Situation Sthlm
Vilken Selfietyp
Krönika: Maria Hagström

Vilken Selfietyp

Publicerad: 2 dagar sedan Av: Maria Hagström

Vi står framför avspärrningen, får inte komma för nära, det är ju ändå världens mest kända målning. En samling människor i Louvren borde ha ansiktena vända mot Mona Lisa, men många har vänt henne ryggen. Med armen höjd, letandes efter den vinkel som kan fånga Mona Lisas leende men framför allt det egna. Turister som har fascinerats av att ”japaner ser allt genom kameralinsen” och nu själva tittar på sevärdheter genom linsen – baklänges – med ett ansikte i vägen.

”Testa vilken selfietyp du är”, står det i ett magasin. Kommunikatör, själv-dokumentatör eller självpublicist. Kommunikatören lägger ut selfies för att uttrycka något, inte sällan politiskt. Dokumentatören fokuserar på speciella upplevelser, som Mona Lisa. Självpublicisten dokumenterar gärna hela sitt liv och sig själv i positivt ljus. Jag tar ju också selfies, med vänner för att visa att ”så här kul har vi det!” Eller för att i en tidig förälskelsefas skicka en bild som ska säga att ”så här fin är jag utan att anstränga mig”, trots att jag tagit tjugo ansträngda bilder i rad.

Forskare säger att selfies får oss att tro att vi är snyggare än vi är. Samtidigt vill forskare i USA uppmärksamma folk på att näsor ser större ut på selfies. Plastikkirurger rapporterar nämligen att allt fler vill göra ingrepp i ansiktet och ser en koppling till att se bra ut på sociala medier. Är kameran 30 centimeter från ansiktet växer näsan med 30 procent. På 1,5 meters avstånd är näsan tillbaka till det normala. Tur att det finns selfie-sticks eller det senaste: Air Selfie Drone, en liten fotande drönare. Vi slipper då selfie-arm och förlorad känsel i händerna när blodet rinner ner i armhålorna. Men ändå, folk vill inte se dina selfies. Det visar en studie i Tyskland, Österrike och Schweiz. Andras bilder upplevdes som självcentrerade medan de egna som personliga och självironiska.

Men ändå, vi trycker ”like” oftare på selfies. Det är förvirrande. Det kan gå över styr. Folk som tar väldigt många bilder på sig själva kan lida av en psykisk åkomma – ”selfitis”. Tre bilder om dagen är borderline selfitis och sex är kronisk selfitis. Det läste jag i Expressen, som hade läst det i The Telegraph. Studien gjordes på 200 indier, eftersom landet har högst antal Facebookmedlemmar och det är i Indien flest människor dör när de tar selfies på farliga platser. Enligt studien beror överdrivet fotande på bristande självförtroende.

Samtidigt visar en annan rapport att ta en selfie om dagen ökade testpersonernas självförtroende. Det gäller alltså att hålla en balans. Också när det gäller antalet gulligull-selfisar, de kan avslöja hur ett kärlekspar har det. De som ofta postar pussbilder och #vadvorejagutandig är kanske inte så lyckliga som de verkar. Det verkar i stället – enligt ännu en studie – vara så att vi vill synliggöra relationen ännu mer när vi känner oss osäkra. Förhållandet kan upplevas som bättre om omgivningen luras att tro det. Titta på varandra i stället för i appen. Sedan finns det förstås kroppsaktivister som visar kroppar som vanligtvis inte syns i offentligheten, visar att alla duger. Selfies är inte bara av ondo. I grunden är de mänskliga, vi vill bli sedda. Men det kan ibland vara bra att tänka till innan vi fotar.

Gör vi det för att visa vårt leende eller Mona Lisas?

Allsvenskan enligt Lundh
Olof Lundh

Allsvenskan enligt Lundh

Publicerad: 2 dagar sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Johanna Hanno

Sportjournalisten Olof Lundh kommer med sin andra bok om fotboll. Efter den hyllade boken "Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll" – han tilldelades Expressens Per Wendel-pris 2016 som årets nyhetsjournalist – kommer nu Allsvenskan enligt Lundh: om Allsvenskan och vem som styr den, om pengarna, agenterna, spelarna och var de hamnar och varför.

Olof Lundh anser dock inte själv att han sysslar så mycket med fotboll. – Jag brukar signera mina böcker med att ”det finns ett spel utanför planen också som är lika viktigt”. I min första bok ville förläggaren gärna att jag skulle skriva ett kapitel om varför jag älskar fotboll. Men jag kan inte klyscha ner mig så i ”det gröna fältets schack”, liksom. Jag älskar att se vissa matcher, men jag är mer fascinerad av spelet runt omkring– makten, pengarna, hur det går till, vad folk är    villiga att göra för egen framgång och rikedom.

I efterordet berättar han att stora delar av boken har skrivit på förmiddagar i baren på Riche eller vid ett bord på Kaffe på S:t Paulsgatan.

– Jag bodde på Söder länge och hade barn som gick på Maria Elementar så då var jag mycket på Kaffe. Sen beror det lite på var jag jobbar. Men jag gillar att sitta där, varit där en hel del.

När han satte sig där och började skriva var han inte helt klar på exakt hur boken skulle bli. Han hade en del trådar och spår och saker han visste han ville få med och belysa. Och så hade han fått ett mejl med några dokument bifogade.

– Dels hade jag kontrakten kring den här Malmöaffären. Sen visste jag att jag ville skriva om det här historiska med Fässberg och Landskrona BOIS.
– Min tes är ju att det är ganska skitigt. Jag ville på olika sätt skildra sportchefer och agenter – jag hade ju det här agentavtalet, jag har ju inte nämnt vilken agent det är. Så jag hade vissa teman klara, men exakt vad det skulle bli visste jag inte.

