Situation Sthlm
Röstjakt på gatan
Valet 2018

Röstjakt på gatan

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Text: Gerd Eriksson Illustration: Emma Hanquist

Gatan är den allra viktigaste platsen för stadens politiska partier att nå ut med sitt budskap. Sociala medier i all ära, men det är dörrknackning, telefonsamtal och besök i stadsdelarna som är det nya i årets kampanj. Gatan och mötet i det offentliga rummet är alltjämt politikens viktigaste arena.

Valkampanjen 2018 är i full gång och de politiska partierna har hektiska veckor framför sig. Situation Sthlm har pratat med tre av partierna i Stockholms kommunfullmäktige – Moderaterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, för att höra om vägen till väljarna nu går via andra kanaler än tidigare.

Om gatan som plats för spridning av politiska budskap och mötesplats för väljare och politiska företrädare alltjämt är den viktigaste kanalen för att nå ut. Eller om valstugor, torgmöten och valaffischer spelat ut sin roll nu när det finns Facebook, Instagram och Twitter?

– Vi har två kampanjteam, det digitala och det traditionella. Målet för oss det här valet är att bli partiet som är störst digitalt, det handlar främst om Facebook och Twitter.

Att annonsera på Facebook är betydligt billigare än att annonsera i en dagstidning och vi har två personer som svarar på frågor från väljarna på de sociala plattformarna. Stockholm blir mer och mer digitaliserat och det flesta har Facebook, säger Erik Randberg, kommunikations- och analyschef på Moderaterna i Stockholms stad. Trots att Moderaterna lägger lite mer pengar på den digitala satsningen det här valet än det förra, så säger ändå Erik Randberg att det är mötet med människor och det personliga samtalet som ger mest i valkampanjen. Och att det alltid varit så. Därför gör partiet en storsatsning på dörrknackning runt om i Stockholm.

– Vi ligger långt efter England och USA när det gäller kampanjarbete och personliga möten. Vi satsar på fler dörrknackningar än nånsin, 1 500 medlemmar från våra lokala föreningar kommer att vara ute och knacka dörr.

Dörrknackarna går två och två. De ber aldrig att få komma in utan tar samtalet på stående fot – både för deras egen säkerhet och för att ingen ska behöva ta in 29 främmande människor i sitt hem.

Hur gör ni när det krävs portkod för att komma in?

– Det är ett problem, i nästan hela innerstan är det så. Det är lättare att knacka dörr i villa- och radhusområden. Men det gäller att vara kreativ, kommer vi inte in i en port sätter vi upp en lapp om att vi bjuder på korv på ett våra möten i närheten.

Även på Vänsterpartiet i Storstockholm säger man att det personliga mötet med väljarna är det som ger mest – möten med människor på gator och torg och på deras arbetsplatser. Nytt för Vänsterpartiet det här valet är att de har en telefonkampanj där medlemmar från lokalföreningarna ringer upp väljare som de tror kan vara intresserade av partiets politik.

Tidigare har Vänsterpartiet köpt sina valstugor, den här gången hyr de vita containrar och de är också något färre till antalet. De använder i stället röda lådcyklar och tält för att vara mer mobila och kunna finnas där stockholmarna finns.

– Med cyklar och tält kan kampanjarbetarna röra sig runt i stan på ett annat sätt än om de sitter i en valstuga. Det är få väljare som verkligen kommer in i en valstuga, och de som väl kommer in tar oftast bara ett flygblad och går ut. Flitigaste besökarna i valstugorna är skolklasserna. Sen är det såklart också folk som stannar till utanför och snackar. Så visst spelar valstugorna fortfarande en roll, säger Sanna Sjögren, valledare Vänsterpartiet Storstockholm.

Läs artikeln i sin helhet i Situation Sthlms septembernummer #253

Att orka ändå
Krönika: Maria Hagström

Att orka ändå

Publicerad: 6 dagar sedan Av: MariaHagström

Jag hyr en bil. Slipper växla. Slipper hålla foten på pedalen för att gasabromsa på storvägen. Slipper vrida på huvudet när jag backar på parkeringen. Sedan: låser och dubbelkollar att det är låst. Det är öppet. Låser igen och dubbelkollar att det är låst. Det är öppet. Låser och min kompis får dubbelkolla att det är låst. Det är öppet. Jag ringer till hyrfirman och är omodern. Meddelar att jag lämnat bilen olåst, bara så de vet. Den är låst, svarar biluthyraren.

Nu är det så att jag inte är särskilt välorienterad bland nya fyrhjuliga fordon, jag hade ingen aning om att bilen känner av att nyckeln finns i närheten och därför låser upp sig själv när handtaget vidrörs. Jag visste inte att vi är så lata att vi inte ens längre orkar trycka på en knapp på en nyckel. Efter att jag har sprungit fem kilometer på gymmets löpband utan att röra mig framåt eller cyklat en mil på en hjullös cykel utan att förflytta mig en centimeter, så brukar jag ta rulltrappan i stället för trappan. Orka röra mig framåt, jag har redan nästan gjort det. Och för att gå in i affären trycker jag på knappen som får dörren att öppna sig själv, trots att jag inte har problem med armfunktionen. Men orka ta i, jag lyfte några vikter på gymmet. I telefonen ringer Siri upp kompisen åt mig. Orka söka upp numret. Jag googlar fram information som jag egentligen vet att jag känner till. Orka gräva fram det ur minnet. Använder miniräknaren för att multiplicera tal som jag kunde som ett rinnande vatten på mellanstadiet. Orka tänka.

