Som av en ren slump

Enligt legenden kom hon cyklande norrifrån, liksom bara rakt in i motivet.
Det hade regnat tidigare på dagen, man ser det på blänket i brädorna på strandpromenaden, himlen var fortfarande grå, men det var uppehållsväder och hon visste att det stod en telefonkiosk precis där, i slutet av strandpromenaden och det var den hon var på väg till.
Hon tog ingen notis alls om den fotografering som pågick några meter närmare stranden bakom henne. Även om hon vid ett tillfälle – man ser det på bilden längst ner i vänstra hörnet av de fyra småbilder från fotograferingen som inteanvändes men som nu publicerats i samband med boxen The Ties That Bind som släpps 4 december – vänder sig om och ser ut att titta efter vad det är som sker bakom henne.
Personen som fotograferas står förvisso med ryggen vänd mot henne, men hon borde ändå ha sett fotografen tydligt, förstått att det var någon form av fotografering som pågick och att hon med största säkerhet befann sig i kameraobjektivets blickfång.
Hon kliver aldrig av cykeln på någon av bilderna, sträcker sig bara in i telefonkiosken efter att ha dragit den vikbara dörren åt sidan och hakar av luren och lägger i mynt och slår numret med knappsatsen på fronten av telefonen.
Vänster fot på trampan, höger fot på marken precis utanför telefonkiosken, ramen på cykeln lutad mot dörrsidorna av telefonkiosken,man ser bockstyret.
Det grova bakdrevet indikerar en tioväxlad cykel.
Hon står, förutom på den bild då hon tycks vända sig om och se efter vad som sker bakom henne, på samma sätt på alla bilder.
Hon har ett par utsvängda Jordache-jeans och en ljusblå tröja på sig. Mannen som fotograferas är klädd i en svart t-shirt, ett par beige manchesterbyxor och har grova kängor på fötterna.
Till vänster i bilden ser man en bit av ett sexkantigt hus med spetsigt tak, bakom huset en släckt neonljusramp med orden”Palace Amusements” svagt böljande. Det finns en annan släckt neonskylt med större bokstäver bakom den, men på bilden kan man inte urskilja att det står ”Fun House”, då bilden beskurits och delar av orden fallit bort. Till vänster ser man den spegelvända skylten från Empress Motel.
Gardinerna är fördragna bakom alla balkonger på hotellet.

För att du oavsiktligt cyklade in i min bild och av en slump tillförde ett element av djup och mystik

Rampen som går förbi telefonkiosken och sedan viker till höger bakom mannen som fotograferas är en rullstolsramp till en mötesplats för pensionärer som låg där då.
En lyftkran sticker upp bakom ett hus i bakgrunden.
En bred gata, där en skolbuss just håller på att svänga ut, syns mellan flickan i telefonkiosken och turistbyrån.

Bilden är tagen i augusti 1979. Uppdraget var lite löst formulerat, men fotograf Joel Bernstein spenderade en dag i Asbury Park med att gå omkring och fotografera Bruce Springsteen.
En av bilderna med flickan på cykeln vid telefonkiosken i bakgrunden blev omslaget till singeln ”Hungry Heart” – Bruce Springsteens första top tio-singel och den första singeln som släpptes från dubbelplattan The River. Låten skrevs egentligen till The Ramones efter att Bruce Springsteen sett dem spela en kväll i Convention Hall och Joey Ramone bett honom skriva en låt till dem.
Det brukar sägas att den första versionen av låten skrevs redan samma kväll när han kom hem till huset han vid den tiden hyrde i Holmdel, några mil inåt landet från kusten. Men låten blev lite för bra och hans manager Jon Landau avrådde – somliga hävdar förbjöd – honom från att ge bort låten, vis av vad som skett med ”Because the night” som gavs bort till Patti Smith och blev en världshit.
Ett misstag som helst inte skulle upprepas.

Trettiosex år har gått.
Flickan på bilden heter Annmarie Solimini Adderley.
När hon i somras – sociala medier susade av nyfikenhet – förstod att hennes identitet eftersöktes hörde hon av sig till fotografen.
Han kunde via några enkla kontrollfrågor säkerställa att hon var flickan på bilden.
Han skickade henne en print av bilden och ett brev.
Joel Bernstein minns att hon stannade till vid telefonkiosken och ringde ett samtal, sedan cyklade vidare efter bara någon minut eller två: ”Vi såg inte hennes ansikte, hon parkerade inte cykeln, det var liksom en avspänd grej, nåt en ung skolflicka skulle göra, inte så ovanligt”.
I brevet till henne skrev han: ”För att du oavsiktligt cyklade in i min bild och av en slump tillförde ett element av djup och mystik som jag själv aldrig hade kunnat komma på”.