Att Allsvenskan ganska länge omgärdats av en viss skitighet på affärssidan är han övertygad om.

– Det har alltid förekommit. Men det var kanske mindre sofistikerat förr för att det var enklare, ingen som granskade. I dag måste det vara lite mer sofistikerat. Även om jag kan vara fascinerad över att man sitter i en hotellobby och skriver under kontrakt för hand, men man klargör inte ens vem som ska betala skatten.

Hur mycket fotboll ser du?

– Jag ser inte fotboll varje dag. Men jag läser fotboll varje dag och ser fotboll några dar i veckan i alla fall. Jag följer det ju i sociala medier, klipp och så, det gör jag ju. Men det är svårt att kvantifiera hur eller vad jag ser. Jag försöker hänga med.
FOTNOT: Allsvenskan enligt Lundh
kommer 29 mars.

Min plats
Pekkas Mariatorget

Min plats

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Berättat för: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

För Pekka Isosaari, även kallad Maraton-Pekka efter sex sprungna maratonlopp, är Mariatorget en träffpunkt. Efter att han flyttade från Finland har han nästan alltid bott på Söder.

Jag tycker om Mariatorget, förr bodde jag i närheten. Här brukar jag också träffa kompisar, men ibland hinner man bara öppna ölen innan snuten kommer. De har börjat kolla Mariatorget ofta, jag tycker egentligen att det är bra att de håller ordning och det är snälla poliser som jobbar här. Annars har inte mycket förändrats genom åren, byggnaderna är desamma, men det är mer blommor på torget. Jag har bott nästan hela mitt liv på den här sidan av stan. När jag kom till Sverige flyttade jag mellan rivningshus, härbärgen och trappuppgångar. Jag är född i Finland. När jag var barn adopterade mina föräldrar bort mig och jag kom till en familj där det var bättre – de var snälla. Men de dog och jag hamnade hos mina föräldrar igen. När jag var 15-16 år flyttade jag hemifrån, till Åbo. Men det fanns inte mycket jobb och Sverige var en bättre plats för arbete. Här har jag jobbat på många restauranger och jag har städat, rivit hus och gjort flyttjobb: burit möbler, kassaskåp och pianon.

På åttiotalet var jag med i Finska föreningen och vi brukade löpträna. Jag sprang sex maraton, åtta halvmaraton och Lidingöloppet. Det är en fin känsla att gå i mål och få medalj, att ha klarat det. Man vill springa lopp igen och igen, på en bättre tid. Min bästa tid på Stockholm Marathon är tre timmar och 47 minuter. Men sen blev jag lite äldre, det blev jobbigare och jag fick problem med alkoholen. Jag saknar det fortfarande. I dag är min hobby att sälja Situation Sthlm. Det gör också att jag inte sitter på parkbänken lika ofta. Efter många år i bostadskön har jag nu en lägenhet i Hässelby strand. Det ändrar rytmen på livet och det är mer eget ansvar – en stor omställning, men det går ganska bra. Jag lever ett annat liv nu.

Under några tysta minuter
Krönika: Ulf Stolt

Under några tysta minuter

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Ulf Stolt

Det var en mer än meterlång, längsgående reva i markisen till klockbutiken. Tyget var avskuret och hängde inåt och det gick inte längre att utläsa butikens namn. En tunnhårig man i mörkblå rock och en rosa ros i handen stod en stund och tittade upp mot revan. Tre dagar tidigare hade lastbilen passerat.

En bit inte långt därifrån, runt hela gathörnet till en telebutik, låg blommor i en bred och hög driva, votivljus i olika höjd och storlekar stod utställda utmed blomsterbädden – somliga brann fortfarande, några hade slocknat, vissa hade precis tänts och ställts dit. Någon hade lagt en nalle i blomsterhögen och skrivit en personlig hälsning och lagt i en plastficka och tejpat vid nallen. På en bukett bredvid låg en gul, handskriven hälsning, fäst i ett rött band.

Människor rörde sig sakta mellan de olika blomsterbäddarna som spontant skapats utmed gatan och fyllts på sedan fredagen. Man hade redan, informerade staden, fått forsla bort mängder av blommor som börjat ruttna och därmed drog till sig råttor och andra skadedjur. Polisnärvaron synlig men diskret. Somliga grät. En pappa stod på knä med sin son framför ljusen vid Åhléns och försökte förklara för honom vad som inträffat och varför det låg blommor och ljus och jag såg hur pappan kämpade med sina egna tårar och hur hårt han höll om pojkens ena axel. Inget högljutt prat. Många tog bilder med sina telefoner men få talade i dem. En tonårsflicka i svart skinnjacka med Ramones skrivet i vitt på ryggen gick fram till den blomsterhöljda piketen och la en blomma på den och kramade en kvinnlig polis.