Människan är bekväm och lat. Och inte blir vi mindre bekväma och lata när allt anpassas efter vår bekvämlighet och lathet. Vi vill gärna ha enkla funktioner. Vi vill ha enkla lösningar. Och enkla svar. Orka problematisera. Orka nyansera. Det är bekvämt med svart eller vitt, ett tydligt ja eller nej, för eller emot, enkla svar på komplexa problem. Vi ser det vi ser framför ögonen men tar oss ofta inte mycket längre än så. Orka ifrågasätta. Orka vara källkritisk. Andra källor finns egentligen bara några sidor bort på nätet, men ett klick har redan gjorts och allt ska finnas på bara en klicklängds avstånd, sedan tappar man folk bakom vagnen.

Vi slarvar och tar genvägar. Som barn hade jag en återkommande mardröm. En stor varg jagade mig och en kompis bland skogens höga tallar. Det fanns två vägar till räddningen i en stuga. En väg var kortare. Jag valde den, kompisen valde den andra. Men jag stötte på stenar, fallna träd och stupande stigar. Jag klättrade, sprang och ramlade. Kompisen hann fram, men vargen fångade mig. En dröm är en dröm och jag är inte mycket för drömtydning, men det som först ser ut att vara den lättaste vägen behöver inte vara det bästa. Verkligheten är inte så simpel som den kan se ut. Det finns kanske en bra genväg till att låsa upp en bildörr, men orka fundera lite på andra genvägar vi tar. Orka ändå röra dig framåt. Orka ta i. Orka söka upp numret. Orka tänka. Orka vara källkritisk. Orka problematisera. Orka nyansera. Orka gräva i minnet. I historien kan framtiden finnas. Orka gasa-bromsa själv, för det är inte en rak väg. Orka växla om, när motorn börjar skrika. Orka vrida på huvudet och se dig om. Jag vill veta vilken väg som är bäst för att nå målet. Vargen ska inte ta mig.

Julius Caesar på Orionteatern
Kristofer Steen

Julius Caesar på Orionteatern

Publicerad: 6 dagar sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Jonas Jörneberg

Orionteatern satsar i höst på Shakespeares klassiker Julius Caesar, som enligt teatern blir en ”expressiv Flugornas herre-berättelse”. För regi står Kristofer Steen, som tidigare har studerat vid Operahögskolan, satt upp operorna La Bohéme, Rigoletto och ”L’Orfeo och är gitarrist i hardcorebandet Refused.

– Julius Caesar sätts nästan aldrig upp i Sverige, vilket är lite udda eftersom det är en otroligt bra pjäs. En republik är på väg att övergå i diktatur och personer i Julius Caesar närhet, som värnar om republiken, bestämmer sig för att mörda honom. Julius Caesar är en klassisk populist och man slås av över hur mycket han påminner om våra nutida populister.

Föreställningen, som har premiär 28 september, kommer att vara experimentell, lekfull och visuell. Teaterns scenrum förvandlas till en tempellik spegelsal med en svävande scen.

– Vid produktion av Kanye Wests förra platta fanns en flytande scen över publiken. Jag ville ha en liknande i min föreställning. Den blir en slags tron och på den står Julius Caesar – kejsare men ensam och sårbar i sin maktposition. Det kommer också att vara en hel del musikaliska inslag: black metal och dark ambient.

Hur gick vägen från att vara gitarrist i Refused till att studera opera och jobba med regi?

– Jag har vuxit upp med opera i hemmet. Det var naturligt att börja med det efter att vi la ner Refused. Det finns beröringspunkter, båda är starkt expressiva uttryck. Och det finns narrativ i musiken, jag har alltid
dragits till det.

Vill du ägna dig mer åt musik eller regi i framtiden?

– Som regissör får man skapa en hel scenisk värld, det musikaliska är lite mer begränsat. Jag gillar en kombination, men om det är ett Sophie’s Choice och jag måste välja en passion blir det regi. Film kanske är nästa steg.

Capio tar över vården för hemlösa

Capio tar över vården för hemlösa

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Text: Maria Hagström Bild: Istockphoto

I många år har Ersta Diakoni bedrivit vård för hemlösa i Stockholm. Efter en kvalitetsupphandling tar Capio Maria över 1 september. HVB-hemmet Erstabacken byter inriktning och en mobil klinik ska ut på stadens gator, det är de två största förändringarna.

– Vi vet att många har vårdbehov och att många har ett begränsat förtroende för det offentliga Sverige. Vi ska kunna möta dem och då ska vården så mycket som möjligt kunna ske på deras villkor. Det ska bli en mycket bättre vård för alla hemlösa i länet, säger Jessica Ericsson (L), ordförande i landstingets beredning för hälsa, psykiatri och jämlik vård.

Vården har innefattat vårdcentralen Pelarbacken och ett mobilt team, samt Erstabacken som är ett HVB-boende med sjukvård och socialt stöd för somatiskt sjuka hemlösa personer. Placeringarna där har skett via Stockholms stad, medan landstinget har haft en slutenvårdsplats. Nu försvinner boendeplatserna och blir till tio slutenvårdsplatser, varav en för palliativ vård, för personer från hela länet.

