Måndag 19 oktober. Presentation av de nominerade Augustpristagarna på Postmuseet, Lilla Nygatan 6 i Gamla stan.
Klockan är ett par radbrytningar efter halv ett när Johannes Anyuru kommer ut genom sidodörren och går upp på scenen, får sin ros och motiveringen i ett kuvert och ställer sig till vänster om Anders Cullhed, juryordföranden för den skönlitterära klassen. Johannes Anyuru är minst ett huvud längre, ser stolt ut, rakryggad och vaksam. När motiveringen läses upp drar han handen över sitt välansade Black Panther-skägg, rynkar pannan ibland och blickar lite förläget ut över pressuppbådet några gånger. När den sista strofen - ”ekande av polissirener som påminner läsarna om civilisationens oavbrutna undantagstillstånd” – läses, uttalar han de sista två orden tyst för sig själv.
En och en halv timma senare, i ett konferensrum på förlaget på Riddarholmen.
Om exakt en timma kommer taxin och hämtar Johannes Anyuru för att ta honom till Bromma flygplats och planet tillbaka hem till Göteborg. Efter nomineringen har han haft en kort möte med sin förläggare, de har diskuterat en kommande roman.
Jag frågar om han ofta är i Stockholm, eller om det bara blir sådana här korta visiter till förlaget då och då.
- Jag är ganska ofta i Stockholm. Har jobbat en del med Riksteatern, då har jag varit här några månader i sträck. Senast bodde jag i en lägenhet vid Globen. Det var kul, för Globen är en sån där grej som inte känns som om den finns på riktigt, men nu kunde jag kolla ut på den varje dag – ”där är Globen”.
Gillar du stan?
- Jag gillar den mer i praktiken än i teorin. Jag tänker ofta: ”jag gillar inte Stockholm egentligen”, men när jag kommer hit är det skitfett och jag tänker att jag ska flytta hit. Speciellt nu på hösten. Jag åkte in med flygbussen i dag, alla träd var vackert gula och höströda – då var det första gången jag fattade att Stockholm är Europas finaste huvudstad. Jag har alltid tänkt att den är fulast, om man jämför med Madrid eller Berlin eller så.
Tidigare i höstas kom Johannes Anyurus tredje diktsamling ”Städerna inuti Hall”. Det är med anledning av den han är Augustnominerad och det är därför han är i Stockholm just i dag. Och i likhet med debuten ”Det är bara gudarna som är nya” från 2003 och ”Omega” två år senare, fick boken generöst utrymme på kultursidorna när den recenserades.
- En viktig sak för mig när jag skrev boken var att det inte skulle bli en bok som var omedelbart kärleksfull mot alla. Därför är det fett att den fått bra recensioner.
Läs hela intervjun i senaste numret av Situation Sthlm
ulf@situationsthlm.se