När klockan var några minuter före tolv skedde en närmast obemärkt och ganska snabb förtätning av folkmassan som stod precis vid Åhléns och väntade på att kyrkklockorna skulle slå och den tysta minuten skulle börja. Trafiken på Mäster Samuelsgatan blev stående, folk gick ur sina fordon, alla trängde sig närmare varandra – jag stod med ryggen mot de tillfälligt uppsatta spånskivor som täckte skadorna i fasaden där lastbilen till slut kört fast – och två minuter före utsatt tid steg sorlet en aning för att sedan snabbt avta och det blev tyst. Jag tittade på telefonen: 11.58 Inget hyssjande, inga åthävor, sorlet bara la sig på några sekunder. Det blev märkligt tyst. Som om vi alla insåg att vi precis exakt nu behövde få vistas i den här tystnaden och måste ha den. Staden runt omkring hördes inte längre av som den brukar, ljuden från det pågående storstadslivet tycktes vilja hålla en servil ton. En påtagligt allvarstyngd, tätt stående folkmassa som under några minuter delar upplevelsen av en gemensam sorg är en ganska kraftfull företeelse – gråten, andetagen, beröringen, de små bokstäverna, ögonkasten, det faktum att vi alla valt att befinna oss där vi gör vid precis den här tidpunkten. Minuterna gick. Jag minns i dag inte hur länge vi stod där i tystnaden innan allting, ungefär lika obemärkt som det börjat, löstes upp och staden sakta – likt en dåsig hund som reser sig för att släntra bort mot vattenskålen – återtog sina konturer och sin ljudbild.

Men jag minns en person. Han kom lite sent, tystnaden var redan intagen, och ställde sig längst fram vid raden av votivljus och satte försiktigt ner sin Systembolagspåse mellan fötterna. Sedan knöt han sina händer framför bröstkorgen i bön. Hårt. Och blundade och böjde sitt huvud. Hans kroppsspråk utstrålade liksom en genuin förtvivlan och sorg, hans hårt sammanflätade fingrar, de slutna ögonen, axlarnas vinkel, det sänkta huvudet – som att han bara passerade och stannade till och ställde sig mitt i detta på väg någon annanstans. Men blev en del av det här kollektiva sekundsnabbt och bråddjupt. Efter kanske en halvminut öppnade han sina ögon, korsade sig, vände blicken upp mot himlen, krokade på Systembolagspåsen på högerhanden pek- och långfingrar och började försiktigt göra sig väg bort mellan människorna. Jag tyckte hela tiden att jag kände igen honom. Visste att jag sett honom tidigare någonstans, i något sammanhang. Men det blev inte träff i något register. Jag tog trapporna ner mot tunnelbanan. Tåget mot Fruängen kom. Jag klickade upp några nyhetssidor för att få ett begrepp om hur många människor som varit på den tysta minuten till minne av offren för terrorattentatet några dagar tidigare, men inga tillförlitliga siffror från polisen var publicerade ännu. Nästa Mariatorget. Precis när jag kom upp ur rulltrappan kom jag på vem mannen var – och jag förstod precis varför han så genuint och obehindrat kunde ta in all den där sorgen. Och lika hastigt lämna den kvar där.

Uttalad tillhörighet
Dialekter

Uttalad tillhörighet

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Text: Gerd Eriksson Illustration: Emma Hanquist

För hundra år sedan lät stockholmskan på Södermalm annorlunda mot vad den gör i dag. Och uttalet av sje-ljudet – en tydlig överklassmarkör – har förändrats sedan 1860-talet. Men det klassiska och klasslösa Stockholms-e:et är på väg att försvinna. Inflyttarna bidrar med bättre e:n. Och mer öppna ä:n.

Varianten av det svenska språket  som vi talar i Stockholm heter  stockholmska. En storstadsdialekt  som är betydligt mer varierande än  en dialekt på landsbygden. Det är nämligen  inflyttningen av människor med andra dialekter  och andra språk som påverkar dialekten  i en storstad.  Helt enkelt för att det är fler olika slags  grupperingar av människor som använder  stockholmskan än som använder en landsbygdsdialekt.

– I en storstad som Stockholm finns ett  mångfacetterat arbetsliv och näringsliv  som gör att grupper med olika ekonomisk  och social status bildas. Det blir en social  hierarki som märks i språket på alla möjliga  sätt, i både uttal, ordval och meningsbyggnad,  säger Jenny Öqvist, forskare på dialekter.

Det är alltså klass och grupptillhörighet  som är det avgörande för de språkliga  skillnaderna i stockholmskan. Sedan har  även olika områden i staden olika sammansättning  av människor och olika status.  För hundra år sedan var till exempel  Södermalm en stadsdel där det bodde en  arbetarklass som använde slangord som  dojor (skor), bellar (kostar) och dinka  (klocka). Ord som knappast används av den  medelklass som befolkar Södermalm i dag.

– Slangen är den del av ordförrådet som  växlar snabbast. Det gäller inom alla språk.  Nya generationer och nya grupper utvecklar  hela tiden nya ord och uttryck för att  markera grupptillhörighet och för att spegla  den tid och det samhälle vi lever i, säger  Jenny Öqvist.

Martin Persson, som också forskar på dialekter,  tror att många ute i landet förknippar  just slangen med stockholmska. Men slangen  är bara en del av själva stockholmskan som  kallas ekensnack. Och skulle han tippa vilka  tre dialekter som är minst omtyckta i Sveriges  så är han övertygad om att stockholmskan  skulle hamna i topp tre, på god andraplats  efter skånskan och före göteborgskan.

– Folk tycker att stockholmskan är en  dialekt som låter dryg. Sen handlar det om  makt, stockholmskan är i mångt och mycket  maktens språk, säger Martin Persson.

Vilka tror du är de mest omtyckta dialekterna
då?

– Definitivt gotländska och norrländska.

Han menar att det inte är ovanligt att den  som flyttar in till Stockholm utifrån landet  släpper sin egen dialekt i någon slags omedveten  anpassning. Däremot är det mer sällan  som stockholmarna som flyttar till  annan ort byter dialekt, möjligen anammar  de vissa ord i dialekten som talas där.

– Det finns ett stöd i att prata standardnära,  alltså så när rikssvenskan som möjligt,  säger Martin Persson.