– Det finns många hemlösa personer från andra kommuner i länet som rör sig i Stockholms stad, dem har vi tappat bort tidigare. De har inte fått den vård som de har behövt, säger Jessica Ericsson.

Finns det risk för kortare vårdtider när det inte längre är ett boende?

– Man ska kunna vara inskriven där så länge det är slutenvård man behöver. Eller hospisvård. Det finns inga tidsgränser, det är de medicinska behoven som avgör. Överläkare Olle Frisén från Capio Maria blir medicinskt ansvarig för vården för hemlösa.

Han säger att det blir en lättillgänglig vårdavdelning för personer som har en kroppslig sjukdom och samtidigt ett komplext vårdbehov, men som inte kräver specialiserad sjukhusvård.

– Vi märker att det finns ett intresse från de stora akutsjukhusen att få hjälp med placering av de här patienterna. De som inte är i behov av att ligga kvar på den vårdnivån, men som är kroppsligt dåliga och behöver hjälp med fortsatt rehabilitering och att sköta sin medicinering. Det har varit svårt att placera dem nånstans. Där ser vi nu möjligheter att föra över patienterna till vår avdelning.

Han menar att det också till exempel kan handla om personer som besöker Pelarbacken eller människor som det uppsökande teamet träffar.

– Till skillnad från tidigare behövs inget godkännande från socialtjänsten för att få en plats, de kan komma in direkt, säger Olle Frisén.

En annan förändring är att den mobila verksamheten utökas till en läkarklinik i en ombyggd buss. Redan för ett år sedan var det tal om att kliniken skulle börja rulla på stadens gator, men det sköts på framtiden. Nu uppger Olle Frisén att den kommer att vara startklar i början av september.

– Det blir en spännande verksamhet, vi kommer att vara ute mycket för att nå den grupp som är i behov av vård. Där kan vi ge den första vården och sen försöka länka personer vidare. Pelarbacken hade i fjol närmare 15 000 besök och erbjuder distriktssjukvård, psykiatrisk öppenvård, beroendevård samt tand- och fotvård.

Enligt Olle Frisén kommer inte målgruppen märka någon skillnad där.

Det förekommer uppgifter om att tandläkarmottagningen försvinner, stämmer det?

– Det pågår diskussioner hur vi ska få till det. Vår ambition är förstås att det ska finnas tandvård där och att det blir en liknande verksamhet som tidigare, så vi jobbar på det. Det gäller att få till betalningskedjorna, för att säkra upp att det blir en struktur i det. Vi ska ha möte med socialtjänsten och jobbar på det väldigt intensivt. Jag ser tandvård som oerhört viktig. Vi vill ha helheten.

Enligt landstingspolitikern Jessica Ericson finns inga tvivel om tandvårdens framtid.

– Den kommer att vara kvar. Definitivt.

Början på något
Krönika: Ulf Stolt

Början på något

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Ulf Stolt

Natt. Stjärnhimmel. Med Yttersta tvärgränd i ryggen och det månskensbelysta vattnet och resten av stadens silver och sten och upplysta fönster långt där nedanför och längre bort, åt vilket håll jag än vände mig, så kunde jag inte låta bli annat än att tänka på det. Jag hade under dagen fyllts av ett dovt vemod, ett lätt obehag, en sorts insikt som gett en slagrutesvag dirrning någonstans precis nedanför mellangärdet. Tänk om det redan är försent? Ett flygplan blinkade sig över himlen på väg mot Arlanda – det flög för högt för att destinationen skulle kunna vara Bromma – och när vinden grep tag lite så klonkade det ena lossnade fästet till en reklambanderoll i metallstaget på en kranbil stående en bit snett bakom.

Jag kom att tänka på filmen The Swedish Theory of Love som kom för något år sedan. Bilderna på alla likriktade skuffgubbar i hatt och kittvita svep, 85 000 som gick i 1 maj-tåget och visionen från 1972 som strävade efter att göra varje människa i Sverige helt oberoende av någon annan människa – med staten som garant för oberoendet. Jag minns den där tiden. Minns det där Sverige. Såg med egna ögon på alltför nära håll den sociala ingenjörskonstens skrämmande bakslag där nere i provinsen, i både vår trappuppgång och i andras. I dag är vi statistiskt sett världens mest ensamma folk. Och ensamma människor är rädda människor. Och rädda människor söker tröst.

Upp i rulltrappan på Mariatorgets tunnelbana tidigare på kvällen scrollade jag Twitter och såg att NMR – detta är renläriga nazister, läs deras skrämmande avsiktsförklaring – precis fått polisens tillstånd att demonstrera på Kungsholmen några veckor före valet. På hemsidan skriver de ”Nu tar vi tillbaka vårt land – ut med förrädarna ur riksdagen”. Alla partier – även Sverigedemokraterna – räknas till förrädarna. Bara så ni förstår vad vi har att göra med här.

Ljus från en båt vid kajen nedanför Kungsholmstorg. Om några dagar har nazister marscherat där. Slagrutan i mellangärdet dirrar till. Urnorna väntar sina svar. Här, och i landet utanför. Jag tänker på visionen från 1972. Och på alla ensamma hushåll i staden. Och på SD:s opinionssiffror. Och nazisterna som fått marschera på Kungsholmstorg. Och på ensamma rädda människor som söker tröst. Och vad det blir för tröst. Jag tror inte det är försent. Men jag känner på mig att någonting börjat. Men att vi ännu inte inser vad det är.

