repa” utan instrument. De diskuterar hur många trumtakter det ska vara innan ”Maggan” ska göra entré och börja sjunga första orden ”Vem är jag…” i öppningslåten. Åtta trumtakter. De testar, ljudar istället för instrumenten. Veronica sjunger samtidigt som hon gör iordning honungsvatten.

– Jag är så rädd. Kan inte mina ben sluta skaka, säger hon och undrar i sista stund om hon har rätt kläder och tittar ner på den knallgröna tröjan, knähöga strumporna i samma färg och vita kjolen.

Hon fönar snabbt hårtopparna utåt, eyelinern förstärks och sen är det dags. Bakom sceningången ställer sig bandet i en ring och ger ifrån sig ett pepp-rop. Veronica säger igen att hon är livrädd, samtidigt börjar publiken ropa: Maggio! Maggio! Maggio!

Bandet går ut på scenen. Åtta trumtakter. Och sen kan ingen se att benen skakade nyss.

 

Läs hela intervjun med Veronica Maggio i Situation Sthlms augustinummer, #228. 

Framåt för food bikes
Rullande kök

Framåt för food bikes

Publicerad: 1 månad sedan Av: Maria Hagström. Foto: Jonas Eriksson.

För några år sedan var Food Trucks ett nytt inslag i stan. Nu kommer nästa – Food Bikes. Ett antal rullande kök har börjat dyka upp på olika platser i Stockholm. I Drakenbergsparken hittade vi syrensaft och wraps med brännässlapesto. Det kan vara början på en Food Bike-kultur, men än så länge är inte tillstånden anpassade efter cyklar.

– Vi kallar den Vivo, det betyder levande på portugisiska, säger Gabriel Silveira om sin nystartade Food Bike, som den här söndagen står i Drakenbergsparken på Södermalm. Mycket av det som serveras kommer från de egna odlingarna på kolonilotten i Bromma. Här finns mackor med rabarberchutney,burkar med sylt gjord av vita vinbär och lavendel, kakor av chiafrön och banan. Här serveras också wraps med rostade grönsaker, bovete, fetaost och en pesto gjord på brännässla och kirskål. I flaskor finns rosa syrensaft.

– Vi lägger blombladen i hett vatten med sockersirap och citron. Låter den vila en dag, rör sen om ordentligen innan det ställs in i kylen i två dagar, berättar han.

Här är mycket gjort från grunden. Likaså cykeln.

– En vän gjorde den som ett konstprojekt. Jag fick den och satte dit en egengjord låda. Metalldelen som finns överst hittade jag i en container, träet är också återvunnet. Gasolköket är från sextiotalet och köpt på second hand.

Intill cykeln ligger en prickig filt. Där leker hans son Otto och sambo Susannah Rickman som också arbetar med konceptet Vivo. Här kan kunder slå sig ner eller låna en bok. Tanken är att så småningom ordna event kring cykeln. En yogaklass, en liten spelning, dans eller barnaktiviteter.

Att starta en Food Bike var för Gabriel Silveira att föra samman två passioner: matlagning och cyklar.

– Redan som barn i Brasilien var jag intresserad av cyklar, jag målade min första cykel, tog isär delar och byggde ihop. Men jag vill också göra nåt intressant i det offentliga rummet – det finns inte mycket som är lite oorganiserat i Stockholm.

Läs om fler food bikes i en längre artikel i Situation Sthlm #227. 

maja_braun_web2
Maja Braun

Konst av ingenting

Publicerad: 1 månad sedan Av: David Bogerius. Foto: Magnus Sandberg.

Femtio lager färg, nutid och dåtid, kungar, stenbrott, dansbanor och lokala profiler. När ett nytt bostadsområde byggs i Ingenting gestaltar konstnären Maja Braun tiden som gått på fem stora kanvasmålningar som förhoppningsvis ska hålla i 110 år. Lika länge som husen.

På väggarna i konstnären Maja Brauns ateljé på Östermalm hänger fem stora canvasmålningar. Om några dagar ska de fraktas till bostadsområdet Ingenting i Solna och monteras bakom glasskivor i de nybyggda HSB-husens.