Om slangen har varit förbehållen arbetarklassen  – hur har det då sett ut med stockholmskan  bland höginkomsttagare.

Jenny Öqvist har fokuserat på att analysera  uttalet av stockholmskan i sin forskning.  Hon har undersökt dialekten bakåt i  tiden och lyssnat på inspelning av stockholmare  som är födda på 1860-talet. Och det  finns tydliga skillnader i uttalet som går att  koppla till klasstillhörighet. Den äldsta är  skillnaden i sje-ljudet – som i ordet ”sjuk”.

– I princip alla stockholmare som tillhör  arbetarklassen i mitt material uttalar sjeljudet  långt bak i munnen – ungefär som i  Bach. Medan ganska många i medelklassen  och övre medelklassen uttalar det längre  fram, ungefär som i engelskans sheep.  Den skillnaden verkar finnas kvar även i  dagens stockholmska.  Den stockholmska som talas av överklassen  brukar förknippas med tre uttalsdrag,  sje-ljudet, ett främre och mer öppet långt  a-ljud och de långa ”surrande” i- och y-ljuden.  De har använts i stockholmskan sedan  60 år tillbaka.

Hur är det då med den betydligt nyare Rinkebysvenskan – är det stockholmska?

– Det är inte en dialekt utan ett multietniskt  ungdomsspråk som finns i alla storstäders  förorter, även i Gårdsten i Göteborg  och Rosengård i Malmö. Det är en förortskultur  som handlar om samhörighet och  används av en viss åldersgrupp, säger Martin  Persson.

Det finns också i stockholmskan det som  kallas Stockholms-e, som i ”reven” – räven.  Ett sätt att säga ”e” som var vanligt från  trettiotalet och framåt i alla samhällsklasser  och alltså inte handlar om slang. Men  Martin Persson menar att det e:et lever en  tynande tillvaro i dag.

– Det är ett ”e”, som håller på att försvinna  ur stockholmskan. Inflyttarna bidrar  med bättre e:n Likaså har ett mer öppet ”ä”  blivit vanligare, säger Martin Persson.

Går det att höra i dag ifrån vilket område i  Stockholm någon kommer?

– I dagens Stockholm förknippas Söderort  ofta med lägre social klass, medan förorterna  som ligger nordöst om stan förknippas  med högre social klass med relativt enspråkiga  miljöer, där svenska dominerar som  förstaspråk. Förorter västerut, både i söder  och norr, kopplas ofta ihop både med lägre  social klass och med flerspråkighet. Det är  de här sociala skillnaderna, snarare än geografin  ”i sig” som är avgörande för de språkliga  skillnaderna som finns i Stockholm.

I tidningen Språk skriver Jenny Öqvist att  stockholmska är både makten och gatans  språk och att hon tycker att det är spännvidden  som gör stockholmskan så fascinerande.

Kan stockholmskan urholkas på sikt?

– Inflyttningen till Stockholm är inget  nytt fenomen. Tvärtom. Människor har  sökt sig till Stockholm från andra orter i  Sverige, och från andra länder, ända sen  stadens uppkomst. Stockholm har präglats  av språklig mångfald i alla tider.

OM DIALEKTER

Det finns dialekter i alla levande språk,
men alla språk har inte lika stora dialektala
skillnader. I länder där en folkgrupp som talar
samma språk har bott länge finns det ofta
många olika dialekter. I Storbritannien finns
det därför fler engelska dialekter än i USA.
Ändå är USA större och det bor ungefär fem
gånger så många människor där.
VARFÖR VI HAR DIALEKTER

Blandningen av gammalt och nytt i språket
skiljer sig åt från plats till plats. Olika nyheter
har uppkommit i olika områden. Efter hand
har det därför blivit större och större skillnader
mellan dialekter i landet.

Källa: Institutet för språk och folkminnen.

Situation Waldersten #248
Jesper Waldersten

Situation Waldersten #248

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Jenny Lindroth
livutanliv2
- Fotobok om hemlöshet och döden

Liv utan liv

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Text och foto: Anders Schönborg

För fem år sedan klev fotograf Anders Schönborg av tunnelbanan i Högdalen med en vag idé om att göra ett fotoreportage om en för honom okänd värld och människorna i den. Nu publiceras hans fotobok Liv utan liv, där han med sin kamera under flera år följer hemlösa och svårt cancersjuka Angelica och hennes man Raymond. Från kyrkbänkarna vid torget i närheten av Vantörs kyrka, via mer eller mindre värdiga boenden, socialkontor, sjukhusbesök, blankettifyllningar, magasineringar och avhysningar, till slutet i Gustafsbergs kyrka. Över två uppslag presenterar Situation Sthlm ett urval av bilderna i den kommande boken Liv utan liv, samt några utvalda delar av bokens introduktionstext, skriven av fotografen.

När jag först träffar Angelica på sommaren 2013 har hon och hennes man Raymond varit gifta sedan flera år. De har ingen bostad och bor för det mesta på härbärget Grimman där de får vistas mellan 19.00 och 9.00. De säger sig längta tillbaka till tiden då de bodde i egen skåpbil eller när de under ett år kunde sova i en trappuppgång. En tid efter att jag lärde känna paret beviljas de ett boende i Råcksta. Två rum med pentry och en toa med dusch. Utöver boendet får de också mat. Båda saknar tänder och maten måste, framför allt för Angelica, vara finfördelad för att kunna ätas. Ofta glömmer köket bort att göra maten ätbar och den lämnas då orörd.