Min Plats
Köping

Min Plats

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Berättat för: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Elisabeth Kämpe är Köpings enda Situation Sthlm-säljare. Det var här hon fick lägenhet efter åtta år i husvagn och tält i Stockholm. Och hon tycker att det är skönt att komma bort från storstan.

Varje morgon cyklar jag en och en halv mil från Kolsva till Köpings centrum. Här går jag till organisationen Hela Människan för att hämta tidningar och surra en stund med folk. Tidigare sålde jag i Stockholm, på Klarabergsgatan vid Nils Ferlin-statyn. På nätet kollande jag runt i Sverige efter en lägenhet och såg en ledig i Kolsva, som är ett litet samhälle med 2 500-3 000 invånare. Och jag fick förstahandskontrakt, vilken känsla! Då hade jag legat i tält eller husvagn i åtta år, sommar som vinter. Det är ingen höjdare i regn och rusk och snö.

Jag frågade på Hela Människan om jag kunde sälja tidningen via dem här. Det blev grönt ljus, vilket var skönt. Jag säljer vid ICA Maxi och om jag är borta en dag undrar folk var jag tagit vägen – de bryr sig. Jag trivs bra i Köping. Det var skönt att komma bort från storstan. Jag gillar lugnet och har nära till skogen. Jag är uppvuxen på Österlen, där vi hade grisar, höns, hundar och katter. Sen har jag bott i Halmstad, Östersund och Stockholm på grund av olika jobb inom vården. Men efter att i Stockholm åkt ut från två andrahandslägenheter, eftersom den första jag hyrde av inte fick hyra ut i andrahand och den andra spelade bort hyrespengarna jag betalade in, slutade jag arbeta. Det gick inte att jobba natt och försöka sova på härbärge om dagarna.

Nu är det skönt att kunna stänga dörren om mig och brygga mitt kaffe när jag kommer hem för dagen. Då brukar katten komma. Han heter bara Kissen, han vill inte ha nåt annat namn. Och katter är envisa djur. Han har också varit hemlös. En dag satt han utanför min dörr och jamade. Nästa dag var han tillbaka. Jag frågade grannarna men ingen visste nåt, så jag köpte mat till honom och på den vägen är det – han flyttade in.

Situation Waldersten #253
Jesper Waldersten

Situation Waldersten #253

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Jenny Lindroth
Med orden som tröst
Sara Stridsberg

Med orden som tröst

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Joel Nilsson

Författaren Sara Stridsberg drömmer ibland om nätterna att hon kan flyga. När hon var liten ville hon bygga sig en evighetsmaskin, någonting utanför sig själv, större än livet. Men skrivandet blev hennes och utgör en form av universell tröst – det låter henne sy in tunna trådar i fodret på Valerie Solanas silverkappa för att skydda henne i livets slutskede, men skrivandet tröstar också delar i henne själv. I nya romanen Kärlekens Antarktis börjar berättelsen i döden. Och det är den dödade som berättar.

Albert Bonniers förlag, Sveavägen  56, mitten av augusti.  Sara Stridsberg och jag inleder  vårt samtal med att försöka utröna  vilket år det var – det visade sig att det var  mellan april 2001 och januari 2002 – som  vi senast hade kontakt, då i samband med  ett hon frilansade för Situation Sthlm och  under den tiden skrev en handfull reportage  och intervjuer samt en del konst- och  litteraturrecensioner.

– Var det sista jag skrev en artikel om hemlösa kvinnor som inte var från Sverige? Det jag minns starkast är den texten, där jag intervjuade fem kvinnor som inte var födda  i Sverige och som var hemlösa. – Det finns nog nån skärva från den texten  i den här romanen jag skrivit nu, det är  inget jag tänker på medvetet, bara sånt jag  minns – vissa människor glömmer man aldrig  bort, hur kort man än träffar dom.

Hennes redaktionella medverkan i Situation Sthlm inföll något år efter att hon gått klart författarlinjen på Biskops-Arnö – hon valde att gå den två år, det sista påbyggnadsåret med en författare som handledare hon träffade en gång i månaden medan hon skrev på ett eget manus – och två år innan hon romandebuterade med Happy Sally.

Sara Stridsberg är inte helt säker, men tror att hon började skriva på det som sedan kom att bli Happy Sally under det sista året på Biskops-Arnö. Men att hon också skrev på ett annat manus under den tiden.

– Då var det långa väntetider på förlagen – det är det nog fortfarande, men det beror  också på hur många böcker man gett ut –  och första boken får man vänta på att få ut.  Happy Sally låg klar 2002 så jag började på  den år 2000 så jag började nog på den där.

Hur tänker du tillbaka på utbildningen?

– För mig var det fantastiskt, jag visste inte ens om att det fanns skrivarkurser. För mig var det ren lycka att få vara på den där ön och skriva. Och våga visa text. För mig var det en lite skamlig affär att våga visa nånting.
– Jag hade föreställningar om att det skulle bli så katastrofalt om nån såg det jag skrivit, nån sorts storhetsvansinne är det ju – så särskilt katastrofalt blir det ju inte att visa text för nån. Men det kan kännas så, som att man har nåt explosivt inom sig.