– Jag har vinnlagt mig om att målningarna ska vara så detaljrika som möjligt och målat efter en gammal tradition där man målar lager på lager på lager så att alla färgpigmenten strömmar igenom. De som bor i husen kommer ju att passera målningarna hur många gånger som helst och man räknar med att husen ska stå där i 110 år.

Hon har ägnat de senaste två åren åt uppdraget som hon beskriver som ”utmanande” och en ”enorm ära”. Ett tag trodde hon nästan inte att hon skulle klara av att skiljas från sina akrylmålningar.

– Egentligen skulle de ha levererats i januari i år men när bygget blev fördröjt behövde jag inte lämna dem förrän nu. Och nu känns det mer som ”ja, ja men nu får ni åka, ha det så kul i ert liv”.

Maja Brauns idé om att berätta Ingenting-områdets historia i målningarna föll uppenbarligen HSB i smaken i samband med upphandlingen. Platser som folkparken ”Tingsan” – en förkortning av Ingentingparken – och stenbrottet har förevigats, liksom legender som Blomster-Anna och Stenhuggare Olsson. Nutid och dåtid kopplas ihop med hjälp av 50 lager färg.

– Jag tänkte att det är nya hus och då kommer det nya människor som inte har några rötter i området. Då kan målningarna skapa ett intresse för bygden.

”Tingsan”, som var hela Stockholms folkpark fram till nedläggningen på 1930-talet, har avbildats under kvällens sista dans på en välfylld dansbana. Några av besökarna är redan på väg hem på cykeln genom Ingentingskogen och i förgrunden befinner sig några kaniner.

– Alla fem målningarna har en djurart i centrum och i det här fallet har jag valt kaniner. Det finns ju en kaninmentalitet i folkets park där alla dansar och hånglar och kastar sig ut i buskarna.

På tavlan bredvid sitter flera småfåglar på trädgrenarna ovanför konstnären Johan Tobias Sergel. Han är avbildad vid Ingentingtorpet där han står och betraktar sin ståtliga skulptur av Gustav III, skulpturen återfinns egentligen vid Skeppsbrokajen nedanför Slottsbacken.

– Jag är republikan, men Gustav III är ändå ”Kungen av Haga” och var väldigt konstintresserad. Det finns en gata i Ingenting-området som heter Skulptörvägen och då kändes det bra och lämpligt.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #227.

operanweb1
På hemlig adress

Stygn för Fantomen

Publicerad: 1 månad sedan Av: Maria Hagström. Foto: Anneli Hildonen.

Flera ton kostymer har skeppats i containers från Asien. Nu hänger de legendariska kostymerna i en syateljé på hemlig adress i Stockholm. Här jobbar skräddare med förberedelserna inför att en av världens största musikaler ska inta Cirkus – The Phantom of the Opera.

Omfångsrika kostymer hänger i täta gångar. Hannibal-kjolar, balettkläder och 1700-talsklänningar. Här finns även en klänning med fina pärl- och blomdetaljer som endast ska användas i några få sekunder i föreställningen, när Madame Firmin går ut på scenen, fnyser ”greedy” och vänder på klacken. Det är dyra sekunder.

Det är här, i en tillfälliga syateljé på en hemlig adress i Stockholm – hemlig på grund av säkerhetsrisken, kostymernas värde och för att inte locka till sig alla hängivna fantomenfans – som flera ton lager kostymer finns.

”Det handlar om 320 kostymer till 36 personer.”

De anlände till Stockholm i mars i flera containers skeppades från Asien där de hade varit på en mångårig turné. Ytterligare ett ton kom från ett lager i Australien.

– Det är väldigt speciellt att jobba med den här föreställningen, den är så volymiös. Det är unikt, säger ateljéchef Åsa Kalzén.

Hon har handplockat ett antal skräddare för projektet. Kostymerna måste fixas till och anpassas efter den svenska ensemblen.

– Det handlar om 320 kostymer till 36 personer. Och en kostym består av otroligt många delar. Det kan vara skor, strumpor, underkjol, korsett, liv, handskar, hatt, paraply och smycken. Till vissa kostymer kommer det behövas två påklädare, säger hon och håller fram en mycket tung och massiv klänning.

