Ja måru leva – till minne av Bosse Blomman Blomberg
I en ambulans någonstans mellan Nynäshamn och Södersjukhuset, 28 april förra året, knöt Blomman på sig spikskorna och listigt drog i väg. I skärningen mellan sjuttio- och åttiotalet gjorde han några plattor, hade en hit med ”Dom borde tjacka spikskor” och turnerade i folkparker och på klubbar. I slutet av nittiotalet sålde han Situation Sthlm på Hötorget. Två kvällar i slutet av januari hedrades hans minne på Big Ben på Folkungagatan.
Baren en trappa ner. Måndagskväll.
Vid ett bord intill den minimala scenen sitter bandet och går igenom låtarna en sista gång. De har bara hunnit repa några timmar på söndagskvällen, men det bör lösa sig ändå – för tjugoåtta år sedan spelade basisten Kay Söderström, trummisen Hempo Hildén och gitarristen Thomas Duvfors med Bosse ”Blomman” Blomberg på både plattor och turnéer.
- Vi var mycket i Värmland och spelade då, berättar Thomas Duvfors. Blomman hade bra följe där, och i Västergötland. Det var klubbar och folkparker som gällde. Vi lirade på Liseberg och Grönan – inte stora scenen. Och på Malmens måndagsklubb där alla stora band lirade då.
Med på scenen den här kvällen är även gitarristen Micke Hujanen. Blommans gamla plats vid sångmicken framför bastrumman intas för kvällen av Jan Åström.
Strax före tio går bandet på. Hempo Hildén häller ner sig bakom trummorna och Jan Åström viker upp textpärmen, skruvar på mikrofonstativet och hälsar alla – vi är kanske knappt sjuttio personer – välkomna till aftonens hyllning, till en kväll av ”flower power”.
Musiken skuffar igång och de tjugoåtta åren syns mer i musikanternas ansikten och kroppar än de hörs på liret. Den lätt bredbenta, stentvättade bluesrock Blomman spelade in – mycket av musiken är amerikanska låtar Blomman skrivit svenska texter till – har en förmåga att åldras med viss värdighet.
I andra låten, ”Farfars barnkalas”, reser sig några damer vid bordet intill och börjar dansa. De ser ut att vara generationsbarn med Blomman, ha några mil under huven, och Jan Åström sjunger för dem och skrattar. Damerna stannar kvar på dansgolvet när bandet fortsätter med en annan av Blommans gamla hits, ”Ja måru leva”, som låg fyra veckor på tjugosjunde plats på topplistan 1979.
Någon önskar ”Små knepiga låtar” – titellåten från Blommans debutplatta – men bandet har inte hunnit repat in den.
Första set avslutas med ”Dom borde tjacka spikskor”, med en ny text som Blomman skrev några år in på tvåtusentalet.
I pausen lutar sig en dam mittemot fram och frågar varför jag antecknar. När jag berättar varför presenterar hon sig. Hon heter Inga Burfors och är sambo med Blommans morbror Yngve, som hon är där med. Vi småpratar lite om Blomman när hon tar upp sin kamera och frågar om jag vill se bilder från begravningen.
Lars ”Sumpen” Sundbom – känd från swingbandet Sumpen Swingsters - förrättade Blommans begravning i Maria Magdalena kyrka. Kistan stod svept i Hammarbys flagga och någon hade lagt ett par fotbollsskor – de fick inte tag i riktiga spikskor – på kistlocket.
- ”Sumpen” kände ju Blomman, så det var en personlig och fin begravning. Vacker musik. När jag gick därifrån så liksom sprudlade jag, berättar Inga Burfors.
Efter begravningen gick de cirka trettio personerna till Big Ben och höll en minnesstund.
Hon har inte varit på Big Ben sedan dess. Förrän den här kvällen.
Andra set blir aningen livligare än det första.
Trummisen Hempo Hildén inleder med att berätta om när Blomman kom hem till hans dåvarande flickvän, frågade om Hempo var hemma, när han inte var det sa Blomman att han kunde vänta, gick ut i köket och somnade på köksbordet, med orden:
- Det är lunch.
Göran Böving och Jan Åströms kollega från R.E.A, Andreas Nilsson, gästar och sjunger varsin låt. Folk dansar och när ”Katarinavägen rock ´n´ roll” och sedan originalversionen av ”Dom borde tjacka spikskor” liras dyker före detta sångaren i Lädernunnan, Jonas Almqvist, lika oväntad som onykter upp på scenen.