Innan dess hade Sara Stridsberg inte skrivit så mycket skönlitterär text, men hon hade skrivit mycket dagbok – ibland 20 sidor om dagen. Hon har inte tittat i dem sedan tiden de skrevs. Men de ska finnas kvar.

– Ja, nånstans. Om de inte försvunnit utan att jag märkt det ska de finnas. Då skrev jag så oerhört mycket att jag tänker i dag att det nog övergick i nåt slags litterärt skrivande. För så innehållsrikt var inte mitt liv.

Hur tidigt började du skriva dagbok?

– Jag skrev mycket när jag var liten, sen hade jag en period jag inte skrev så mycket, sen skrev jag väldigt mycket från 18 till 25.
– Jag vet att en gammal pojkvän sa att när jag blev arg då så satte jag mig mitt emot honom och skrev i min dagbok, han uppfattade det som ganska aggressivt. Men jag vet inte ens om jag skrev om honom. I dag tar folk väl fram mobilen och försvinner in i den, jag tog fram den där stora boken jag alltid hade med mig.

Hon växte upp i ett hem med böcker i bokhyllan, att sitta och läsa var ingen främmande sysselsättning.

– Mina föräldrar var båda akademiker, men gjorde inget som liknade konstnärligt arbete eller skrivande.

Läsandet fanns, precis som skrivandet, med henne redan i unga år. Hon minns att hon började leta egen litteratur tidigt, ”samtidigt måste mina föräldrar ha satt böcker i händerna på mig från början”.

– Jag läste Kerstin Thorvalls romaner när jag var tio eller så. Jag tänker nu att det var ganska tidigt. Jag tror inte jag greppade allt, minns att jag satt och tittade på det där omslaget med den nakna kvinnan till Oskuldens död där man ser hennes inre organ i genomskärning – så som det var när man var liten på vår tid och det inte fanns nåt att göra, man kunde titta på mönstret i en matta i två timmar. Eller ett bokomslag. Bara för att få tiden att gå.

Sara Stridsberg har en examen från juristlinjen – hon pluggade i Uppsala och Frankrike – men har inte arbetat som jurist en enda dag i livet. Att hon valde att gå den utbildningen beskriver hon som en blandning av att vilja vara duktig och att hon hade ”nån sorts idé då om rätt och rättvisa”. Om upprättelse för den utsatta människan.

Har du haft nån nytta av juristutbildningen i ditt skrivande?

– Utbildningen lärde mig att tänka – ett sorts systematiskt, analytiskt tänkande, att förstå många olika delar av världen. Se olika dilemman. Och att lägga ner stor tankekraft på varje liten sak och förstå världen i en sorts helhet, i ett slags system. – Det känns som att vi ofta står och skriker rakt ut om nånting vi tycker. Att hålla två tankar i huvudet är generellt sett svårt för människor.

Läs hela artikel i Situation Sthlm #253

Ny på Bibblan
Daniel Forsman

Ny på Bibblan

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Text: Gerd Eriksson Foto: Oscar Mattson

Daniel Forsman är Stockholms nya stadsbibliotekarie. Han tar sig an sin nya tjänst med skräckblandad förtjusning. Han går från att vara chef över ett forskningsbibliotek på Chalmers i Göteborg till att utveckla Stockholms 40 folkbibliotek.

Daniel Forsman tänker börja med att lära känna sin organisation, Stockholm som stad och bibliotekens roll i Stockholm. Och precis som det för honom är viktigt att lära känna staden han ska verka i menar han att det är viktigt för biblioteken att lära känna sin omgivning för att spegla den och för att kunna överraska besökarna.

– När vi tänker på ett bibliotek kanske vi tänker på en byggnad där man kan hämta och låna böcker – alltså fysiska böcker. Men böckerna är bara uttryck för idéer och berättelser som kan ta andra former. Dels som inspiration för eget skapande eller lärande, dels som verktyg för att föra människor samman. Det gör biblioteken till ett slags socialt kitt.

För att det ska vara möjligt menar han att bibliotekarierna behöver förstå låntagarnas drivkrafter, deras behov av läsning och bildning och sen anpassa bibliotekets tjänster efter det.

– Det handlar om att lära känna besökarna och deras beteenden. Att studera demografi och besöksstatistik och att göra observationer både på biblioteket och i staden. Det är inte medborgarna som ska vara experter på hur vi kan hjälpa dem utan vi som jobbar där. Och biblioteken kan jobba på olika sätt i olika stadsdelar.

Han säger att utvecklingen av samhället går snabbt, inte minst vad det gäller digitalisering, det gäller för biblioteken att hänga med. När han hade sitt första jobb på ett forskningsbibliotek i Örebro för knappt 20 år sedan var internet det nya stora och han menar att digitala tjänster fortfarande är den stora utmaningen.

– Den nya tekniken formar och förändrar vårt samhälle i grunden. Det innebär även nya möjligheter och sätt att läsa. Digitala texter, smarta enheter och utvecklad talsyntes skapar helt nya förutsättningar för till exempel ljudläsning.

Hans eget första bibblanminne är från elvaårsåldern och ett stadsdelsbibliotek i Jönköping – där upptäckte han serier som Asterix, Lucky Luke och Tintin. – Det var där jag fick mitt första lånekort, som hans mamma fick gå i god för.
Biblioteket låg på väg hem från skolan och likaså fritidsgården där vi brukade hänga. De ska ligga på platser där folk rör sig, då kan de bli den där oväntade platsen för ett möte mellan information, människor och teknik.