Raymond är född 1946 och har en pension på cirka 4 000 per månad. Angelica kan få, om hon helt felfritt fyller i tre blankettsidor varje månad och lämnar in dessa i tid, 1400 kronor per månad. Detta händer mera sällan. Minsta lilla fel ger avslag och det går inte att ansöka retroaktivt. Så oftast skall 4 000 kronor räcka till två personers utgifter under en månad.

På min fråga varför en så svårt sjuk och döende människa som Angelica inte kan bli beviljad en sjukpension utan skall tvingas till att fylla i tre likadana blanketter med samma uppgifter varje månad fick jag till svar. ”Det går inte, Angelica har ingen diagnos”. På min fråga varför hon inte hade en diagnos fick jag aldrig något svar. Boendet i Råcksta får trots allt betraktas som det bästa under de år jag följde dem. Tyvärr skulle helt andra och sämre boenden snart bli verklighet.

Under de år jag följer Angelica är jag vid flera tillfällen med när hon får behandlingar på sjukhus. Jag besöker henne när hon vid olika tillfällen är inlagd, jag är med henne hos tandläkaren och jag är med när hon vid ett av de sista tillfällena strålas på Karolinska.

Överallt blir hon bemött och omhändertagen professionellt och vänligt. Att hon på grund av sin situation och sitt missbruk skulle behandlas sämre finns inte minsta tecken på. När jag är med under en strålningsbehandling på Karolinska blir jag rörd till tårar. Här visar man inte bara prov på yrkesmässig professionalitet, här är man medkännande människor som vill göra sitt yttersta för en svårt sjuk och döende människa.

Angelicas medicinlista är lång och medicinen är kostnadsfri för Angelica. Men när en ny medicin, nödvändig för hennes fortsatta cancerbehandling, skrivs ut och hon får receptet med sig hem från sjukhuset går det inte att få denna betald   av samhället. Detta är en månad när Angelica inte lyckats med att få sin ansökan om 1 400 kronor godkänd så hon saknar möjligheter att lösa ut medicinen. Förskott på nästa månad kan inte beviljas, det är ju ytterst osäkert om hon lyckas fylla i uppgifterna korrekt. Hennes assistent kan inte på något vis finna de futtiga 50 kronor som krävs. Hon har tidigare lagt ut pengar för Angelica men har fått kritik för detta från sin chef. När jag försöker lösa problemet och föreslår en mänskligare och mer praktisk lösning möts jag av en hård och omänsklig attityd. ’Nu måste Angelica visa prov på god vilja!’ Blir svaret

 

Poddberoende
Annelie Ståhl

Poddberoende

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Droger, mat, sex, spel – det finns mycket en människa kan vara beroende av. I Beroendepodden låter Annelie Ståhl personer berätta sina historier. Hennes egen handlar om alkohol, ångest, nykterhet och swimrun. Nu hjälper hon andra genom både poddar och löpning. För snart tio år sedan, när Annelie Ståhl precis hade slutat dricka, gick hon dagligen till tolvstegsmöten och lyssnade på andra som berättade om sina beroenden och om hur livet sett ut. Deras historier hjälpte henne.

– Jag kunde känna igen mig och förstå att jag har en sjukdom, men de fick mig också att se att det går att få till en förändring, att det finns hjälp och att livet kan bli väldigt bra.

Det är det hon vill visa med Beroendepodden. Där låter hon människor berätta personligt om missbruk av alkohol, narkotika, sex, socker, träning, mat, arbete och spel.

– Vi har samma problematik men vi använder olika saker för att döva det. Det är det själsliga vi måste titta på, om vi mår bra på insidan behöver vi inte fly.

Annelie Ståhl säger att hon har ”beroendegenen”. Problematiken finns i släkten och hon upplever att hon alltid har haft en osund reaktion på alkohol, att hon drack som om det inte fanns något slut.

– Redan när jag gick i nian kretsade allt kring att festa, det var det jag tyckte var kul.

Efter gymnasiet hände mycket i hennes liv: sonen Linus föddes, hon gick igenom en separation, träffade en ny man och de planerade att gifta sig och skaffa barn. Då fick hon veta att hon hade kronisk blodcancer, leukemi.

– Jag var 22-23 år när jag fick beskedet. Läkaren sa också att jag inte kan få fler barn. Vi mådde jättedåligt över situationen och kollade upp adoption och surrogatmammor, men sen kom jag på att han var otrogen. Jag visste inte hur jag skulle hantera känslorna. Jag var ung, ensamstående, hade leukemi och mannen jag älskade hade träffat en annan. För mig var det som att nån drog bort mattan under mina fötter, jag rasade, gick in i en djup depression och hade konstant ångest. Jag började självmedicinera med alkohol.

Hon säger att hon blev alltmer destruktiv och träffade män som utsatte henne för både fysiskt och psykiskt våld.

– Min självkänsla, den lilla jag hade, försvann helt.

Hon hade tidigare undvikit att dricka när sonen var hos henne, men mot slutet väntade hon bara tills han hade somnat om kvällarna.

– Sista gången jag drack var jag på en fotbollsmatch. Där var det som att hela mitt liv rullades upp som en film i huvudet och jag kunde se hur det skulle sluta: jag skulle förlora min son, förlora jobbet, förlora allt och jag kände att det här går inte längre. Hon gick till ett tolvstegsmöte.

– Där hände nåt, jag fick hopp.

Nu är det hon som försöker ge andra hopp genom Beroendepodden. Och varje vecka får hon mejl av människor som startat sitt drogfria liv efter att ha lyssnat på podden, det var då de förstod att de var beroende.