– Stenarna väger, metalltrådarna väger, det är många lager tyg och inuti finns en kjol med metallskenor för att skapa vidd. Och det här ska vara ett snabb-byte i föreställningen. Det kommer att vara mycket repetition för påklädarna, man måste veta var hyskor och hakar sitter, vad som ska av och på, snabbt!

Det ska göras vid sex föreställningar i veckan under nio månader, från premiären på Cirkus 14 september. Då har det gått 30 år sedan föreställningen sattes upp för första gången i London.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #227 som finns ute på gatorna nu. 

ahlandweb2 ahlandweb3
Tom Alandh

En hygglig hantverkare

Publicerad: 2 månader sedan Av: Ulf Stolt. Foto: Henric Lindsten.

Journalisten Tom Alandh har en hel vägg fylld av pärmar i sitt arbetsrum på SVT – alla program han gjort har han sparat där. Och fler pärmar som väntar på att fyllas. Två planerade filmer är mer personliga och tar sig närmare personen Tom Alandh än vad hans filmer brukar. Själv ser han sig som en hantverkare som tycker sig sakna alla formella kunskaper för att kallas dokumentärfilmer, med undantaget att han är duktig på att bära tungt. Och sen är det där med kaffelängderna och tulpanerna.

Tom Alandh är faktiskt helt tillfreds med att äga en i sammanhanget sällsynt undermålig mobiltelefon. Det gör nämligen att han kan säga till alla inkommande samtal att han inte hör vad de säger – vilket nästan är alldeles sant – och sedan deklarera att han ämnar ringa tillbaka när han är åter på rummet i Tv-huset och har tillgång till en tillförlitlig fast lina.

– Det är bra, blir alltid korta samtal.

Ute i korridoren utanför hans arbetsrum finns ett litet telefonrum – stol, lågt bord, dörr att stänga – med en gammaldags fast telefon i klassisk provinsialläkarmodell.

– Här spenderar jag mycket tid, jag gillar att vara här, jag brukar stå ungefär så här.

Sedan ställer han sig lutad med höger axel mot väggen, lur i vänsterhanden och visar hur det ”kan se ut om man hittar mig här”.

Några steg bort från telefonrummet ute i korridoren ligger Tom Alandhs arbetsrum. Till kvadratmetern förmodligen inte särskilt mycket större än en ganska ordinär svensk fängelsecell, men det lilla avlånga rummet innehåller ett helt journalistiskt yrkesliv som gestaltas med urklipp, vykort, brev, bilder på väggarna, vhs-band, cd-skivor i bokstavsordning och en massa annat som under Tom Alandhs mer än fyrtioåriga journalistkarriär bedömts som nödvändigt att hålla kvar vid och arkivera på hyllor eller i pärmar, lådor och skåp. Eller bara ha kvar.

Som exempelvis en passbild på en medverkande i en film om Rågsved lutad på en hyllkant.

Eller bilderna på honom själv med några medarbetare och kollegor från olika stadier av karriär. Eller de urklippta och upptejpade Rockystriparna. Eller kassen från Solna Fotocenter. Eller den gamla grå Facitskrivmaskinen. Eller kvällstidningslöpsedeln från när Rufflaren – som han gjort en dokumentärfilm om – skulle stämma SVT efter Tom Alandhs film. Eller kopian på anslagstavlan ovanför skrivbordet av brevet där han anmäls till Radionämnden ”beträffande lymmelaktigt uppträdande mot Sveriges Konung”, som det står i rubriken. Tom Alandh sa nämligen du till kungen i samband med en intervju på Gotland under kungens Eriksgata och det tog, exempelvis i kretsar som brevskrivaren Erik Mårtensson tillhörde, vad man brukar benämna som ”hus i helvete.”

Men allt det där är i dag passerad tablåtid och länge sedan.

Dock – i hyllorna står alla pärmarna kvar. Över hundra pärmar – en för varje program Tom Alandh gjort – utmed i princip hela ena långväggen i hans arbetsrum i tre långa prydliga rader: gröna, blå, gula och röda pärmryggar, etiketterna både handskrivna och skrivna på maskin.

