Portvakten

Ibland råkar någon boll hamna i ”hans” rosenbuskar, då rungar hans röst på finlandssvenska vi barn blir tysta, och försöker gömma oss.

Jag lyssnar inåt lägenheten, tystnad… Mamma lär inte vakna förrän vid tvåtiden. Jag smyger upp, tassar till toan, vågar knappt spola för att inte väcka mamma. Klär på mig. Öppnar dörren försiktigt, låser upp den så att den går att stänga ljudlöst. Trycker upp hissen och åker ned till bottenvåningen. Går ut, säger artigt god morgon till portvakten.

Står villrådig och skruvar på mig själv. Han frågar om jag vill hjälpa till. ”Jo”, säger jag fast jag är blyg och lite rädd men vill vara artig och tillmötesgående. Tar tag i en sopkvast som är nästan så lång som mig. Jag drar och pushar några tafatta drag med kvasten. ”Nej, inte så” säger portvakten, ”jag ska visa dig”. Han lär mig medan mitt hjärta bankar.

Höger hand högt på skaftet, vänster längre ned, lite bredbent, drag mot vänster från höger. Det blir en rytm. När en liten hög med grus sten och damm är samlat ska det skyfflas upp på en spade. Det är tungt för en sexåring men jag kämpar på och på köpet får jag respekt för hans arbete.

Hädanefter när vi barn leker på gården försöker jag få de andra barnen att akta rosorna. Efter några helgers arbete och samtal bjuder portvakten mig till sig. Jag blir glad fast jag är blyg, känner att vi är ett lag. Hans fru skakar leende hand med mig och sätter mig vid köksbordet, dukar fram nykokt svart kaffe och brer en ostsmörgås och säger varsågod.

Jag tar en tugga och en klunk kaffe. Mitt livs första kaffe. Det blir en explosion i min mun. Något av det godaste jag någonsin smakat. Känner mig stolt och viktig.