– Ibland kanske man behöver en annan människas historia för att inse: ”det är ju mig hon pratar om”.

Hon får också många mejl från personer som behöver hjälp och hon försöker visa vart de kan vända sig, guidar dem i rätt riktning. Podden har blivit ett heltidsjobb och för att finansiera projektet arrangerar hon bland annat Flatenloppet. I 5,8 kilometer runt Flatensjön springer deltagarna för att bryta tystnaden kring beroende, medberoende och psykisk ohälsa. Och om det är något som verkligen hjälpt Annelie Ståhl så är det löpningen. 2009 tog hon på sig löpskorna. Några månader senare sprang hon Vårruset. Därefter Midnattsloppet, Tjejmilen, Stockholm Halvmarathon, Stockholm Marathon, ultralopp och Ironman Triathlon. Nu är det mest sporten Swimrun hon ägnar sig åt, där banan går på både mark och i vatten – deltagarna springer i våtdräkt och simmar i löpskor. Inte sällan arrangeras tävlingarna i Stockholms skärgård.

– Det är bra att hitta nåt som man brinner för och tycker är kul. Jag mår enormt bra av träning: endorfinerna och att vara ute i friska luften och naturen. Via löpningen har jag också funnit en ny och sund gemenskap. Det kan annars bli ensamt när man bryter med sin tidigare livsstil. Om jag skulle ta bort löpningen så vet jag inte om jag hade klarat den här resan lika bra.

I höst går startskottet för Flatenloppet på exakt samma dag som hon blev nykter för tio år sedan: 15 september.

– Under de här tio åren har mycket skett. Livet händer: separation, sjukdomar i familjen, för mycket jobb. Men min sämsta dag i dag kommer alltid vara bättre än min bästa dag i slutet av mitt missbruk. Det måste jag påminna mig själv om.

ANNELIE STÅHL

ÅLDER: Fyller 39 år i april.
FAMILJ: Sonen Linus, 18 år.
BOR: Kärrtorp.
GÖR: Driver Beroendepodden och webbsidan: beroendepodden.com, där
det också finns information om var man kan söka hjälp för olika beroenden.
Hon arrangerar också Flatenloppet och Swimrun Extrem och driver även Swimrunpodden.

Pendlare
Kajsa Grytt

Pendlare

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Joel Nilsson

Kajsa Grytt har fått tillbaka sitt sovrum. Men efter 23 år i samma lägenhet vet hon innerst inne att hon – oavsett hur mycket hon sjunger om det i låten ”Stockholm” på kommande plattan Kniven i hjärtat – inte kommer att lämna stan. I april är hon dubbelt aktuell. Dels med plattan, dels med roman nummer två, Du lever i mig. Det finns dock en pendelrörelse i hennes skapande som hon hela tiden måste förhålla sig till. Och så var det ju det där med New Orleans och vad som hände där.

I taket i det vardagsrum som under många år – medan sonen Fabian ännu bodde kvar hemma – var Kajsa Grytts kombinerade arbetsrum och sovrum, hänger en aningen märkvärdig armaturkonstruktion fäst i lampkroken i takrosetten. Taklampan har hennes pappa – han arbetade som inredningsarkitekt – designat. Den består av vad som ser ut att vara ett ordinärt kvastskaft av trä. Som är fäst från ungefär den sista sjättedelen med ett snöre i lampkroken och därmed bildar sin egen hävstång mot taket – en arm i fyrtiofemgradig vinkel med en lampskärm och lampa i motsatt ände. Som kan roteras i en cirkel och förflytta belysningen till den del av rummet den behövs. Som mot skrivbordet direkt till  höger innanför dörren. Till soffbordet. Eller över instrumenten – en elgitarr, en saz, en cittra, en dreadnought Martin från 1974 och en mindre akustisk gitarr hon köpt i en pantbank i New Orleans – som står i ställ på golvet framför pianot.

– Jag har skrivit en massa låtar på den. Den är min resegitarr, Jari (Haapalainen, vän och producent, red. anm.) hittade den åt mig.

I fönstret med utsikt mot Medborgarplatsen står en prydnadsfågelbur av trä med en liten fågel fäst i gallret på burens utsida. Och till vänster framför fönstret ett staffli övertäckt av en vit duk.

– Jag började teckna i New Orleans. Det visade sig att jag var jätteduktig på att teckna. Jag har tänkt att göra en utställning med det och har ett projekt på gång men jag får se hur det blir med det.

– Jag tecknar nakna kvinnor i träsk. Jag tecknade när jag var ung, sen slutade jag helt med det och har inte gjort på en massa år. Så var jag på en utställning i New Orleans där de hade öppen kroki, de sa ”kom hit och kör”. Jag köpte kol och gick dit och det visade sig att det var jätteroligt. Det går lite i perioder.

Samtalet inleddes för knappt två timmar sedan ute i köket, nu sitter Kajsa Grytt i hörnet av soffan och tar regi av fotografen som nyligen anslutit. På soffbordet intill ligger en ask med Tarotkort samt bokutgåvan av manuset till Sam Shepards pjäs Simpatico från 1994. Hon vill inte att Tarotkortleken kommer med på bild. För att ”det ger en bild av en… folk har alltid svårt att förstå sånt där”. Jag frågar om hon lägger dem ibland.

– Det går lite i sjok. Jag tror inte att det är magi, jag tror att det är mer associativt. Eller så är det magi, man vet aldrig…

Kajsa Grytt skrattar till lite, flyttar undan Tarotkortleken och berättar att hon var hos en voodoo-kvinna när hon var i New Orleans senast och skrev på kommande boken Du lever i mig. När jag ställer en följdfråga undrar hon om bandspelaren fortfarande är på, jag svarar att den är det, och hon säger nåt om att ”man ska egentligen inte prata om sånt här”, men fortsätter:

– Det var helt sjukt, helt sanslöst vad hon visste om mitt liv. Det går liksom inte att förneka riktigt.