Han reser sig upp och tar några steg bort i riktning mot dörren och början av pärmhyllan. Dateringen inleds 1970. Han tar ner den första pärmen och öppnar den.

Varför blev det pärmar?

– Jag vet faktiskt inte varför jag började med det. Men det här är första programmet, ”Gäst i ettan”, jag var researcher och då samlade jag det materialet där. Jag kan ta en pärm och öppna den och titta, se att vulkanutbrottet på Hemön på Island 1973 inte filmades av Björn Henriksson utan av en annan fotograf, han bodde i Danmark och där finns hans telefonnummer och min speakertext.

– Egentligen är det ju crazy, men samtidigt är det ju lite tv-historia också, pärmarna börjar 1970. Jag siktar på femtio, då tror jag att jag är en av få som jobbat femtio år med television.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #227. 

faktning2
På lika villkor

Fäkta i blindo

Publicerad: 2 månader sedan Av: Maria Hagström. Foto. Martina Holmberg.

Fäktningsklubben Prêt i Solna fäktas med förbundna ögon. Det är Sveriges första och enda klubb som utövar fäktning i blindo. Här möts icke seende och seende personer på träning och i matcher på lika villkor.

Klädd i vit fäktdress sitter Viktor Zetterberg på en bänk och förbereder sig för match i en gymnastiksal i Solna. Han drar på sig den vita handsken och väger värjan i handen. Han ska snart möta Olivia Wisniewska i en fäktningsmatch. Han är tio år och en av de yngsta i klubben.

– Jag har fäktats i ett år nu. Jag kommer nog att satsa på det här. Det är inte jättesvårt, men jag blir väldigt trött i armen, säger han.

Fäktning i blindo har funnits i Sverige i snart tre år och startades av tränaren Jorge Leguisamo som själv saknar syn på ena öga. Han kommer från Uruguay och tog inspiration från ett liknande fäktningsprojekt där. Han berättar att de inom fäktning i blindo, till skillnad från vanlig fäktning, bara använder ett vapen: värjan. Med den är det tillåtet att göra träff på hela kroppen och inte bara på ett specifikt område. Men den största skillnaden mot vanlig fäktning är att alla har ögonbindel, så att motståndarna ska mötas på lika villkor.

Till fäktklubben Prêt är både synskadade och seende personer välkomna. Och alla åldrar – den yngsta är 8 år och den äldsta 60-plus. Två gånger i veckan kommer de till en gammal skolbyggnad i Solna, vars gymnastiksal nu har flera fäktningsbanor.

Det är ett integrationsprojekt finansierat av Allmänna Arvsfonden. Medlemmarna anser att det finns tillräckligt med aktiviteter i samhället där människor delas in efter olika grupper och att synskadade ofta har aktiviteter för sig, vilket kan skapa en isolering.

Viktor Zetterberg säger att han tycker att det är bra att klubben finns, att alla som har en synskada ska kunna hålla på med någon sport, men också att det är bra att seende kan vara med och de kan fäktas tillsammans. Det finns mer med fäktningen han gillar:

– Det är coolt att hålla i ett svärd. Det är kul att hugga, säger han och hans pappa som sitter bredvid skrattar till åt ordvalet.

Viktor Zetterberg berättar hur det går till. Han rör sig längs banan och försöker hitta motståndaren med värjan rörandes i en cirkel framför sig tills hans klinga träffar den andras. Då kan han höra och känna var personen är. Och då får han göra en träff.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #226. 

Första hjälpen
Ersta Vändpunkten 30 år

Första hjälpen

Publicerad: 2 månader sedan Av: Maria Hagström

Meddelandena i bilden ovan har barn och unga skrivit till andra i samma situation – anhöriga till personer med ett missbruk som får stöd av Ersta Vändpunkten. För 30 år sedan var det den allra första mottagningen i Sverige för anhöriga.

Första gången Hanna Torres kom till Ersta Vändpunkten satt hon kvar ”svinlänge” i bilen nere på parkeringen innan hon vågade gå upp. Hon gick i sjunde klass och var tretton år. Båda hennes föräldrar hade missbruksproblem och hon bodde tillfälligt hos sin stödfamilj.

– Det var mamman in stödfamiljen som bokstavligt talat drog mig hit, säger Hanna Torres.

