Situation Sthlm
Nonsenskrigare
Silvana Imam

Nonsenskrigare

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Joel Nilsson

Rapparen Silvana Imam är en ”nonsense warrior”. Hon tror på folk, pussy power och ”den nya världsordningen”. Med attityd och hårda rapptexter för hon sin kamp mot orättvisor. Bakom döljer sig en känslig person och hennes drivkraft kommer från hjärtat.

Det finns så mycket nonsens. Det finns i tidningsartiklar, i hälsohets och i att köpa sig lyckan. Och det finns i den gamla världsordningen. Men det finns också ”nonsense warriors”. En sådan är Silvana Imam.
– Min definition av en nonsense warrior är nån som cuts out all the bullshit, lite som jag gjort under mina tre år som artist. Någon som kan kommentera det som händer och kommentera från hjärtat.

Silvana Imam sitter med benen i kors, snurrar lite på stolen i ett kontorsrum på Scenkonstmuseet, bland travar med kartonger, burkar med energidryck och svarta vattenflaskor med hennes logga på – en rip off på Nirvanas; en smiley med två x, långt hår och keps – som också finns tatuerad strax ovanför armbanden som skramlar när hon påpekar att det tycks vara intressantare att Anders Borg gör sjuka saker som att visa kuken än att skriva om hur många flyktingbarn som tar sina liv.

– Det finns mycket nonsens. Vi blir distraherade från sanningen, det som är på riktigt. Vi distraheras genom att köpa saker, att ”bli det här”, ”vara det här” och nyheter som skrämmer oss snarare än skyddar oss.

Utanför rummet pågår hennes utställning Nonsense Warrior, som ifrågasätter allt nonsens som våra sinnen utsätts för varje dag och som hyllar samtidens nonsenskrigare. Här finns en vägg med tidningsutklipp: ”Snart utvisas Bibikhal, 106 år” och ”Trump ökar pressen på Kim Jong-Un”. Vid en annan vägg hänger bomberjackor och DIY-kit med tygmärken föreställande knutna nävar och korslagda flaggor, från klädesmärket och den kreativa plattformen This is Sweden.

På torsdagar håller Silvana Imam i warrior workouts här med två personliga tränare, med fokus på att träning är viktigt och att det ska handla om att må bra. Utan kroppshets. Platserna, som är för människor som inte identifierar sig som cis-män, tog slut på tjugo minuter.

I en annan del av galleriet ligger en stor hög med skor: converse, sneakers, kängor, och bredvid sitter en skylt från Make Equals initiativ #ochjagprotesterade med en bild på skor från Auschwitz och ett citat av den tyska prästen Martin Niemöller:

”Först hämtade de kommunisterna och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist. Sedan hämtade de fackföreningsfolket och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten. Sedan hämtade de judarna och jag protesterade inte, för jag var inte jude. Sedan hämtade de mig och då fanns det ingen kvar som protesterade.”

– Utställningen pågår till 28 september, men precis som samhället är det en pågående utveckling. Även om utställningen fysiskt försvinner så hoppas jag att folk ska fortsätta arbetet – det tar aldrig slut, säger Silvana Imam.

Det är ett arbete och en kamp som hon har fört länge, men det var i december 2013 den kom fram ordentligt i offentlighetens ljus. Det var då hon iklädd en svart skinnjacka med ett överkryssat SD på ryggen klev upp på en scen i Kärrtorp. Inför upp emot tjugotusen människor, som hade samlats i en manifestation mot att nazister tidigare hade attackerat en demonstration, rappade hon om att göra motstånd mot rasismen.

Dagarna efteråt kom en hot- och hatstorm mot henne, men också kärlek via stödkampanjen #JagÄrSilvana. Hon var inte längre okänd och snart tog hennes musikkarriär fart.

I dokumentären Silvana Imam – väck mig när ni vaknat, som precis haft premiär, får vi följa henne på nära håll från början av hennes karriär fram till i dag. Filmen öppnas med hennes citat: ”Dom har alltid sagt att jag var fel, men jag har alltid vetat att jag är rätt”. Filmen visar inte bara artisten, musiken och det politiska engagemanget, den visar personen bakom och hennes känsligare sidor. Här finns klipp från gamla familjefilmer från barndomen när hon var korthårig och ville bli kallad Erik och från en resa till mammans födelseland Litauen. I filmen finns också hennes kärlek, artisten Beatrice Eli, som hon först beundrade på avstånd och till och med skrev en låt om, innan deras kärlekshistoria växte fram. Med finns också pappan som signerar en prideflagga och stolt står i publikhavet och mamman som kliver in i studion och läser in en text på skivan Naturkraft. Dokumentären är ett närgånget porträtt.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #242

Jag som redan var på väg
Krönika

Jag som redan var på väg

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Ulf Stolt

Det krävs egentligen inte mycket. Någonting bara. Ofta obetydligt. Som liksom från ingenstans plötsligt, mitt i en tankebana, kratsar en tunn cirkel i kartdammet eller drar tråden ur gardinens varp tillräckligt
bestämt så att maskorna sedan delar sig och nytt ljus kan bryta igenom.

Eller kanske minnet av ett nästan bortglömt ljud. Som det sekundsnabba, osmorda skorret från den korta kedjelänk som sitter mellan de två mekaniska delarna i ett bastramp. Rörelsen på väg tillbaka efter anslaget, när klubban strävar mot ursprungsläget och pedalen väntar fot igen. Sedan nedtrampet, dovt och tungt, man kan förstå att en hel del luft måste omdisponeras för att ljud i det lågfrekventa registret ska kunna forma plats. Och orka tryckas vidare och bort, ut ur den runda cylinderformen och sedan framåt i rummet och där skingras och till slut bli ingenting. Jag kan i stort sett minnas vad som helst som skett mig. Men jag kommer inte alltid ihåg det när det hastigt kommer på tal. Och är det någonting i den uppdykande händelsen som är förknippat med ilska eller sorg eller skam eller rädsla kan det ta en del tid innan jag lyckas mästra diset som omger det och är färdig att tolka legeringen på ramglaset.

Jag tycker aldrig om att planlöst gå i affärer och titta på saker. Eller hundar jag inte är bekant med.

Det sägs att man växer upp fortare ju längre hemifrån man befinner sig. Jag tycker om avståndet till min uppväxt, mätt både i decennier och distansminuter. Tänker ibland på människor jag en gång kände, vänner i vissa fall, ytligt bekanta i andra fall, som precis som jag också ville bort och ut, som ville till Stockholm och slå upp nytt. Men som inte fick fäste här och höll sig kvar, som kanske blev av med ett tillfälligt jobb eller inte hittade någonstans att bo efter att ett tredjehandskontrakt löpt ut.

