Rum i världen

Lisa Ekdahl rör sig ledigt genom hemmet, ett gårdshus från förra sekelskiftet. Hon plockar upp sin kamera och trycker av, tar på sig en hatt och gör sedan en gest mot en klädställning med blusar och känningar i skira tyger. Hon gillar ”att spara gamla saker”, säger hon. Vindsutrymmet däruppe är fullt. Här, i närheten av Mariatorget, har Lisa Ekdahl bott i 16 år. Det är hennes oas, hennes egna rum i världen. Det är här hon skriver sin musik bakom tunna, vita gardiner. Ett litet Paris med dova trämöbler mot senapsgula väggar och frostbitna pallkragar utanför. Ett hem fyllt av Leonard Cohen-vinyler och ornamental träpanel, där det också finns en inspelningsstudio med en spetsklädd ljuddämpare ovanför mixerbordet.

– Jag vill aldrig flytta härifrån. En positiv sak med att bo så här är att jag kan låta och spela musik utan att störa nån. Vi har bara en granne, en forskare, men han är nästan aldrig hemma.
– Jag känner mig verkligen hemma här. Jag känner mig inte så igenkänd, för alla är mer eller mindre igenkända på Södermalm. Det är ingen stor sak. Men, påpekar Lisa Ekdahl, det område hon flyttade till vid millenieskiftet har förändrats en hel del. Mariatorget är i dag mer ”uppiffat”, mer livsstilsorienterat.

– Jag är glad att Stadsmissionen flyttade in i kyrkan vid torget, de har soppkök där varje dag. Det är skönt att det inte blev en till inredningsbutik. Inget ont om inredning, jag gillar inredning – men det finns rätt många såna butiker i närheten redan.

Vi har flyttat oss till köket, där Lisa Ekdahl skär loss en bit mörk choklad vid diskbänken. Tätt intill ligger en inbjudan till dramatiseringen av Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande, med premiär samma kväll. Lisa Ekdahl älskar boken och dess huvudkaraktär Ester. Hon är helt övertygad om att vännen Krister Henriksson kommer att briljera på teaterscenen i rollen som den arrogante, och för Ester ouppnåelige, konstnärsmannen Hugo Rask. Klart Lisa ska gå. Bredvid det lilla köksbordet hänger en akustisk gitarr tätt intill en terapilampa. En annan gitarr står i ett hörn. Hon tar en av gitarrerna och börjar med ens att spela en låt. Hon sjunger ”Dom band som binder mig”, en singel från 2004 – tillika en duett med Lars Winnerbäck. Det är en sorglig visa om att släppa taget, men som också innehåller en förnimmelse av bitterljuv frihet. Låten finns med på Lisa Ekdahls skiva Olyckssyster, som Lars Winnerbäck producerade. Deras samarbete fortsatte på albumet Pärlor av glas 2006. Sedan dess har Lisa Ekdahl inte gett ut något egenskrivet material på svenska – förrän nu. Nya skivan När alla vägar leder hem innehåller ett pärlband av egna svenska popvisor – liksom en handfull tolkningar från tv-programmet Så mycket bättre – som Lisa Ekdahl medverkade i. Det var inte första gången hon fick frågan från musikprogrammet, men det var första gången det ”kändes rätt” att tacka ja.

– Jag gick från att tycka att det var helt uteslutet till att det var jätteintressant. Mitt genombrott på nittiotalet kom väldigt plötsligt, singeln ”Vem vet” spelades i radion hela tiden och skivan sålde i 800 000 exemplar. Jag gick från att vara helt okänd till att bli igenkänd över en natt och jag var verkligen inte beredd på det. Så när jag jämförde den erfarenheten med Så mycket bättre, insåg jag att det kommer inte vara nånting i jämförelse med hur det var då. Hon tillägger:

– Programmet har dessutom blivit mer och mer av ett tolkningsprogram, där låtskriveriet är det centrala och där friheten att ändra i andras låtar är större än tidigare. Jag känner mig väldigt bekväm med låtskrivandet och visste att jag kunde luta mig mot det. Jag tänkte: ”Jag ska spela en låt om dagen, men annars kan jag bara strutta runt!”

Lisa Ekdahl hade dock ett villkor – om hon blev trött under de långa inspelningsdagarna ville hon lägga sig under ett träd och vila ”annars skulle jag bli galen”. Det var inga problem. Resten är historia. Hennes jordnära, lugna och nyfikna sätt gav det vanligtvis uppskruvade programmet dynamik. På sin dag ordnade hon exempelvis en kollektiv vilostund. Under den iklädde hon som sig rollen som Beppe Wolgers, Sveriges sovfarbror nummer ett, som kröntes till mysig landsfader i nattmössa tillsammans med dockorna Busan, Gäspan, Kraman, Dockan och Sigrid i Godnattstunden i slutet av sextiotalet. Men också hyllad textförfattare och poet.

– Det har funnits ett slags Beppe Wolgerskomplex hos mig tidigare. Jag har tänkt att han är en slö poet – men en väldigt snygg sån. Jag ville vara Beppe Wolgers på min dag helt enkelt. Tanken var att vilan skulle gå att göra tv av, samtidigt ville jag att den skulle vara folkbildande. Jag läste en av hans diktsamlingar högt. Det blev väldigt lyckat. Jill Johnson somnade ju till och med.