Knarkarna som stör
Text: Lina Rosengren
red@situationsthlm.se
Ibland får man känslan av att Sverige hatar sina narkomaner lika mycket som man hatar själva knarket. Kanske är det vad den svenska narkotikapolitiken speglar. Men det kan också vara tvärtom, att politiken med tiden fått svenskarna att se missbrukare som ett hot, en fara, ett störande element.
Men vad är det egentligen som gör att ett hyfsat tolerant och öppet samhälle som det svenska valt en så restriktiv narkotikapolitik?
Forskaren Dolf Tops har sökt svaret i det socialdemokratiska arvet. Folkhemmet och den svenska välfärden blev tidigt Socialdemokratins hjärteprojekt. Alla medborgare skulle inlemmas i det nya systemet som skulle bli ett föregångsexempel för social ingenjörskonst.
Den svenska modellen blev en succé. Men lika fullt var det ett toppstyrt projekt. I Sverige, som på den tiden hade en relativt homogen befolkning, var det lätt att argumentera för ett ”allmänhetens bästa”. De som ansågs vara udda hade man mindre tålamod med. Kanske har denna bristande förståelse för ”avvikare” hängt med sedan dess.
Något som definitivt hängt med är stoltheten över det svenska välfärdsystemet, som har kommit att utgöra en viktig del av vår nationella identitet. När föreställningen om välfärden rännar riskerar den svenska självbilden att raseras. Därför blir reaktionen stark när systemet utsätts för hot.
Detta menar kriminolog Henrik Tham, som beskriver hur krisen i början av 90-talet gjorde att många svenskar för första gången såg sprickorna i välfärden. Samtidigt stod EU-inträdet inför dörren och detta upplevdes som externt hot mot den svenska modellen. Narkotikafrågan blev ett sätt att stärka Sveriges självbild. Politiker och medier talade om narkotikan som skulle forsa in över våra gränser.
Men Sverige skulle stå pall, här fogade man sig inte efter europeiska drogliberaler.
Medan nya forskningsrön under nittiotalet ledde till att andra länder valde en mer humanitär och resultatinriktad narkotikapolitik fortsatte Sverige att klamra sig fast vid sin hårda linje. För vårt land var frågan större, det gällde inte bara narkotikan, det gällde den svenska självbilden.
Björn Johnson, statsvetare och forskare med inriktning på narkotikapolitik, vill inte dra för stora växlar på historiska och kulturella förklaringar. Han tror att det var mer eller mindre en slump som ledde till att vi fick den narkotikapolitik vi har idag. Om det inte vore för ett misslyckat försök med utskrivning av legala droger under sextiotalet hade narkomanvården med stor sannolikhet sorterats under sjukvården istället för under socialtjänsten, och då hade mycket varit annorlunda, menar han.
Droger som morfin och amfetamin var länge klassade som läkemedel i Sverige. Om en patient blev beroende var det ett problem för den behandlande läkaren. På femtiotalet blev det, inom vissa grupper, populärt att injicera läkemedel som gav uppåtrus. När trenden fick fäste bland kriminella och ungdomsgäng kom narkotikan att bli en fråga för polisen.
Detta ledde till protester bland läkare som ansåg att missbruk borde betraktas som en sjukdom. Istället skulle man skriva ut droger till narkomaner. På så sätt skulle man kontrollera missbruket och få bort den svarta marknaden. 1965 inleddes det första svenska försöket med legalföreskrivning av narkotika. Men tyvärr gick det inte riktigt som läkarna hade tänkt sig.
- På den tiden hade man dålig kunskap om beroende, berättar Björn Johnson.
- Den ansvarige läkaren för legalföreskrivningsprogrammet, Sven-Erik Åhström, hade en teori att om man bara skrev ut tillräckligt mycket droger åt narkomanerna skulle de så småningom tröttna.
Läs hela artikeln i nummer 150, ute på gatorna 27 januari