Desperationen de måste känt. Hatet. Villrådigheten.

Att stå där på tåget över Tullbron, äntra provinsen norrifrån och tvingas tillbaka in i den där jävla Winnerbäcklåten och dess osynliga, smetiga galler igen. Gågatan. Torgen. Den låga himlen. Vattentornet. Domkyrkans pissljumma skugga som viskade sin strykfria moral. Jag känner nu när jag skriver detta – jag tror det var ungefär vid passagen ”Domkyrkans pissljumma…” som jag först förnam det – att det sker någonting i mig, att pulsen ökar, att en sorts primitiv och magnesiumvit ilska börjar sippra sin svala kåda nedför ryggraden. Jag drar därför omedvetet axlarna bakåt som för att sträcka ut ryggen, sväljer, andas lite djupare. Och känner hur glasögonbågarnas skalmar snuddas av pulsslagen vid tinningarna. 30 år i år. Men direkt är jag där igen. Det är inte så att jag kan luta mig tillbaka och sluta ögonen och som på en filmduk återse miljöer och platser och gator och kvarter – delar av sådant sitter naturligtvis obönhörligt nedristat av olika anledningar, annat har bleknat bort och sorterats undan – utan detta är någonting helt annat.

Detta är någonting osynligt. Som nervgas. Luktfri. Det här liksom bara finns där, lagrat likt radioaktivitet i alla de miljontals skärvor av minnen jag varit tvungen att splittra sönder i atomsmå fragment av en enda anledning – för att inte bli galen. Adrenalinet sipprar i skuldrorna, ner i triceps, och jag noterar att jag biter ihop tänderna hårt medan jag skriver detta. Jag skickade aldrig något vykort. Fick inget heller.

Ljudet av en dov bastrumma genom golvet. En gardinfåll som repats upp, ljus som sipprar in genom och under den och sprider sig sakta över ett bonat parkettgolv. Jag ligger på en matta under ett bord och lyssnar på vuxna röster som samtalar i rummet bredvid. När bussen passerar – det gör den någon gång i timman – hör jag den komma flera hundra meter innan den passerar fönstret. Jag hatar ljudet av den där bussen, hatar att veta att den först ska komma närmare och närmare och närmare mitt fönster och sedan passera och försvinna bort. Och jag ska bara ligga kvar. Under bordet. På mattan. Och lyssna till de vuxna rösterna i rummet intill, höra berusningen tillta, volymen öka, skratten bli lite yvigare, känna doften av cigarettrök och det där svala draget under dörren när de då och då öppnar mot uteplatsen för att snabbvädra.

Jag hade bestämt mig långt innan, det minns jag tydligt. Men där på mattan var allra första gången jag kände den där osynliga tyngden mot bröstbenet och det där sugande, bråddjupa kallraset i mellangärdet. Utanför dörren rösterna. Bastrumman som hörs genom golvet. Och solen under gardinen.

Och jag som redan var på väg.

In i döden trångt
Plats för sista vilan

In i döden trångt

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Text: Gerd Eriksson Illustration: Aron Landahl

Vi blir fler och fler människor i Stockholm, bostäderna räcker inte till, det är trångt i tunnelbanan och förlossningsvården går på knäna. Men hur blir det när vi dör? Finns det plats att begrava oss alla då?

Om tre år är vi en miljon invånare i Stockholm. Och ju fler som lever här, desto fler behöver plats för sista vilan. Redan i dag är det brist på gravmark för kistor, speciellt i de nordvästra delarna av Stockholm. Kommunen står i startgroparna för att bygga en ny begravningsplats på Järvafältet.

– Totalt ska det bli 20 000 gravar och 9 000 av dem ska vara kistgravar. Tanken är att Järva begravningsplats ska vara lite nytänkande med en slags begravningsöar där det ska finnas utrymme för friluftsliv emellan. Och precis som Skogskyrkogården ska den vara till för alla, både religiösa och icke religiösa, säger Mats Larsson på Kyrkogårdsförvaltningen.

På Skogskyrkogården, som är Stockholms största begravningsplats, finns det 150 000 gravar. Kyrkogården har flera olika delar, den största är den kristna protestantiska delen, sedan finns det två muslimska delar, två ortodoxa och även några mindre delar för de som tillhör bahaj-religionen, är mandier eller katoliker. Det finns också en större judisk del som ägs av den judiska församlingen.

– Det är fullt nu vad det gäller kistgravar på den muslimska delen. I stället är de hänvisade till Strandkyrkogården i Skrubba.

Det var från början en beredskapskyrkogård i händelse av ett tredje världskrig. Men trots att den är väldigt vacker och har 20 000 gravplatser är det bara tusen av platserna som är belagda där i dag. Det är underskattad kyrkogård, trots att man på riktigt kan ha sin grav mellan blåbärs- och lingonris. 90 procent av stockholmarna väljer kremering, hälften av dessa väljer sedan att spridas i minneslund, hälften att ha sin aska i en urngrav. För en muslim är kremering otänkbart eftersom de tror på ett liv efter detta. Den döda ska också ligga med huvudet mot Mekka och komma i jorden så snart som möjligt. Och om en stockholmare som är muslim kommer i jorden inom max tre dygn tar det i snitt tre veckor
för andra stockholmare att göra detsamma. Det beror varken på flaskhalsar eller trosinriktning utan om stressade anhöriga med fyllda almanackor.

– Alla vill ha sina begravningar på en fredag för att slippa ta ledigt mitt i veckan. Men det finns bara ett visst antal fredagar varje månad, det är klart att det blir väntan. Vi har gått från att den döda står i centrum till att det är de efterlevande som gör det. Döden hade högre prioritet tidigare, säger Ulf Lernéus på Sveriges Begravningsbyråers Förbund.

En problematik med döden, som är en realitet i Stockholm redan i dag, är förvaringen av kropparna innan begravning. Många av kommunens äldreboenden har inte längre bårhus, det vill säga kylrum. Det gör att en död kropp måste fraktas till bårhuset på ett av våra sjukhus i väntan på begravning. Platsen på bårhuset kostar kommunerna pengar eftersom sjukhusen tillhör landstinget. Vissa ytterkommuner har därför börjat ta ut bårhusavgiften av dödsboet i stället. Och förutom att det blir överbelagt på de bårhus som finns blir det dyrare för dödsboet och betydligt fler transporter av döda människor kors och tvärs i stan.