Några dagar senare ringer gitarristen Thomas Duvfors. Vi snackar om skillnaden mellan den Blomman som turnerade och gjorde plattor i skärningen mellan sjuttio och åttiotalet och den Blomman som sålde Situation Sthlm på Hötorgets tunnelbanstation i slutet av nittiotalet.
Och kommer fram till att det inte var så stor skillnad.
Blomman förblev egentligen – på gott och ont - den samma hela tiden. En schajas. Men samhället runt omkring honom förändrades.
En period hade Blomman villa, Volvo och katt. Men en dag – så berättade han det för mig en gång – såg han några som satt på en bänk med en tipskupong i solen och delade på en kvarting. Det såg så fint ut, lugnt och skönt. Så han sa till sin fru att han bara skulle vänta med dem medan hon handlade. Sedan blev han kvar där.
Thomas Duvfors skrattar när jag berättar det. Både åt minnet av den tiden och sanningshalten i det jag berättar att Blomman sagt.
- Om han lugnat sig lite hade han säkert kunnat åka runt nu med en gura och lira sina låtar på småställen för några tusenlappar per kväll. Han kunde ju i princip bara tre ackord på en gitarr, men det hade nog funkat. Vi brukade prata om det ibland när han kom förbi, han tyckte ju inte heller att det var så kul att dricka pilsner längre.
Sista gången jag träffade Blomman var bara någon månad innan han dog förra året.
Boken ”Hemlös – med egna ord” var på väg att ges ut och på något vis hade Blomman fått reda på att det vankandes kontant ersättning för dem som medverkat med texter i boken. Så en dag gled han in på redaktionen, iförd en svart Borsalino-hatt som han fått i födelsedagspresent, och slog sig ned vid redaktionsbordet.
Vi snackade en stund. Han berättade om sina krämpor, att han just druckit ett par öl mot smärtan, att han skrivit några nya texter och att bara sjuttio procent av ena lungan funkade, den andra var redan bortopererad.
Trots det försökte Blomman sin vana trogen sno mig på en femtiolapp ”till röka” när han gick.
Det finns ett ord – ”schajas” - i Nils Ferlins dikt ”En valsmelodi”.
Jag har alltid gillat ordet, hur det låter, grafisk ser ut och vad det betyder – enligt siten Wiktionary är schajas ett ord som vid sekelskiftet användes för att beskriva en lurendrejare, en person med ”tveksam bakgrund och beteende, som inte hade ordning på sitt liv”.
Blomman var en klockren schajas, i ordets mest gynnsamma betydelse.
På den tiden han sålde tidningen brukade han ofta komma in på redaktionen och snacka. Vitt och brett, slang och svordomar – han lät som texterna han skrev. Om livet i stort, turnéer, backanaler med Cornelis, om låtar och texter han hade på gång och snart skulle ge ut. Ofta kom han tillbaka till att han borde, eller snart skulle, sluta supa och åka bort och skriva, kanske flytta hem till morsan igen och ta det lugnt.
Sedan brukade han sjunga en strof, försöka bomma en cigarett – han kom aldrig ihåg att ingen av oss på redaktionen rökte – och köpa med sig några tidningar.
Eller försöka låna en bunt.
Och det är just kring lånet av tidningar som Blomman lämnat sitt eviga märke på Situation Sthlm, skapat en sägen som vandrar vidare till varje nyanställd person.
På den tiden – slutet av nittiotalet - hade vi redaktion på Roslagsgatan. För att kunna hålla öppet på helgerna turades vi om att sälja tidningar på lördagar och söndagar. En lördag var det Martin, dåvarande redaktör, som hade jouren. En minut före stängningsdags plingade det till i dörren och en luspank Blomman gled in.
- Trettio blaskor. Betalar sen.
Vi var försiktiga med att låna ut alltför många tidningar, den omvända redovisningsprincipen hade visat sig ha betydande brister, så gränsen för utlåning var satt vid tio tidningar. Vilket Blomman inte tyckte var en bra idé. Så han snackade, bände och vred och vände på argumenten, tills han spetsat till det:
- Men fan… Martin… du vet: man måste ha ihop en trettiosäck innan det är någon idé att börja norsta.
Vilket i översättning ungefär betyder att man behöver minst trettio tidningar innan det är värt att ställa sig att sälja, då de går åt så fort.
Enligt Blomman betydde ordet norsta att sälja på Stockholmsslang. Men jag har inte träffat någon annan stockholmare som känt till ordet. Det var Blommans helt egna uppfinning, precis som ordet ”blåstjärt” för en tjugolapp.
Naturligtvis fick han låna trettio tidningar. Och sedan dess kallar vi internt försäljarnas kafé för norsteriet.
Och berättar den här historien för varje nyanställd person.
ulf@situationsthlm.se