Ledare # 149:
Det har vänt.
21 december – vilket är dagen jag skriver detta – infaller vintersolståndet. Då står solen som lägst på himlen över det norra halvklotet, i zenit över Stenbockens vändkrets. Vintersolståndet förskjuts framåt med knappt sex timmar varje normalår, och bakåt med cirka åtta timmar varje skottår.
Två veckor efter vintersolståndet befinner sig jorden som närmast solen, vid perihelium.
Nog nu med astronomi.
Har under året fått en del mail från människor som undrar vad det är vi egentligen skriver om i tidningen, vad syftet är med det vi skriver, varför vi inte skriver mer om hemlöshet. Jag brukar svara dem samma sak – att vi skriver om Stockholm. Och om utanförskap och hemlöshet på det sätt vi väljer att skriva om det.
Jag tolkar hemlöshet och utanförskap som ett symptom på ett ytterst svårhanterligt socialt problem – att alla människor, av olika anledningar, inte platsar inom det som i allmänna ordalag brukar benämnas som samhällsgemenskapen.
Att skriva om det kan, och bör man göra, på en hel del olika sätt.
Att bara ständigt gapa efter lägenheter till alla är ett sätt. Som vi medvetet inte valt. För att det både är trist, färdigtuggat och förutsägbart.
Världen är ju inte – vare sig vi vill inse det eller ej – så svart och vit som det är bekvämast och enklast att tolka den i. Frågan om utanförskap och hemlöshet bär därför en hel massa nyanser och bottnar som i skärvor och detaljer ger en bild – den bild vi vill förmedla - av varför Stockholm i dag är den stad den är.
Vi publicerade en gång ett reportage om Slussen. I en kort passage i texten beskrev skribenten avståndet mellan människorna som stod i kö och väntade på bussen. Det är ett exempel på en sådan detalj som blir kvar, som i sin självklara enkelhet berättar någonting om varför Stockholm och stockholmarna är som de är, och vad det avståndet står för och betyder i ett större sammanhang.
Om det är så man väljer att tolka det.
Som Gösta Reuter när han visar sin plats i stan på sidan 42. Han sätt att beskriva torget i Skärholmen, människorna där, blir till en berättelse som fyller ut ett tomrum, detaljer som öppnar upp och klargör. Det blir en bild av Stockholm nu. Genom hans ögon. Och eftersom han befinner sig på den plats i tillvaron där han befinner sig, blir hans iakttagelser unika. Det blir en berättelse genom honom – en person som i vanliga fall aldrig hörs och syns i media, som just därför tillför någonting extra – ett annat perspektiv.
Det handlar om just det – ett skiftande perspektiv.
Läs om Annie Leibovitz. Eller frilansjournalisten Gerd Eriksson som Wallraffar i disken på Nobelfesten.
Inget perspektiv är det enda rätta. Men det tillför någonting. Och någonstans där kan bilden få skärpa, den skärpa du söker för att se någonting klarare.
ulf@situationsthlm.se