– Tänk dig att den som dött i Upplands Väsby ska in till ett kylrum på Karolinska och sen tillbaka till Upplands Väsby igen när det är dags för begravning Det blir väldigt många fler transporter nu än tidigare. En del gör nog en längre resa när de är döda än de gjorde när de levde, säger Ulf Lernéus på Sveriges Begravningsbyråers Förbund. Han säger också att begravningsbranschen värnar om de döda och att de ska bli fint omhändertagna. Men att ju fler
som ska hantera de döda kropparna desto större risk är det att bemötandet till slut blir ovärdigt.

På begravningsbyråerna i stan märker man inte av befolkningsökningen i Stockholm ännu. Dödstalen är låga nu eftersom barnkullarna på trettiotalet var små och de som väljer att flytta hit är unga. Dessutom är vi är friskare än tidigare. Men 2028 kommer vändningen och därefter kommer det under en lång tid vara fler som dör än i dag.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #243

#jagärfotboll
Erik Niva

#jagärfotboll

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Text: David Bogerius Bild: Erik Nivas Instagram

Det började med ett Instagramkonto för två år sedan. Nu har journalisten Erik Nivas samling av fotbollströjor från hela världen även blivit både bok och utställning.

– Jag kände att jag kom till vägs ände på Instagram så det här blir ett bra sätt att knyta ihop det och summera. Jag konstaterade att här sitter jag med runt 75 berättelser som jag antingen kan låta försvinna ut i cyberrymden eller så försöker man ge dem ett permanent och beständigt värde.

Varje söndag la han ut en Instagram-bild på sig själv i en matchtröja som kompletterades med en berättelse i text. Nästan 60 000 följare fick lära sig mer om länder som Eritrea, Venezuela och Östra Turkestan än vad de förmodligen gjort under hela skoltiden.

– Från början visste jag inte vad jag gjorde, men det är mycket av grejen med det här. Jag hade ingen aning om hur man brukar och bör göra på Instagram. Fördelen med det var kanske att jag hittade en egen väg som funkade för mig snarare än att vara begränsad av idéer om hur man inte ska göra. En av de största utmaningarna var att få fram en ny bild varje söndag. Inte för att det saknades tröjor, det finns närmare 500 tröjor i samlingen, utan för att den måste tas av någon. – Det var inte alltid lätt att övertala min sjuåriga son att släpa sig ut mitt i vintern en söndagsmorgon för att ta en bild på mig i en fotbollströja framför en gräsplätt.

När Erik Niva var i hans sons ålder samlade han på frimärken. Det tog honom ut i världen på samma sätt som han tror och hoppas att hans matchtröjor kan göra. Boken som heter #jagärfotboll kompletteras av två dagar på Färgfabriken i
Liljeholmen 7-8 november.

– Det blir en popup-utställning så det är där och då, do or die. Den stora skillnaden mellan den och boken är väl i grund och botten att det får plats omkring fyra eller fem gånger så många tröjor jämfört med boken som rymmer omkring 100. Något liknande har aldrig gjorts i Stockholm eller ens Sverige även om det, som Erik Niva säger, säkert har ”hängt nån Svenne Berka-tröja på Idrottsmuseet”.

– Men det här är ju nåt annat. Det är tänkt att vara en resa på plats där man kan snacka med mig om hur det egentligen ligger till med läget strax söder om den koreanska gränsen eller vad det nu kan vara.

Har du köpt din sista fotbollströja?

– Jag befarar att det inte är så. Det finns inget behov och jag har inget utrymme för det men jag har samtidigt svårt att se att jag åker hem från en stad där jag fallit för en klubb utan att ha med mig en tröja. Den instinkten har hunnit sätta sig så djupt i mig nu.

Situation Waldersten #243
Jesper Waldersten

Situation Waldersten #243

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Jenny Lindroth
Nya arbetskläder
Med västen på

Nya arbetskläder

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Magnus Sandberg

Situation Sthlms försäljare har nya arbetskläder. Från Beckmanseleven Julia Andersens vinnande prototyp och mönsterskiss, via tillverkaren Fristads ritbord, testlab och fabriker, så är en specialtillverkad, västförsedd parkas äntligen klar. Jackan är vindtät och vattenavvisande, tillverkad av 75 mönsterdelar fördelat på 8 olika material. Totalt består jackan av 39 olika komponenter. Med en väst man kan ta av och på för att synas när man säljer tidningen. Och för att inte göra det när man slutat sälja.

Att synas på gatan i samband med tidningsförsäljningen är viktigt av flera skäl. Arbetskläder ger en tydlig identitet för den som bär dem, att synas på gatan är för köparen viktigt i själva säljarbete. Och ju smidigare det går att sälja
tidningen, desto mer stärks självkänslan för den som säljer tidningen. Och desto viktigare och betydelsefullare känns sysselsättningen med att sälja Situation Sthlm.

Efter att en längre tid ha hört från allt fler av tidningsförsäljarna att de skulle vilja ha en jacka eller ett plagg som tydligare utmärkte dem, fick dem att synas bättre på gatan, insåg vi att det var en synpunkt att ta på allvar. Tidningsförsäljarna har genom åren haft en massa olika arbetskläder – jackor, byxor, västar, t-shirts, mössor, regncapes, väskor, löpsedelshållare och annat material – i syfte att vara väl synliga på gatan när de står och säljer tidningen. Men aldrig tidigare har de haft en specialdesignad jacka. Som från allra första början är framtagen och ritad med utgångspunkt i deras önskemål om allt från material till färger till fickornas placering till det kanske viktigaste – att det gick att ta fram en jacka där man kunde gå från att vara synlig tidningsförsäljare till att vara anonym när man sålt klart för dagen.

När tanken väcktes att skapa nya arbetskläder för försäljarna som skulle synas bra i stadsbilden, vände vi oss till Beckmans sistaårselever. För att få in nya tankar, andra perspektiv, en annan infallsvinkel och en lite annorlunda syn på hur man kan utforma ett plagg – en annan tolkning av vad arbetskläder är och, kanske viktigast, vad arbetskläder kan vara.