Vad är skillnaden mellan att vara chef för ett forskningsbibliotek och flera folkbibliotek?

– Ett forskningsbibliotek har färre och tydligare målgrupper. Fokus där är användningen och åtkomsten till den information som forskningen och utbildningen behöver. Och majoriteten av informationen är digital. Folkbibliotekens uppdrag är bredare och mer mångfacetterat, för att kunna bidra till det demokratiska samhällets utveckling, kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Där är arbetet lokalt och nära människorna runt det fysiska biblioteksrummet. Men folkbiblioteken är inne i en utvecklingsprocess som ger unika möjligheter att också använda ny teknik och nya kommunikationsmönster.

Daniel Forsman bor i Göteborg och kommer till en början att veckopendla till Stockholm. Var han ska ha sitt kontor vet han inte riktigt än, han tror att han kommer växla mellan att vara på kulturförvaltningen i Rinkeby och på alla bibliotek runt om i Stockholm.

Hur har du löst det med bostad?

– Bostadssituationen i Stockholm är ju erkänt besvärlig. Så jag har precis som många andra fått kika på Blocket efter nåt att hyra. Jag kommer att bo inneboende i ett rum på Östermalm till att börja med.

Han hoppas få upptäcka kulturlivet i Stockholm och med sitt stora intresse för vinylskivor också få gräva djupt i skivbackarna i stan. Han ångrar djupt att han en gång i tiden skänkte bort sin samling på ungefär 100 vinylskivor med åttio- och nittiotalsmusik. Nu håller han på att bygga upp en ny samling med samma skivor. Skillnaden är bara de kostar tre gånger mer i dag, vilket grämer honom.

– Det där med att sätta på en vinylskiva och lyssna på musik och lite raspande är en annan känsla än att lyssna på strömmad musik. Precis som det är skillnad mellan att läsa en bok i papper eller att ljudläsa.

Slutligen säger Daniel Forsman att i dagens samhälle där allt är så kommersialiserat och fyllt av ljud är det befriande att biblioteken kan erbjuda motsatsen och ändå vara fyllt av liv.

Ett sekel av Saltsjöbad
Kallhusbad

Ett sekel av Saltsjöbad

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Gerd Eriksson Foto: Magnus Sandberg

Det k-märkta Saltsjöbadens Friluftsbad byggdes i början av 1900-talet och är ett av det sista i sitt slag på östkusten. På dambadet är det lä vid nordlig vind och många badar nakna. På herrbadet finns trampolinen där augustis happening Dödshoppet går av stapeln.

Små vita träsiffror vid ingången skvallrar om dagens badtemperatur. En tvåa och en nolla är upphängda på varsin krok. Det är badmästaren Michael Green som sköter det jobbet. Han mäter när han tar sitt morgondopp. Han och hans partner Susanne Green tog över det k-märkta badet för ett och ett halvt år sedan, de gör nu sin andra säsong.

– Det är ett ärofyllt uppdrag att få förvalta ett sånt fint gammalt bad. Samtidigt är det mycket jobb och man får inte ändra nåt eftersom byggnaderna är k-märkta, till och med färgerna, säger Michael Green.

Han säger att folk kommer till Saltsjöbadens friluftsbad för att sola, bada eller bara ligga och snacka på soldäcket. Vissa stannar hela dagen och tar med matsäck, andra väljer att gå till restaurangen vid utsidan av herrbadet. Det kostar 70 kronor för en dag och då ingår bastu, har man årskort för 1 300 kan man gå hur ofta man vill. Tidigare hyrde de ut handdukar så att gästerna skulle slippa ta med sig.

– Men det var för många handdukar som råkade slinka med hem, så det har vi slutat med, säger Michael Green.

Badet har öppet från mitten av maj till mitten av september. En vacker sommardag kan det vara 1 000 badgäster på plats, då ligger folk som packade sillar. Andra dagar kan man nästan ha badet för sig själv. Saltsjöbadens friluftsbad består av tre delar: herrbadet, dambadet och den lilla stranden där emellan som kallas mellanbadet.

Är det bara folk som bor i Saltsjöbaden som är gäster?

– Nej, det är alla möjliga. Nu under sommaren skulle jag säga att 70 procent av de som är här kommer från stan. Under för och sensäsong är det däremot 90 procent saltisbor, säger Michael Green.

Vid mellanbadet står guldpalmer i krukor och det är inte utan att man får en känsla av kurbad och kontinental flärd, vilket också var tanken en gång i tiden. Arkitekten Torben Grut, han som också ritade Stockholms stadion, fick 1925 i uppdrag att rita ett ny magnifik simstadium på platsen. Han tänkte sig ett praktbad i grekisk stil med en amfiteater i mitten och ett herr- och ett dambad på vardera sida. Men det var ont om pengar och det blev bara ett badhus – det som i dag är herrarnas. Där går hytterna i skarp lila färg och räcket på övervåningen i rejält rött. Om herrbadet är nordisk klassicism, en svensk variant av art déco, så är dambadet – som redan fanns på plats sedan slutet av 1800-talet – mer pittoreskt och mjukt i sin framtoning. Det ser ut som en bit av en prinsesstårta – ljusgrönt med gräddvita knutar.