Läs mer i Situation Sthlm #248

Tio år av sprungen ångest på Götgatan
Fountain House årliga Ångestloppet firar jubileum

Tio år av sprungen ångest på Götgatan

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: EQUAL

Den 23 mars arrangeras världens kortaste gatutlopp – Ångestloppet – för tionde gången. Fountain House Stockholm, som i vanliga fall syns genom en liten skylt vid Götgatan 38, träder en gång om året fram ordentligt och skapar folkfest på Götgatan. På så sätt vill organisationen få i gång samtal och öppenhet kring ett av våra största folkhälsoproblem: psykisk ohälsa. Samt att motion hjälper och att personer med psykiska sjukdomar har sämre fysisk hälsa. Ångestloppet har vuxit för varje år och i fjol sprang 600-700 personer de 209 metrarna.

– Alla kan vara med och alla är vinnare. Jag tycker att det är en höjdpunkt under året, säger Gunilla Byström, verksamhetschef på Fountain House Stockholm, som erbjuder arbete och gemenskap som en väg till återhämtning från psykisk ohälsa.

Maria, en av medlemmarna, har sprungit loppet många gånger.

– Det här blir den sjunde. Att ha ångest är inte nån lek, men det är bra att kunna göra nått roligt som Ångestloppet. Det är inte kul att många har ångest, men här ser man att man inte är ensam om det.

Uppför Götgatsbacken har allt från dagisbarn till poliser sprungit genom åren. Också ett flertal politiker såsom till exempel tidigare socialborgarrådet Anna König Jerlmyr från Moderaterna och förre vänsterpartiledaren Lars Ohly. Startskottet går klockan 14, men redan klockan 13 spelar bandet Awaj Collective och det går att ladda upp inför loppet med ångestkorv. Efter målgång finns det möjlighet att gå en guidad tur i fontänhuset.

– Det är många som har närmat sig oss i och med Ångestloppet. Vi vill med loppet tala om att vi ligger här på Götgatan, att det är en lättillgänglig verksamhet dit folk kan komma omgående, säger Gunilla Byström.

Loppet går alltid av stapeln 23 mars för att hedra radiopsykologen Lis Asklund som tog Fountain House- rörelsen till Sverige 1980. Den 23 mars var hennes födelsedag. I dag är Fountain House på Götgatan ett av 340 klubbhus i världen.

– Det var det första i Sverige, men också det första utanför USA som fortfarande finns kvar i dag, berättar Kattis, som är en av de cirka 1 500 medlemmar som organisationen i Stockholm har haft sedan 1980.

Varje dag delar de medlemmar som är där för dagen, upp sysslorna sinsemellan, till exempel sköta receptionen, matlagning i köket eller administration på kontoret.

– Vi har också ett socialt program efter arbetstid. Många har dålig ekonomi och kan inte ta del av kulturella evenemang, så det erbjuder vi både inom och utanför huset, säger Gunilla Byström.

Verksamheten handlar inte bara om sysselsättning, den handlar mycket om gemenskap, påpekar Kattis. Hon har självt levt med psykisk ohälsa sedan tonåren.

– När jag blev sjukskriven och arbetslös hade inte min läkare några verksamheter att tipsa mig om. Jag tänkte att någonting måste det finnas att göra, någon mer än jag måste ju vara sjuk ochensam hemma. Jag googlade ochhittade hit.

– Det har varit helt fantastiskt. Jag har levt med min sjukdom länge så jag kan verkligen se vad som har förändrats. Det har blivit mer ordning och reda i mitt liv, mer balans. Jag har en trygg punkt och rutiner, det gör att det funkar bättre i mitt övriga liv också. Jag har det mer stabilt.

Kryddar Stockholm
Stockholms Eter- och Essencefabrik

Kryddar Stockholm

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Gerd Eriksson Foto: Magnus Sandberg

Bartendrar, bakande unga herrar och damer liksom ölbryggerier är några av kunderna på Stockholms Eter- och Essencefabrik. Även August Strindberg handlade här en gång i tiden och har en egen kryddblandning uppkallad efter sig.

Tre branta trappsteg ner på  Wallingatan öppnar sig ett landskap avaromer, essenser och kryddor. Butiken har legat på samma adress i 129 år och det är familjen Lilieblad som har kittlat stockholmarnas smaklökar sedan dess. Nu tar femte generationen över.

– När min farfars farfar startade företaget var det kullerstensgata utanför och folk kom med häst och vagn för att handla. Även om jag vill behålla det gamla i själva butiken så kommer jag att digitalisera recept och kundregister och  utveckla e-handeln, säger Fredrik Lilieblad, som egentligen är civilingenjör men nu träder in på heltid i kryddornas tjänst.

Hans farfars farfar, Adolf Fredrik Lilieblad, reste runt i världen i jakt på olika kryddor, blommor, frukter och växtdelar. Då fanns inte många fler smaksättare i Stockholm än kryddpeppar, lagerblad och vitpeppar för den som ville piffa till maten. När Adolf Fredrik Lilieblad märkte att intresset för hans kryddor ökade öppnade han butiken på Wallingatan. På skylten står det än i dag Stockholms Aeter & Essencefabrik. I folkmun kallades den rätt och slätt Kryddboden.