Tolv elever från avgångsklassen kom till Situation Sthlm:s redaktion förra hösten och satte sig ner med försäljarna i en första briefing, där försäljarna gav dem sin syn på plagget, sina tankar och synpunkter på hur de ville att den nya jackan skulle vara. Efter någon vecka visades de första skisser eleverna gjort. Ytterligare någon vecka senare var de första prototyperna av plaggen uppsydda och visades draperade på provdocka. Kort därefter var samtliga plagg färdigsydda och presenterade för försäljarna. De tolv jackorna ställdes också ut för allmänheten på Fotografiska under en vecka på vintern 2016. Försäljarna röstade sedan fram det bidrag de ville se som sin nya arbetsklädsel. Och det var Julia Andersens ulljacka med en hög krage och som hade ett specialdesignat mönstrat foder – ett avtryck av en bild av Kaknästornet i gråskala med tidningens logotype – på insidan av plagget,
som vann. Tanken med det mönstrade fodret var att kunna vända jackan efter att man jobbat klart.

– Just motivet, att jag ville ha med själva tidningen in i designen och nåt som verkligen kännetecknar Stockholm i ett print, fanns med mig tidigt i min designprocess. Vi hade fått med oss tidningar från första mötet med försäljarna på redaktionen, så jag började riva ut grejer ur tidningen och scanna och kolla på för att hitta ett mönster jag gillade, berättar Julia Andersen.

Till slut hittade hon en bild av Kaknästornet, tagen av fotograf Tove Falk Olsson till boken Sthlm brutal – innerstadens arkitektur under 60- och 70-tal, och publicerad i ett reportage om den boken i nummer 218 i oktober 2015.

– Kaknästornet passade bra in, det är grafiskt snyggt och liksom säger mycket om Stockholm, är en tydlig symbol för staden som alla känner igen. Sedan kom tillverkaren Fristads in i processen. Med mångårig erfarenhet av
att designa och ta fram profilkläder, ställde de sitt kunnande och sin expertis till förfogande för att den jacka de tillverkade åt Situation Sthlm:s försäljare konstruerades och designades för att klara av det hemlösa livet på gatorna i Stockholm.

Man utgick från prototypen och mönstret och tillsammans med Julia Andersen gjordes anpassningar, utvecklingar och förändringar av både materialet – ull var exempelvis inget bra ytmaterial då det tar upp väta – och detaljer i design och konstruktion. Där bland annat, i stället för ett mönstrat foder och en jacka man kunde vända, idén om en tillhörande väst, fastsatt i jackan och med en insydd förvaringsficka för västen utmed höger sida, utvecklades. Där västen designades med trycket av Kaknästornet och tidningens logotyp både fram och bak i reflekterande tryck. En väst man kan ta av och på, så man både kan synas extra tydligt i gatubilden när man säljer tidningen, men sedan anonymt
smälta in i densamma när man inte längre säljer. Precis så som Situation Sthlm:s tidningsförsäljare ville ha sin jacka.

Nu är den här. Du kan se jackan bäras av din säljare på gatan från 26 oktober.

Läs mer på www.situationsthlm.se/jackan

VHS-NÖRD
Matias Varela

VHS-NÖRD

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Joel Nilsson

Skådespelaren Matias Varela delar in livet i ett före och ett efter Snabba Cash. Och snart kanske också i ett före och ett efter Narcos. Som karaktären Jorge Salcedo har han setts av en publik större än han någonsin vågade drömma om i loftgångslägenheten vid Zinkensdamm där han växte upp. Hemtjänsten blev hans scenskola. När han fick rollen i Snabba Cash satte han stenplattor på fasaden i Boxgallerian i Kungens kurva. Och så var det ju det där med trägolv.

Södermalm, tidigt i oktober. Vi befinner oss i runda slängar knappt halvvägs nedför kvarteret, räknat från den grekiska kolgrillsrestaurang där vi just ätit lunch, när Matias Varela – efternamnet uttalas med betoning på mellersta vokalen – blir ompromenerad på fasadsidan av ett medelålders par. Kvinnan vänder sig först om en gång och tittar lätt undrande på honom, sedan en gång till, hon vänder sig sedan mot sin man och säger någonting innan hon till slut stannar upp några meter framför oss. När vi passerar dem vänder hon sig till Matias Varela och frågar nyfiket och vänligt ”Ar du skuespiller?” Han saktar omedelbart in och tar av sina solglasögon – det ligger en lågsjunken höstsol och trevar sig ner mellan hustaken – och bekräftar att han är det.

”Hva kan jeg ha sitt dig i for filmer?” Matias Varela rycker på axlarna. ”Snabba Cash kanske, eller Narcos?” ”Aha… Narcos”, säger kvinnan och ler. De byter några meningar till, sedan ökar det norska paret på steglängden nedför Folkungagatan och Matias Varela sätter tillbaka solglasögonen och faller åter in i samtalet precis där vi befann oss innan den norska kvinnan sökte hans uppmärksamhet. Snabba Cash och Narcos. Utan den ene, inte den andre. Och i det ena fallet var det dessutom tredje gången gillt. Matias Varela provfilmade nämligen för en roll redan inför den första säsongen av Narcos.

– Jag fick en dussinprovspelning som min agent – jag har bytt agent sen dess – raggade fram medan jag var och spelade in Point Break nånstans i Centraleuropa. Det här var innan serien fanns, innan säsong ett. Allt jag visste var titeln och jag gjorde en väldigt statisk provfilmningsscen, en gangster snackar med en gangster om gangsterskit.

Han och motspelarna Clemens Schick och Luke Bracey, gjorde ”mellan tagningar i min trailer en halvarslad, rätt sunkig provfilmning som inte gav frukt”.

– Sen när jag höll på med Assassin´s Creed och hade sett första säsongen av Narcos och tänkte att ”fan, jag borde kanske satsat lite mer på den där provfilmningen…”. Jag insåg att det var en enorm serie och jag visste att den var en av de största serierna redan första säsongen. Plus att jag tyckte det fanns nått vackert i att, för första gången i mediets historia, är det en serie som primärt är på ett annat språk än engelska som är en av de största serierna.

Matias Varela provfilmade igen till säsong två. Men den här gången sa de att de liksom inte kunde göra något av det då han redan var under kontrakt för filmen Assasin´s Creed, när de började filma Narcos var de inte ens halvvägs med den filminspelningen.

– Så jag kunde ändå inte vara med under säsong två. Det var tufft för mig, för jag kände att det här kunde vara en riktig öppning för mig.

Men det blev en tredje säsong av Narcos. Och nu hette den kreativa producenten Eric Newman. Han hade sett Matias Varela i Snabba Cash redan när filmen visades i USA 2011 och han hade sett honom i Point Break, hans första amerikanska storproduktion.

