Hoppa till innehåll
Gatupoeter del 3

En burksamlares visor

Varför väljer en människa i den utsatta situation det innebär att liva ett liv i hemlöshet, att skriva poesi, att välja just den uttrycksformen? Reporter Jan Lindström dryftade tesen på ett redaktionsmöte och gav sig sedan ut för att nå en förklaring.
Jan Lindström. Foto: Magnus Sandberg

Lurken vill inte säga vad han egentligen heter, eftersom han tänker att det skulle göra det svårare för honom att, som han uttrycker det, ta sig in i vårt samhälle igen. Han vill inte säga sitt namn och han vill inte att fotografen ska ta en bild på honom där hans ansikte syns. Därför har vi i nästan varje nummer av Situation Sthlm en dikt av den okända pseudonymen Luren. Men för kännare av poesi är det ingen tvekan om att just han – Lurken – är en poet.

Han började sitt liv i Kiruna. Hans far var lärare och hemmet var fyllt med böcker som Lurken lyfte ur hyllorna utan att egentligen bry som om vem som författat dem. Det kunde stå Tolstoy eller Fridegård eller vad som helst. Lurken läste. Många år senare och efter en tid av missbruk hamnade han på Bostället i Stockholm, ett härbärge för hemlösa. Där fanns en Emma, poet, och en Johan, ingenjör, som startade en skrivarverkstad. I den verkstaden fick Lurken ihop orden, det ena till det andra.

Han har samlat ett antal dikter och målningar i en mapp med rubriken ”Lurkens år eller en burksamlares visor”. Egentligen, säger Lurken, är det inte poesi han skriver utan iakttagelser, betraktelser. Han sitter här eller där och betraktar omgivningen, människorna. Ibland sitter han i en kyrka när han inte har någonstans att bo. Och han väntar på en fras, några ord som ska komma till honom. Ibland är han förbannad och då kommer vredens ord.

Lurken ser inte ut som en lurk. Han är välvårdad och skägget hans är ansat. Själv hävdar han att femtio procent av hans verk är ”svammel”, egentligen ett sätt att ”tigga pengar av Situation Sthlm”. Jag säger till honom att om hälften av hans dikter är prima vara är det sannerligen inte illa.

Här är en del av dikt han publicerat i Situation Sthlm:

Där!
Där står ett tåg i Midsommarkransens park
Nr. M525. Nåväl, det är i trä
Hoppa på så fort du får chansen!
Tåget är rött; här behövs ingen biljett
Om du tror på sagan…
För man måste tro på sagan

Var finns poesin i dagens tillvara? Tja, I Situation Sthlm. Direkt från gatan kommer till oss alla en lyrik, skapad av hemlösa människor i Sveriges huvudstad. Vad är det som gör att hemlösa människor, i det sociala utanförskap de befinner sig, uttrycker sig i poesins form? Det är ibland vreden över tillståndet, ibland iakttagelser av levernet runtom, ibland faktiskt kärleken till livet hur det än ter sig. I varje nummer av Situation Sthlm finns dikter av hemlösa personer. De speglar innerst en känsla av längtan efter hemhörighet, redan sviken eller ännu blommande. Här presenterar vi en av tidningens återkommande poeter: Lurken, 45 år.

Del 1: Lena Freij (länk)
Del 2: Markku Ranta (länk)

Texten är publicerad i Situation Sthlm #208.

Stöd Situation Sthlm

Ditt stöd bidrar till Situation Sthlms arbete med att nå hemlösa människor i ett första steg från gatan för att lotsa dem vidare på sin väg tillbaka till samhället.