– Han uppfann också metoden att göra essenser av färska bär. Först la han dem i etanol för att dra ur smaken och så kallpressade han dem. Hallon och körsbär var två av de första smakerna, säger Fredrik Lilieblad.

Stans konditorier och bagerier jublade. Nu kunde deras bakverk få många fler smaker. Och metoden att framställa essenser är densamma än i dag. De färdiga essenserna står i små bruna flaskor med svart lock på en hylla precis innanför dörren – lavendel, kokos, grapefrukt och blåbär är några av dem. Senaste tillskottet är åkerbär och granskott. Erik Burman från Umeå står och väljer bland flaskorna. Han har blivit inspirerad av sin kompis mormor som handlar här för att förgylla sina bak.

– Hon hade gjort biskvier som smakade whiskey och det blev riktigt gott. Nu vill jag prova att göra nåt liknande och tänkte prova med arrak, hasselnöt, champagne och kanske nån mer smak.

En annan som är intresserad av essenserna är en kvinna från ett mikrobryggeri i Danderyd. Där gör de ett öl med lakrits- och violsmak. Och ett veteöl med banan. Nu funderar hon på nya kombinationer. Förutom essenserna finns det 300 olika kryddor i butiken och ett hundratal kryddblandningar. En del av kryddorna mals på plats i egen kvarn. Även om det är så mycket mer än bara vitpeppar, lagerblad och kryddpeppar i dag så är det mesta sig likt sedan Adolf Fredriks Lilieblads dagar i butiken.

På hyllorna samsas stora glasburkar med tunga flaskor och lite buckliga röda plåtburkar med gul text. Men trots att det är en butik för kryddor så golvas man inte av dofterna när man stiger in. Sticker man däremot näsan i burken med nymalen kardemumma rensar det hela andningssystemet. En stark doft, nästan som eukalyptus.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm:s mars nummer #247

Kastrullresan
Frida Ronge

Kastrullresan

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Gerd Eriksson Foto: Anneli Hildonen

På restauranggalan fick Frida Ronge pris som årets smakskapare och årets innovatör. Och Petter Stordalen kallar henne drottningen av Brunkebergstorg. Hon excellerar med sin moderna matkonst i svensk-japansk tappning på 13:e våningen med en vidunderlig utsikt över Stockholm.

Det är ett år sedan restaurang TAK öppnade med stjärnkocken Frida Ronge som kulinarisk ledare. Men hon tackade nej två gånger när Petter Stordalen frågade om hon ville ha den
rollen på restaurangen i hans hotell.

– Jag sa nej eftersom jag har ett extremt
kontrollbehov. Det är en stor omställning att gå från en restaurang med 40 platser till en med 350. Tredje gången sa jag ja, sen satt jag hemma hos mina föräldrar och grät och hade prestationsångest. De var otroligt stöttande och fick mig att se det som en jättespännande utmaning.

Förutom att hitta bra medarbetare har det varit ett hårt arbete att få till flödet med maten och att hitta rätter som fungerar i större drift. Tidigare har Frida Ronge kunnat koncentrera sig på att vara en kreativ visionär som tillåtit sig att nörda med detaljer.

– Under det här året har jag verkligen fått träna mig i att ha helikopterperspektiv, att lita på att andra kan laga mina smaker och på att delegera. Om jag hör att de spelar en viss musikstil uppe i baren kanske jag skulle tycka att det var härligare om de spelade Håkan Hellström i stället. Men nu litar jag på den som valt musiken, att den passar.

När Frida Ronge och hennes 20 kocka rska ta fram en ny rätt tar det tre veckor. Först tar hon och personen med titeln ”research and development” fram förslag på en rätt som de granskar tekniskt och logistiskt. Därefter provlagar de och gör analys. Sommeliererna ska också säga sitt och välja passande vin eller sake till. Därefter presenterar de rätten för köksmästaren och souscheferna i driften och går igenom mise en place och ser att det funkar. Slutligen får alla i personalen chans att provsmaka maten under tre dagar. Hon tycker att de är ett starkt team som hittat sina rutiner. Och för henne är det viktigt att ha ett en mix av dem som just gått ut restaurangskolan och de mest rutinerade. Hon är också glad över att hälften är tjejer av bara farten.

– De har nog sökt sig hit för att jag finns här och kan förstå vilka krav som ställs på dem. Men framför allt tror jag att de känneren trygghet med mig.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #247

FRIDA RONGE ÅLDER: 33
BOR: Hornstull
AKTUELL: Driver restaurang TAK vid Brunkebergstorg.
KOPPLAR AV: I naturen, på en yogamatta eller på en surfbräda.
UTMÄRKELSER: Årets Rising Star 2013, Karin Franssons Mentorpris 2014, Silvermedaljör i världsmästerskapet Seven Sushi Samurai för Sverige.

På hörnet
Kocksgatan/Östgötagatan

På hörnet

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Gerd ErikssonFoto: Magnus Sandberg

"Jag kör enligt principen en in, en upp på vinden."

Vad har du i paketet?

– Ett par svarta knähöga skinnstövlar från USA som jag beställt på nätet. Men de var för små, så nu ska jag till Postnordkontoret här i hörnet och skicka tillbaka dem.

Handlar du ofta på nätet?

– Ja, jag handlar mycket heminredningsgrejer på Blocket och Tradera. Det är mestadels grejer som inte är så stora, så jag kan åka hem med dem under armen.

Blir det inte fullt av prylar hemma till slut?

– Jag kör enligt principen en in, en upp på vinden.

NAMN: Rosanna Friberg
YRKE: I delidisken på en matbutik
ÅLDER: 31 år
BOR: Södermalm