– Han tyckte att jag var åtminstone skaplig. Då fick jag en specifik provspelning för en specifik karaktär, den jag sen spelade, Jorge Salcedo.

– Det var två provfilmningsscener – en på colombianska, en på engelska. Den ena provfilmningsscenen är sen faktiskt med i serien, det är den när jag kommer i bilen och möter DEA-agenterna i majsfälten och berättar att jag är säkerhetschef och att jag kan hjälpa dem.

Eric Newman informerade honom innan att ”det här är en stor roll och den kommer med ett stort ansvar”. Karaktären Jorge Salcedo är en scentung roll, många scener per dag att spela in, som kräver struktur och dynamik och en förståelse för att det är mycket text att läsa in. – Och jag var tvungen att tala med Colombiansk accent. Jag satt veckan innan provfilmningen och kollade Youtube, lyssnade på colombiansk musik, såg tv, kontaktade nån colombian jag känner i Spanien och snackade i telefon med honom, försökte hitta nån rytm och känsla i språket.

Men Narcos huvudregissör, Colombianen Andi Baiz, var efter provfilmningen till en början tveksam till att ge honom rollen. – Hade det inte varit för Eric så hade jag inte fått jobbet. Det var för mycket spanska i min colombianska, tyckte Andi Baiz. Men jag lovade honom att om jag fick chansen så skulle han inte få en ung starletgrabb som ville bli Hollywood-hunk, utan en småbarnspappa som är där och jobbar på riktigt, nån som vill sätta tonen för resten av sitt yrkesliv: ”Sätt en dialektcoach på mig, jag är med honom två timmar varje dag, det garanterar jag dig”. Han ringde tillbaka några dar senare och: ”Okej, vi kör”. Men jag kände i början att han var tveksam till mig.

Matias Varela hann vara två-tre veckor ensam i Bogota i Colombia innan inspelningen satte i gång.

– Det var ovärderligt. Jag var helt själv hela tiden och gick runt på stan, satt på caféer och lyssnade på hur folk pratade. Gick på krogen, på gatan och bara började prata med nån, jag ville höra hur vanligt folk lät. Rytmen. – Jag gick och ställde helt onödiga frågor i en sportaffär bara för att få till en dialog. Som slutade med att jag köpte ett par strumpor och inte jackan jag kollat på i en halvtimme. Och samtidigt jobbade jag i flera timmar varje dag med manuset tillsammans med dialektcoachen.

Tredje säsongen av Narcos har bara legat ute på Netflix sedan 1 september. Men redan nu kan Matias Varela skönja konturerna av en positiv karriärmässig förändring som en direkt följd av hans medverkan i serien.

– Definitivt. Både vad gäller storleken på gage och kvaliteten på erbjudanden jag får nu. Vad Narcos gjort för mig är detsamma som Snabba Cash gjorde för mig, skillnaden är att Narcos är på internationell nivå. Innan Narcos var jag en obefintlig spelare i USA, men serien är – utan att jag har nåt med det att göra – populär i USA, och var det redan innan säsong tre. Många i USA ser den. Narcos är en serie som har ”cred i branschen, alla rollsättare, alla regissörer, alla skådisar ser på Narcos, oavsett om jag är med eller inte”.– Men eftersom jag är med så mycket så lägger de märke till mig, annars måste de blunda 70 procent av serien. Så nu vet de vem jag är.

– Precis som branschen såg vem jag var i och med Snabba Cash. Efter den fick jag Arne Dahl, det hade jag inte kunnat innan. Människor blev medvetna om min existens. Mitt mål har aldrig varit att bli den stora stjärnan. Mitt mål har alltid varit att bli en kvalitativ skådespelare som gör kvalitativa grejer, så att jag kan ha en lång karriär.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #243

Våra kroppar
Krönika: Maria Hagström

Våra kroppar

Publicerad: 1 månad sedan Av: Maria Hagström

Jag låg vaken i mörkret fullt påklädd under täcket. Jeansen knäppta, bältet åtdraget. Det är svårare att våldta mig om det finns flera lager kläder som måste av. Under kudden hade jag en sax. Den skulle jag kunna sticka honom med. Och sedan skulle jag sparka honom på höften, den sida av höften som han hade opererat och som gjorde att han haltade. Det skulle göra ont, han skulle inte kunna springa ikapp mig på väg ut ur lägenheten och nerför trappan.

Han, mannen som jag var inneboende hos, som var förbannad för att jag inte ville ha sex, som påpekade att jag betalade billig hyra…

Och så var det han, portföljmannen som visade sin penis för mig på tunnelbanan. Och han, snubben som filmade under min kompis kjol. Och de, killgänget som kom in i väntrummet på pendeltågsperrongen där en annan vän, då 16 år, satt själv, och de ropade ”Knullobjekt! Knullobjekt! Knullobjekt!” högre och högre som i ett mantra.

Vi stod i en ring på dansgolvet. Basen vibrerade genom kropparna. Min kompis såg i ögonvrån en kille närma sig och samtidigt som han tog tag om hennes rumpa slog hon till hårt över hans handled. ”Vad i helvete håller du på med?”. Skrek han.

De, killar som tycker att tjejrumpor är till för dem att ta på. Och så var det han, killen som stalkade en av mina närmsta vänner. Och han, den snygga killen som en tjej ville hångla med utan att bli våldtagen mot ett staket på Trädgården. Och de, männen som skickar dickpics och skriver hora. Och han som sa att det var ett skämt och hon som undrade vilka som skrattade. Och han, expojkvännen som tjatade till sig sex när jag inte ville.

Det var trängsel i tunnelbanan. Min vän var då femton år. En gubbe tryckte upp sitt finger i hennes underliv. Hon blev paralyserad. Och hon skämdes inför den man som stod mittemot och som såg det hända utan att ingripa. Skämdes för att hon inte skrek eller gjorde någonting. Hon, som kände skam, när det var de som borde skämmas.

Och så var det han, den unga killen som förföljde mig på cykeln och sedan satt och runkade utanför min lägenhet. Och han, min väns kärlek som slog henne. Och han, killen som kom undan i en rättegång och hon som fick frågor om varför hon hade haft string på sig. Och de, männen som lockade på mig som om jag vore en katt.

Och så finns det han som påpekar att det finns ”hon” som utsätter ”han” – ”de” som är kvinnor. Som har helt rätt i att det är jävligt fel också, men har fel i att jämföra. Olika fysiska förutsättningar och olika upprepningar av händelser – om och om igen av många. I kvinnors kollektiva minne finns mycket sparat. Mäns våld mot kvinnor är ett samhällsproblem.