När hon tillslut klev ur bilen, åkte hissen upp och steg in i rummet blev hon chockad – där satt helt vanliga tonåringar. Hon hade aldrig träffat någon, i alla fall inte vad hon visste, som hade samma bakgrund som hon.

– För mig var det livsavgörande att komma hit, inte för att låta alltför dramatisk, men det var verkligen en jättestor sak i mitt liv. Att träffa andra som har varit med om samma sak, att kunna snacka om det och bearbeta det som jag inte hade kunna bearbeta tidigare, säger Hanna Torres, som i dag är 19 år.

Det motstånd hon först kände är vanligt, berättar personalen på Ersta Vändpunkten.

– Många har inte pratat med någon utomstående alls om det här och en del pratar inte ens inom familjen, säger Lena Wretman Torberger som har stödgrupper och enskilda

– De kan också vara ovana om att be om hjälp för egen del. De är vana att ta hand om andra och att inte fundera så mycket på hur de själva mår, säger verksamhetschefen Bo Blåvarg.

Men här handlar det om dem – anhöriga.

– Anhörig kan vara ett ganska vagt ord, tycker jag, ett svagt ord för den ofta stora psykologiska smärtan, den låga självkänslan och den sorg som man har med sig. Det viktigaste i våra liv är hur vi har det i våra nära relationer, säger Bo Blåvarg.

 

När Ersta Vändpunkten startade 1986 på Södermalm fanns det ingen annan verksamhet i Sverige som enbart riktade sig till anhöriga. De annonserade en gång och aldrig mer, det behövdes inte – behovet var stort.

Ersta Vändpunkten har stödgrupper för allt från barn på fyra år till vuxna. De har också enskilda terapisamtal, familjesamtal och sommarläger. Flera tusen anhöriga har passerat deras dörrar och under förra året fick 455 personer på något sätt hjälp via Ersta Vändpunkten.

Under de 30 åren har samhället förändrats. Det är inte riktigt lika tabu att prata om alkoholism och drogberoende, fler har i dag hört talas om medberoende och det finns många andra verksamheter för anhöriga.

– Det har kommit upp mer på agendan, men vi har en lång bit kvar med tanke på att det är ett så stort folkhälsoproblem. Socialtjänsten har också en jätteuppgift men för lite resurser, säger Bo Blåvarg.

Stödgrupperna har olika teman varje gång, till exempel ”gränser” eller ”skuld och skam”. Med de riktigt små barnen sker stödet via lek, men också med hjälp av situationsbilder.

– Det kan vara en bild på två föräldrar som grälar och ett barn som sitter under ett bord. Vi pratar om vad som händer på bilden och hur barnet känner sig, berättar gruppledaren Oskar Palmbäck.

De tar också upp hur barnet kan be om hjälp om något händer. Många av barnen har varit med om att deras förälder ligger livlös och att de försöker väcka dem, och de vet inte hur de får tag på en annan vuxen.

Med stigande ålder blir det i grupperna alltmer fokus på att ta plats i sitt eget liv.

– När jag kom hit hade jag ett hopp om att jag skulle kunna få mina föräldrar att sluta missbruka och att allt då skulle bli jättebra, berättar Hanna Torres. Men här fick jag inte lära mig hur jag skulle få dem att sluta, istället lärde jag mig att jag hade rättigheter och känslor som jag får visa. Och att jag får sätta gränser, ha åsikter och tankar.

Hon berättar att hon till exempel ibland väljer att inte ha kontakt med sin pappa när han är i en period då han dricker mycket. När hon vill återupptar hon kontakten och de träffas. Hemma hos mamma var Hanna Torres tidigare tillbakadragen men hon började ta plats och tillät sig att skrika och vara arg. Hon berättar också att hennes mamma har pushat henne att ta hjälp.

– Hon vet att hon har problem och att det har varit svinjobbigt för mig. Jag tror att det här lindrade hennes dåliga samvete lite.

Hanna Torres har både varit med i Ersta Vändpunktens tonårsgrupp och senare i en grupp för unga vuxna. Nu ska hon själv jobba på sommarlägret. Det ska också Bonnie Friedh, 24 år.

– Igenkänningsfaktorn är så himla hög här. Vi kan mötas på en nivå som jag annars inte kan möta någon annan person på. Här är jag mig själv och känner mig hemma, säger Bonnie Friedh.

Hon tycker att det är skönt att gruppledarna inte ger råd och säger åt dem vad de ska göra.

– Det finns annars mycket tyckande, att folk säger vad jag ska göra för att må bra. ”Ska du inte bryta kontakten?”. Det säger säkert så av välvilja, men det är oftast inte det jag behöver. Jag behöver få prata om det, där jag är just då. Man måste komma till någon slags insikt själv, vad jag behöver göra för att mitt liv ska fungera, inte vad andra tycker att jag ska göra, säger Bonnie Friedh.

Har det förändrat ditt liv på något sätt?

– Jag har lyssnat mer på mig själv, förstått hur jag har haft det, hur jag ska hantera det och börjat navigera kring vad jag vill i livet. Det var nog startskottet till den jag är i dag. Nu pluggar jag till socionom och anhörigterapeut, säger hon.

Har relationen till dina föräldrar blivit bättre?

– Om vi ska värdera själva relationen så är den inte bättre, men jag mår bättre i relationen. Innan jag kom hit så tänkte jag att mitt liv inte skulle bli bra förrän mina föräldrar hade blivit nyktra. Oddsen är inte jättehöga att de blir det, men jag kan få ett bra liv ändå, säger Bonnie Friedh.

30-årsjubileum

Ersta Vändpunkten firar 30-årsjubleet med att arrangera temadagar, festliga inslag och kostnadsfria föreläsningar.

Exempel på föreläsningar: ”Nu kan vi prata med varandra utan anklagelser”, ”Den nyktra förälderns dilemma – delad vårdnad men allt ansvar” och ”När någon annan har huvudrollen i ditt liv – Existentiellt perspektiv på beroende och medberoende”.

Mer info: www.erstadiakoni.se/vandpunkten/

Färdigritad
Lena Ackebo

Färdigritad

Publicerad: 3 månader sedan Av: Alexandra Sundqvist. Foto: Jonas Eriksson.

Efter tre decennier som en av Sveriges mest hyllade serietecknare byter Lena Ackebo spår och ger ut en roman. Om två systrar som reser till Mallorca. En resa som för dem båda blir livsomvälvande.

Lena Ackebo slår sig ner på en pall i skuggan utanför bokhandeln vid Bysis torg. Bokhandeln, som ligger ett stenkast från hennes skrivarlya, har nyligen fått in hennes första roman ”Världens vackraste man”. Men den står än så länge lite gömd. Officiellt har boken ännu inte släppts.

– Det här är egentligen inte mina kvarter. Jag tycker att det är lite av en stenöken här, konstaterar Lena Ackebo,

Tidigare hade hon sin arbetsplats på Katarina Bangata – i området Sofo, som gett namn åt hennes senaste seriealbum ”Fucking Sofo”. Sedan mitten av 1980-talet har hon tecknat serier – inte sällan vass satir om proggare, datanördar, trendnissar och förskolefröknar i Stockholm med omnejd. Alltid med örat mot gatan och med ett omisskännligt intresse för människor och vardagliga samtalsämnen.

Men nu har hon alltså lagt ner tuschpennan.

– Jag tröttnade på själva tecknandet, det blev en omväg till historien. Till slut kändes det som en börda att rita alla bilderna. Jag kände också att jag hade allvarligare historier att berätta som passade bättre i ett annat format.

Så hon skrev en roman om två systrar. Det är en historia som för henne ”kom alldeles naturligt”. Men som triggades av en situation, inte helt olik den vi befinner oss i just nu.

– I samband med att ”Fucking Sofo” kom ut blev jag intervjuad av en journalist i 30-årsåldern. Han frågade mig hur jag kunde ”hänga med” så bra, fast jag var så gammal. Han verkade ha en uppfattning om att ”gamla människor” bara sitter inne och lyssnar på Beatles med sina urblekta Kånken-väskor. Äldre har ju, i själva verket, samma drömmar och förhoppningar som alla andra även om de är lite rynkigare. Gamla vill också ha roligt och dansa.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #226.