Innanför dörren möts man av en öppen hästskoformad byggnad i två våningar som vetter rakt ut mot Baggensfjärden, där finns bastu, hytter, soldäck och hopptorn. På soldäcket ligger damer på rad och solar, sover, pratar och tar ett dopp. Alla är nakna. Utanför dambadet sitter Jane Larsson från Södermalm invirad i en handduk och njuter av ett bloss och en pratstund med en annan inbiten badhusbesökare. Jane Larsson har varit stammis på badet sedan 2005 och har årskort. Hon är där flera gånger i veckan, ibland varje dag.

Läs artikeln i sin helhet i senaste Situation Sthlm #252

Mina Drömmar
Jobb och bostad

Mina Drömmar

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text & bild: Maria Hagström

- I slutet av månaden får jag min första lön, då ska jag betala min första hyra med egna pengar och det känns så underbart. För Situation Sthlm-säljaren Mats Pilotti har ett jobb och en bostad varit en dröm i flera år. Nu är han nära, men det har krävts en del kämpande. – Jag insåg att om jag ville fortsätta leva var det bara att bita i det sura äpplet och göra det jag måste, annars hade jag gått under. Man måste kämpa, inget löser sig av sig själv. Nu har det flutit på ett bra tag, visst har det blivit återfall, men då är det jag själv som har stoppat det fort, så det har inte blivit några stora konsekvenser.

Sedan drygt två år tillbaka har han bott i en träningslägenhet i Hökarängen och nyligen fick han en OSA-anställning hos Servicegruppen på Södermalms stadsdelsförvaltning.

– Först tänkte jag att jag skulle få förtidspension, för jag trodde inte att det fanns nåt som jag skulle klara av, men det här passade mig som handen i handsken.

Servicegruppen fixar parkbänkar, staket och blomlådor, deras fimpdammsugare finkammar gatorna på slängda cigg, och Mats Pilottis uppgift är att städa Södermalms gator från skräp.

– Nu i sommar har de velat att jag punktmarkerar Tanto.

Men först tar han Brännkyrkagatan, Hornsgatan och lite av Långholmsgatan innan han når Tantolunden, som han faktiskt tycker är renare än gatorna. Men där stannar han hela dagen. Det blir många liter vatten i värmen och det blir många upplockade cigarettpaket längs vägen.

– I dag har jag plockat 200-300 tomma paket. Men mest slänger folk glasspapper just nu. Och servetter och hamburgerpapper. När jag går ut och går privat så ser jag skräpet mycket mer nu än tidigare. Jag fattar inte varför folk slänger, gör de så här hemma också?

Han säger att ett jobb betyder ”allt” för honom. Trygghet och att kunna försörja sig själv. Och att få en egen bostad, det har han inte haft sedan skilsmässan 2006.

– Jag har skött min träningslägenhet bra, så nu går jag till nästa steg – en försökslägenhet. Den första september flyttar jag till en tvåa i Midsommarkransen. Den ska jag sköta i ett år sedan är kontraktet mitt och då känner jag att drömmen har gått i uppfyllelse.

Han har inte sett lägenheten, men han åkt till Midsommarkransen med sin hund Skrutten för att lära känna området och veta var de sedan kan gå ut och gå någonstans. Allt var ”perfekt”.

Nu kan han också börja tänka på en annan dröm, att köpa en segelbåt. Visst, hans lön är låg men den kommer att bli lite bättre och han kan börja spara. – Hela livet har jag haft en dröm om att köpa en segelbåt och segla jorden runt. Han skulle vilja segla genom Engelska kanalen, på Medelhavet, över Atlanten, igenom Panamakanalen, korsa Söderhavet och segla till Thailand, Australien och Nya Zeeland.

– Jag har alltid tyckt om sjön och havet. Det är frihet och vattnet gör mig lugn och harmonisk. Jag har hållit på och seglat i hela mitt liv. Föräldrarna hade en motorseglare när jag var barn och när jag blev vuxen hade jag en egen liten segelbåt. Den gick knappt att övernatta i och jag seglade mest runt här i skärgården.

– Kanske blir det inte en jorden runt-resa för mig, men jag kommer att kämpa för det. Så småningom kan jag börja spara lite. Jag kommer att skaffa en segelbåt.

 

 

Staden öppnar flera centrum för relationsvåld
Socialborgarrådet: ”Det är en jättesatsning.”

Staden öppnar flera centrum för relationsvåld

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text & bild: Maria Hagström

Till det nyöppnade Relationsvåldscentrumet på Södermalm finns två ingångar, ett från Tjärhovsgatan 32 A och ett från Södermannagatan 5. Här ska både våldsutsatta och våldsutövarna i innerstaden kunna få behandling. – Vi har länge önskat att vi ska kunna ge mer stöd och behandling, och kunna hitta de här personerna, så vi är jätteglada att vi har fått det här uppdraget. Vi tror att behovet kommer bli stort, säger Madeleine Appelqvist, enhetschef för Utförarenheten Södermalm.

Sedan tidigare finns ett centrum i Enskede-Årsta-Vantör. Efter sommaren öppnar Stockholms stad ytterligare två. Då kommer samtliga stockholmare ha ett centrum att vända sig till.