Och han, som påpekar att det inte handlar om alla män. Nej, självklart, långt ifrån alla män, men alldeles för många. Inte alla män, men nästan alla kvinnor. Alla känner någon som har blivit utsatt men ingen känner en förövare.

Det var rast på skolan och min kompis var åtta år. De var också barn, ett eller två år äldre. De, pojkarna som blockerade utgångarna i klätterställningen, några som nervöst flinande tittade på och han som sa: ”Dra ner gylfen, blunda och räkna till tio.”

De, pojkar som redan i barnsben hade lärt sig – någonstans och av någon – att tro att de har rätt till kvinnokroppen.

 

Situation Waldersten #242
Jesper Waldersten

Situation Waldersten #242

Publicerad: 1 månad sedan Av: Jenny Lindroth
Min tid med dammsugaren
Krönika

Min tid med dammsugaren

Publicerad: 1 månad sedan Av: Maria Hagström

Den gamle mannen frågar: – Vill du ha en kopp kaffe? Jag tackar ja och passar på att damma några av hans bokhyllor medan bryggaren puttrar i köket. Han dukar fram bröd och ost. På bordet står ett foto av en kvinna som leende sitter i sommarsolen och äter.

– Hon äter frukost med mig varje morgon. Om en stund ska jag hälsa på henne, det gör jag varje dag.

Han berättar om barnbarn, tidigare jobb och om den trasiga hissen och hans värkande kropp som ska gå upp och ner från översta våningen.

– Min fru kan inte prata, men jag tror att hon hör mig. De säger att hörseln är det sista som lämnar en.

I ett hus i Bromma följer en treårig pojke efter mig. Jag dammsuger soffan och puffar till kuddarna, han hoppar upp och smular med sin kaka. Jag dammsuger igen och puffar. Han kravlar upp igen, jag svär tyst. Soffan är hans, inte min. Han glider ner och lämnar smulor efter sig på golvet, jag dammsuger igen.

I en lägenhet på Södermalm stressar en kvinna runt med rullar i håret, brer smörgåsar och packar en väska. I soffan sitter en man lugnt och läser tidningen. Jag skurar golvet runt hans fötter, han tittar inte upp en enda gång.

– Kan du stryka min blus, frågar kvinnan mig, det gjorde min förra städerska.

På olika håll i Stockholm, i olika hem – stora, små, prydliga, stökiga – rengör jag feta köksfläktar, skrubbar bort kissränder på toalettstolar och torkar golvlister. Var ska mattorna som varit på vädring ligga? Vem ska lära barn städa när jag plockar undan efter dem?

– En del lägger nåt under mattkanten för att sedan kunna kolla att vi städat ordentligt, varnar en kvinna när vi träffas på en utbildningsdag.
– Vad gör ni på er fritid? frågar läraren.
– Jobbar, svarar en städerska.

I bolagets marknadsföring: städhjälp underlättar kundens vardag och gör att hon får balans i livet.

En dag städar jag hos städbolagets grundare. Utanför glittrar Riddarfjärden i vårsolen. Kristallkronor i taket. Stora tavlor på väggarna. En jacuzzi. Jag får 88 kr i timmen.

– Klart man ska ha en utländsk städerska som man betalar svart, kostar bara 30 kronor, hör jag sedan en kille säga till en annan på tunnelbanan.

Men det går ingen nöd på mig. Jag jobbar undercover, wallraffar, för att kunna skriva ett dagboksreportage om städyrket.

Det har nu gått tio år sedan dess. Det kändes konstigt att städa hos någon som inte var hemma, det kände konstigt att städa hos någon som var hemma. Såg familjefoton på människor jag aldrig träffat, såg teckningar av gröna monster på
kylskåpet. Såg vilka par som hade separata sängar och om de skvätte tandkräm på badrumsspegeln. Intimt men anonymt. Oftast. Jag undrar om hörseln var det sista som lämnade den gamla mannens fru. Jag har aldrig haft ett välstädat
hem, sa jag till Jelena som lärde mig att städa.

– I framtiden när du har fått ett bra jobb kan du ha en egen städerska, sa hon. Jelena, som lärde mig att putsa bort osynliga fläckar och sa att matthåren skulle dammsugas så att de stod åt samma håll.

Hon som frågade mig om mina föräldrar visste vad jag jobbade med. Som trodde att jag skämdes. Skämdes hon?

Hon fick ont i kroppen och ville ha ett jobb där hon kunde utvecklas. Men hon var över 50 år, från Ryssland, saknade utbildning. Vad kan jag göra? undrade hon. Jag undrar vad hon gör i dag. Vem städar hos Jelena?

Redan i en svart Limousine
Krönika

Redan i en svart Limousine

Publicerad: 1 månad sedan Av: Ulf Stolt

Vi var någonstans i höjd med de stora villorna på andra sidan Djurgårdsbrunnskanalen, på hemväg från en tillställning en bit längre bort på ön, när mitt högst angenäma promenadsällskap och jag konstaterade att
vi kanske borde försöka gå och se Rolling Stones när de kommer i oktober.

Att det kanske kan vara den sista chansen. Och att ingen av oss sett dem sedan de var på Ullevi i Göteborg 1982, det som räknas som de första riktigt stora utomhuskonserterna i Sverige, och att det därför vore hög tid att beskåda dem en andra, och kanske sista gång. Om inte annat för att bandet är värda att visas den respekten. I taxin på väg hem sedan, efter att vi skilts åt och han slunkit ner i tunnelbanan vid T-centralen, dirrade slagrutan till och det där som alltid är förknippat med Rolling Stones hörde av sig, väldigt många år sedan sist.

Han kallades – naturligtvis kärleksfullt, helt inofficiellt och inom en väldigt snäv krets av vänner – för ”Fjune Stonesjävel”. Han bodde i en liten lägenhet några cykeltramp sydost om radhuset i provinsen där jag då dväljdes, var några år äldre, hade en tunn mustasch, ett skitjobb han på nåder lyckades behålla, tre backar Rolling Stones-bootlegs och en nylonsträngad gitarr han hjälpligt lyckades ta ut ”Midnight Rambler” på. Dessutom söp han. Hjärtligt och livfullt och ungdomligt ansvarslöst. Och trodde på fullaste allvar att Keith Richards hittat alla de där lödande, taggiga och glittrande gitarr-riffen djupt nere i botten av ett hejdundrande rus som han, ”Fjune Stonesjävel” alltså, var övertygad om att han därför ideligen var på väg till eller från.

