Stolt # 150
Ute är det becksvart och jag är ensam uppe, ensam vaken. Det är mitt i veckan, januari ligger lång, mörk och isande som ett bödelsrep rakt genom almanackan och på nattradion – jag lyssnar inte, men har läst pressutskicket - läser någon lämplig radioröst en erotisk novell för alla dem som lär somna ensamma, med händerna på täcket, fast de inte ville.
Fönstret jag står vid är stort och vackert och termometern har stannat några streck under noll.
Genom grannarnas vintermagra häck ser jag lyktorna från en bil treva sig uppför vägen och sakta in precis vid avtaget.
Det är en taxi.
Som stannar till ungefär mittemot. Jag ser lyset gå på i kupén, hur passagerarna efter ett tag stiger ur, dammar igen dörrarna – man bör alltid stänga en taxidörr resolut - tar sina väskor och går upp mot huset. Och hur taxibilen dröjer sig kvar, chauffören sorterar lite kontorsgöra, innan lampan på taket tänds igen, kupéljust slocknar och bromsljusen släpper och han rullar över krönet och förbi vårt hus och bort mot allfartsvägen in mot stan igen.
Att låta sig forslas i en taxi är storstadens motsvarighet till astronauternas tillstånd av viktlöshet.
Ett tag åkte jag taxi precis överallt, både dag- och nattetid. Jobbade på krogen då och var oftast bakfull och folkilsken och hade råd, genom det oreglerade drickssystemet, att hålla mig med dylika vanor.
Inte sällan gjorde jag så när jag var ledig och vaknade framåt kvällen att jag ringde en taxi, lät den köra mig till McDonalds först för frukost, sedan förbi en SevenEleven för att handla det allra mest nödvändiga för att slutligen stanna till och vänta vid videoaffären medan jag hyrde några filmer och en moviebox – det här var på Ingvar Carlssons tid, internet var inte ens en hallucination – innan jag beordrade chauffören att köra mig tillbaka hem igen.
För mig var dessa resor en behövlig solitär frihet.
Och det var vackert som en film att, som tämligen nyinflyttad, under ständig rörelse få se Stockholm porträttera sitt neon och sin metropoliska storhet och ensamhet som en flyktig fresk över vindrutan på en framrusande taxibil.
Men visst blev det en och annan märklig körning.
Som när jag stått en hel kväll i baren och haft i princip tomt, förutom några äldre halvskumma snubbar som drack flasköl och Fernet Branca hela kvällen. De gick vid två och jag väntade till halv tre – sista beställningen – innan jag städade, räknade kassan och låste. Sedan gick jag och ringde en taxi, fick mitt bokningsnummer, stämplade ut, sa god natt till vakten och gick ut och klev in i min beställda bil. På Sveavägen någonstans tittade jag i backspegeln och fick se att chauffören var ingen mindre än en av de två pajsare som stått och hängt i baren och slitit i sig öl och Fernet hela kvällen.
Vid nästa rödljus satte jag på mig säkerhetsbältet. Och gav honom så minimalt med dricks att mitt namn – krogpersonal på hemväg var attraktiva taxikunder på småtimmarna - över radion aldrig mer skulle trigga hans onyktra gasfot.
En gång åkte jag med en ung kille, han måste nyss fått sitt taxikort. När han stannade vid min port sträckte han sig diagonalt över mina ben och öppnade handskfacket. ”Kolla på den här”, sa han och visade mig en Tazer-gun. Jag bara höjde avvaktande på ögonbrynen, mållös, när han förevisade den lagom hotfullt precis framför mitt ansikte, leende tryckte på knappen och en elektrisk blå låga frasade mellan de aktiva spolarna i toppen. ”Den är jävligt bra att ha den här”, sa han övertygande som en hallick och la tillbaka den där han tagit den. Jag rundade av till närmaste hundralapp och klev ur.
Fullständigt skräckslagen.
Taxibilar är äventyr och vemod, början eller slut – jag känner en man som en gång tog en taxi från Berlin till Prag för att uppleva en revolution.
I taxibilar har jag fått föreläsningar om kärleken till Karl XII av en turkisk chaufför, fått lyssna på bootlegs med Iron Maiden, fått hela Prags historia berättad på väg från flygplatsen till hotellet, hört skvaller om Evert Taube och Lasermannen och en gång fått ett förtroligt tips om vilken häst i sista loppet på Solvalla som med säkerhet kommer att få oddsmaskinen att gå i tusen bitar.
En resa ska alltid börja och sluta med en taxibil.
För viktlöshetens och äventyrets skull. Och för att en stad aldrig är vackrare än när den flyktigt målas över vindrutan på en taxibil.
Som kan vara på väg vart som helst.
ulf@situationsthlm.se