– Det är en jättesatsning, säger socialborgarrådet Åsa Lindhagen (MP).

– Vi har tidigare jobbat mer med det akuta skyddet, såsom skyddade boenden, men vi måste stärka stödet för att utsatta ska kunna bearbeta det man varit med om och få stöd i rättsprocesser. Men också rikta oss mot våldsutövare och jobba med att de ska sluta använda våld. Det är ett jätteviktigt uppdrag för oss.

För ett och ett halvt år sedan lanserades Stockholms stad sitt program mot våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck. Det innehåller förebyggande och akuta insatser. Det ska också stärka barns rättigheter och det finns även ett särskilt fokus på våldsutövarna. Kvinnojourerna har stärkts och 12 000 medarbetare inom Stockholms stad utbildas om relationsnära våld. En annan del av programmet är de tre nya Relationsvåldscentrumen.

– Staden satsar 25 miljoner på dem. De är en av de största prioriteringarna i budgeten för 2018, säger Åsa Lindhagen. Här kan våldsutsatta personer få individuella samtal samt en behandling som består av cirka 20 samtal i grupp, enligt modellen Utväg Skaraborg. Dessutom jobbar behandlarna utifrån ett förhållningssätt där man utgår från att se styrkor och förmågor och att inte seden som blivit utsatt som ett offer.

– När det gäller män finns det nåt som kallas Alternativ till våld, ATV. Det är också en gruppverksamhet, där fokus ligger på att se sin egen del i våldet. Socialstyrelsen har utvärderat metoden och sett att den ger effekt – männen fick en bättre psykiskt hälsa och minskade missbruk och vålds utövande under uppföljningstiden som var ett år, säger Emma Holmgren, avdelningschef för Socialtjänsten Södermalm.

Hon berättar att de nu jobbar på att få till ett bra samarbete med polisen så att de kan länka vidare personer, till exempel när de kallats till ett ”lägenhetsbråk”, så att de kan nås tidigare. Enligt Emma Holmgren kommer socialtjänsten på Södermalm i kontakt med allvarligare våld i dag än tidigare och Madeleine Appelqvist påpekar att våldet har ökat, i alla fall när de gäller antal ärenden.

– Jag tror att vi med åren har blivit duktigare på att fånga upp personer. Vi ställer frågan om våld i väldigt många olika typer av ärenden, säger hon.

Kvinnor som har ett missbruk är särskilt utsatta, vilken typ av hjälp får de här?

– Stadens program trycker särskilt på att vi ska jobba med utsatta grupper, så självklart ska de få stöd och hjälp, säger Emma Holmgren. Om kvinnor i aktivt missbruk inte kan delta i gruppbehandling kan de erbjudas individuella samtal.

Socialborgarrådet Åsa Lindhagen vill som nästa steg inkludera barn i Relationsvåldscentrums verksamheter. I dag får de stöd utanför.

FAKTA RELATIONSVÅLDSCENTRUM:

Vänder sig till personer över 18 år som utsätts för våld av en partner,
före detta partner, annan närstående eller hedersrelaterat våld.
Under hösten kommer det att finnas fyra centrum – RVC Västerort, RVC
Innerstan, RVC Västra söderort, RVC Södra söderort.

Min Plats
Botaniska trädgården i Västerås

Min Plats

Publicerad: 1 månad sedan Av: Berättat för: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Till Botaniska trädgården i Västerås går Situation Sthlms säljare Eva Nordlander för att koppla av bland blommorna, men förr också för att dricka. En plats hon är kluven till, men ändå älskar.

Det är jättevackert här. Häftigt med alla blommor och allt jobb folk lägger ner på dem. Här finns många olika gamla arter. Det är Rudbeckius, den äldre, som gjorde Botaniska trädgården. Det är en oas mitt i Västerås. När man stressat och det har varit mycket, kan man ta en fika eller picknick i parken och bara koppla av. Jag är från Västernorrland, men har bott i Västerås sen sista oktober 2006. Fast nu bor jag i Virsbo, det är fem mil norrut. På vardagar åker jag in till Västerås för att sälja tidningen och träffa folk. Jag har varit långtidsarbetslös och långtidssjukskriven och min stora skräck är att hamna i tv-seriernas värld. Då blir det att man inte får nånting gjort till sist.

Tidningen köper jag på Stadsmissionen. Det är som ett andra hem för mig. Till en början kom jag i kontakt med Stadsmissionen när jag jobbade som kamratstödjare, kontaktperson och övervakare. Stöd var nåt jag själv hade saknat när jag missbrukade och ställde till det, att ha nån på andra sidan som jag kunde ha förtroende för. Jag hade användning av min erfarenhet i mitt jobb. Men sen kom jag till Stadsmissionen i en annan skepnad. I april 2012 knakade det så pass i fogarna med min exman att det bara var att ta pick och pack och gå. Jag blev hemlös och kraschade. Tog ett återfall. Jag orkade inte längre, tänkte att jag bara skulle ta mig en helgfylla för att få lite semester från mig själv. Det blev en lång helg – jag var ute i två och en halv månad. Jag har suttit här i trädgården och druckit, sovit på bänkarna, så jag är kluven till platsen. Men jag älskar den och känner mig hemma.

Nu är jag nykter och drogfri igen, den första oktober blir det sex år. Och jag har inte tänkt missköta mig mer, jag är klar med det.