Men först var det konserterna i Göteborg. Jag var där nere med en annan vän. Jag fixade biljetter – min farsa hade någon sorts kran och kunde vara behjälplig med det – och min vän ordnade boendet genom att, om jag nu minns rätt, tvinga sin morsa att skrämma upp någon tidigare studiekamrat hon inte haft kontakt med på 30 år, men som bodde i Göteborg. Vi åkte tåget ner. På måndagen gick tåget nordost igen och någon av dagarna den följande veckan gick jag av bussen en hållplats tidigare för att slinka förbi och höra hur ”Fjune Stonesjävel” upplevt det hela. Det hade han dessvärre inte.

Han hade nämligen nåtts av ett rykte att Keith Richards alltid drack minst en flaska Jack Daniels innan han gick upp på scenen. Så det skulle han därför också göra. Båda konsertdagarna för säkerhets skull. Trots att han somnade i sin stol av berusningen redan i slutet av J. Geils Band – det var sista förband – på lördagen och inte gick att väcka. Men för fan, samma sak på söndagen. Insmugglad Jack Daniels torpederade honom redan under förbanden och han fick därför aldrig – trots dubbla biljetter – se sina stora idoler spela live på scenen för honom.

Jag fick jobb. Drog mig mer och mer ner mot de centrala delarna av tätorten och tappade en del beröringspunkter, bland annat med honom och människorna runt honom. Tid – minns inte hur länge i dag: ett halvår, år, två år? – gick och en lokal samlingspunkt på den tiden var ett kafé längst in i ett varuhus, precis bakom skivaffären. En dag när jag kom dit satt en del av dem som också kände honom där, vi hade inte setts på ett tag, vi hälsade och jag gick bort till dem. Begravningen hade sedan länge varit. Jag minns att jag liksom blev isande tung och långsam i både tanke och rörelser av det jag hörde. Och tänkte på det han påstått om låten ”Black Limousine”. Vad som skett var följande:
ett gäng hade varit på en konsert i en intilliggande stad. På stationen, i väntan på tåget hem som gått för natten eller blivit försenat eller hur det nu var, hade ett godståg råkat komma in och ”Fjune Stonesjävel” och en annan person hade hoppat på det i farten, slängt sig upp på en öppen vagn. Alkohol var med största säkerhet inblandat. Och någon sorts vildvuxen Woody Guthrie-dröm, och ungdomligt oförstånd. Och ett visst mått av otur. Det var stram vinter. Tåget stövade norrut. Stannade inte någonstans på många timmar. I den öppna vagnen – helt oskyddade mot snö, kyla och fartvind – förstod de att de höll på att frysa ihjäl. Och måste rädda sig in i en täckt godsvagn. Enligt vad den andre, den
överlevande personen, berättat – svårt nedkyld men vid liv när tåget väl stannade – så var det i ett försök att öppna en dörr till en täckt godsvagn som han tappat fotfästet och fallit mellan vagnarna.

Jag tänkte på färgen på tåglyktorna i ”Love in Vain”. Och så var det ju det där med limousinen.

Skillnadernas Stockholm
Livsvillkor i staden

Skillnadernas Stockholm

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Ninja Hanna

Regissören Ellen Lamm läste en intervju i DI som ledde till att hon laddade hem en kommunal rapport på 82 sidor om livsvillkoren i staden. Tillsammans med författaren Eric Ericson har hon skrivit manus till Skillnadernas Stockholm utifrån den. Och döpt rollkaraktärerna efter spelpjäserna i Monopol.

En två år gammal 82-sidig rapport, utgiven av kommissionen för ett socialt hållbart Stockholm, med titeln ”Skillnadernas Stockholm”, är grunden för manuset till Stadsteaters uppsättning med samma namn, som har premiär 6 oktober. Det började med att regissören och manusförfattaren Ellen Lamm läste en intervju i Dagens Industri med Viktoria Walldin på White Arkitekter.

– Jag tyckte det var så intressant det hon sa om byggande och hela synen på det – ett byggande som utgår från människor och inte ekonomi. Så jag kontaktade henne och var lite nyfiken på hur hon jobbade, om det fanns nåt material som gick att använda på nåt teatralt sätt. Då tipsade hon mig om rapporten. Jag laddade hem den och tyckte direkt att den var jätteintressant.

När hon läste rapporten märkte hon att den samlade bilden av det som framkom blev ”väldigt drabbande”.

– Den beskriver ju en verklighet man på ett sätt ser – det är ju inte så att man läser rapporten och blir chockad – men den bekräftar ändå nån sorts bild av hur Stockholm och segregation ser ut. När man ser kartorna över stan som är med i rapporten, där det finns låg social status finns det dålig ekonomi och där har treåringarna karies… Som samlad bild blir det väldigt drabbande.

Hon gick ganska rakt och systematiskt tillväga i arbetet med att få en kommunal rapport att rymmas inom ett teatermanuskript.

– Jag bara strök under det jag tyckte var intressantast, det är det som blev grundbulten i föreställningen – citat ur rapporten ganska rakt upp och ner. Men jag har försökt vara genomgående så det finns nåt med från varje del av rapporten.

Ellen Lamm tycker det är viktigt att se att ”det här med segregation inte bara är nåt negativt för dem som bor i socioekonomiskt utsatta områden”.

– Det bidrar ju till att det blir en fattigare stad för alla. Det är så man måste se det om man ska kunna göra nåt åt det. Det blir en osäkrare stad, och en tråkigare stad, om skillnaderna tillåts växa för mycket.

Hon citerar ett av slutcitaten i föreställningen.

– Det lyder: ”Trygghetens ojämna fördelning innebär således att vardagens livskvalitet i olika delar av Stockholm inskränks på ett högst påtagligt sätt, och begränsar människors möjligheter att leva sina liv på det sätt de önskar”. Det är ju otroligt bra som sammanfattning. Det handlar inte bara om ekonomisk utsatthet utan om livsmöjligheter som inte uppstår.

Under manusarbetets gång har hon bland annat träffat en stadsplanerare, professor Lars Marcus, och med honom pratat mycket om det här med att man inte ska underskatta hur, och att, människor möts på olika sätt i vardagen.

– Det handlar inte bara om att bygga en galleria och ett apotek för att få dit människor. Lars Marcus berättade att människor tar sig inte från punkt A till punkt B om det inte också finns C och D där också. Människor måste ha skäl att ta sig nånstans.

Inte alla dramatiker i Sverige vänder sig till en kommunal rapport om levnadsvillkor för att hitta material till sin nästa föreställning.

– Jag har ett väldigt starkt folkbildningsperspektiv, jag vill verkligen att människor ska förstå saker. Jag hoppas att människor ska gå därifrån och ha blivit känslomässigt drabbade av föreställningen om rapporten. I bästa fall.

Fyra skådespelare på scenen, som till sin hjälp har animationer av konstnären Lars Arrhenius. Dels kommer pictogram att finnas på skärmar, dels har han gjort en PowerPoint-presentation till rapporten, den använder skådespelarna och trycker fram och visar statistik.

– De fyra skådespelarna blir som presentatörer av rapporten, kan man säga. Jag har kallat karaktärerna som Monopolfigurerna: Katten, Hunden, Strykjärnet och Skottkärran. Det är för att påminna om att de är mer som en spelpjäs, att de har en specifik funktion., en representant som förmedlar texten – de blir som en grupp kommunaltjänstemän kan man säga. Som håller föredrag. Manuset är skrivet i samarbete med författaren Eric Ericson. Han har skrivit egna
delar, som kommentarer, till innehållet i rapporten. – Man kan ju inte ta in all information, så klart. Men Ellen är väldigt bra på att förklara, hon är bra på att gestalta och förklara saker på ett logiskt sätt. Sen har vi fått i en hel del humor i den här tunga rapporten, den innehåller ju en hel del tung information, berättar Eric Ericson. Ellen Lamm skrattar när hon tänker på Eric Ericsons bidrag till manuset.

– Han är ju så absurd, han skriver om hur Glassbilen tagit över viktiga samhällsfunktioner, eller att 96 procent av stadens befolkning är bloggare, resten bor i hyresrätt… Det är den typen av knäppheter han skrivit. Och hon är tämligen klar över hur hon hoppas att föreställningen ska landa i publiken. – Det skulle va så lätt att stå och se pretentiös ut och säga att alla som bor i bostadsrätt är hemska, men det är ju inte det. Det handlar ju om ett system vi alla måste förhålla oss till. Det handlar inte om att människor ska sitta och få skuldkänslor för att de inte flyttat ut till en förort, utan mera att man ska få syn på hur saker känns.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #242

död960
70 meters skillnad

Ojämlika gator

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: Gerd Eriksson Illustrationer: Anne-Li Karlsson

Gator i Stockholm med mansnamn är i genomsnitt 70 meter längre än gatorna med kvinnonamn. Trots att fler och fler kända och historiska kvinnor får gator uppkallade efter sig – Maria Gripe, Nina Einhorn och Karin Larsson är några av dem – kommer det ta lång tid innan gatunätet blir mer jämlikt. Förmodligen flera hundra år.

Det finns över 5 200 gator i Stockholm, 650 av dem bär namn efter historiska personer. När Carina Johansson, sekreterare i Stockholms namnberedning, gick igenom gatorna med personnamn förra året kunde hon konstatera att 535 av gatorna hade fått namn efter män och 115 av gatorna hade namngetts efter kvinnor.

– Eftersom den manliga dominansen i samhället har varit och på många sätta fortfarande är stor är det inte konstigt att fler män än kvinnor har fått ge namn åt våra gator. Vi i namnberedningen är väl medvetna om snedfördelningen och väger in det i förslag till nya namn. Det är 2017 och vi strävar efter att ha ett jämställt samhälle. För några år sedan gjorde Statistiska Centralbyrån en undersökning av gatorna i Stockholm för att se hur det stod till med jämställdheten på våra gator.

Förutom att de såg att gatorna med mansnamn dominerade noterade de även att gatorna namngivna efter män låg mercentralt och var längre. Gatorna med mansnamn var också i snitt 450 meter långa jämfört med kvinnornas som var i snitt 380 meter långa.

– Vi tyckte att det var intressant att se vad som gick att mäta i den offentliga miljön med den data som finns tillhands. Men vi fick en hel del skit för det, det var flera som inte tyckte att skattepengar skulle gå till sån statistik, säger Marcus Justesen som arbetar med geografisk analys på SCB.

Och Carina Johansson menar att resultatet av undersökningen inte var förvånande för ledamöterna i Stockholms namnberedning.

– Gatunamnen är över hundra år gamla och speglar sin tid. Att gatorna med mansnamn är längre än de med kvinnonamn är tydligt, till exempel på Östermalm där Lovisagatan, Ulrikagatan och Sibyllegatan är betydligt kortare än Birger Jarlsgatan, Engelbrektsgatan och Sturegatan, säger Carina Johansson.

I Stockholms olika stadsdelar finns det ofta en viss namnstruktur att ta hänsyn till, olika teman och kategorier gäller. På västra Kungsholmen är det berömda svenska författare på gatuskyltarna och i Hägersten är det kategorin ”teaterfolk” som fått namnge gatorna. Båda är områden som byggdes på trettiotalet och de som fick ge namn åt gatorna där då var i huvudsak män. Om det skulle byggas en ny gata i ett sådant område i dag försöker namnberedningen hitta ett kvinnonamn. Men det är när det byggs helt nya områden som den stora möjligheten öppnas för fler gator med kvinnonamn – som i Sköndal med kategorin ”svenska kvinnliga konstnärer” där både Karin Larsson, Siri Derkert och
Fanny Brate har fått egna gator och gränder uppkallade efter sig.

– Det finns också sen tidigare stadsdelar där gatorna fått kvinnonamn, som Enskededalen från tjugotalet och Fruängen från femtiotalet. Där valde man kategorin ”svenska kvinnor” och blandade kända kvinnor från olika yrkesgrupper. Nåt som säkert ansågs väldigt modernt då. Och det är i de två stadsdelarna som 40 av de 115 kvinnliga gatunamnen i Stockholms finns.

Hagastaden vid Nya Karolinska är ett nybyggt område som också fått den stora äran att prydas av gatuskyltar med kvinnonamn. Där är det kvinnliga föregångare inom utbildning, vetenskap, forskning, hälsa och sjukvård – som Astrid Cleve, Ninni Kronberg och Emmy Rappe. Det är dock inte Stockholms namnberedning som föreslagit namnen där utan en särskild grupp med representanter från både Solna och Stockholms kommun.

– Det blir sakta men säkert en ändring till en bättre fördelning av nya gatunamn i stan. Av gator som fått namn efter personer under 2000-talet är ett sjuttiotal döpta efter män och ett sextiotal efter kvinnor, säger Carina Johansson.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #242