Hoppa till innehåll
STOLT

Den eviga frågan

Ulf Stolt

Det är till sin art en fullständigt hjärndöd verksamhet.

Lyckligtvis.

Annars skulle man aldrig klara av att hålla på med det. Och gick det inte att fylla den där halvtimman med musik så skulle det vara ännu omöjligare.

Tyvärr är det, på grund av ett nyligen anlänt – odaterat och med osynligt bläck författat – telegram från framtiden, som jag numera tvingar ner mig själv till maskinerna och ser till att få en halvtimmas träning gjord minst fyra dagar i veckan.

En kvart i roddmaskinen. En kvart i crosstrainern.

Lär vara bra för armarna, bröstet, ryggen, magen, benen, mjukt för lederna och kardiovaskulärt precis lagom för att invagga en i en tillräcklig trygghet att den ansträngning man gör i alla fall inte i negativa tal påverkar livlängden.

Varje gång jag sätter mig ner på den där hårda, rörliga plattan som drar kroppen fram och tillbaka – eller det är ju rättare sagt jag som drar mig själv fram och tillbaka, det är ju det som utgör övningen och träningen – så känner jag en kort förnimmelse av obestigbar meningslöshet och hopplöshet. Känslan flimrar snabbt förbi och undan, men jag skulle tro att den innehåller spårämnet av samma känsla – dock förstärkt tusenfallt, kanske mer – som drabbar en person när en lång fängelsedom faller.

Då ens existens hotas, friheten inskränks, när ens fria vilja inte längre är en förutsättning och en självklarhet, utan man måste kuva sig under andra lagar, andra dekret. Som inte längre handlar om vad man själv vill och tycker utan vad man bör och måste.

På grund av saker utanför sig själv, bortom ens egen vilja och räckvidd.

Då jag inte vill ha glasögonen på – ytterligare ett tecken på stigande ålder och dess påtagliga konsekvenser – när jag sliter med roddmaskinen har jag endast knapp ledsyn när jag försöker följa minuterna som räknar ner på den lilla svartvita displayen. Det bör ta ungefär fyra låtar att ro den där kvarten. Efter att låt nummer tre hunnit ungefär till refrängen, brukar jag kolla in displayen och försöka tyda tiden. Det brukar ha gått över i tvåsiffrigt då på minutsidan om skiljetecknet, enklare att urskilja tiden.

Innan dess är jag alltför osäker, tyvärr.

Siffran fem kan med mitt optiska brytningsfel lika gärna vara en åtta, sexan kan vara åtta, sjuan kan vara en nia, trean kan vara en femma – utan musiken skulle jag inte ha någon guide alls för tiden. Och blunda – ett annat knep när det bara handlar om att döda tid och avverka en uppgift – fungerar inte heller. Det känns helt enkelt inte rätt att sitta i en roddmaskin och dra sig fram och tillbaka på en blank skena och göra det med slutna ögon.

Det passar sig helt enkelt inte riktigt.

Vad musiken också gör är att den ser till att det blir en rytm i övningen, en balanserad mjukhet och takt i utförandet. Det är närmast omöjligt att inte påverkas av låtarnas bpm när man ska utföra en mekanisk rörelse upprepade gånger.

Det är inte för inte man tidigare alltid spelade ledmotivet ur filmen ”Bron över floden Kwai” när IKEA stängde

Det är inte för inte man tidigare alltid spelade ledmotivet ur filmen ”Bron över floden Kwai” när IKEA stängde – människor gick därmed snabbare ut ur varuhuset. Och på McDonalds lär man höja både låttempo och volym när det är fullsatt i restaurangen. För att människor ska tugga snabbare och lämna sina platser fortare.

Crosstrainern är som redskap mer motorisk utmanande och anpassad att handskas med. Dels får armarna och benen röra på sig lite mer samlat och synkront – i roddmaskinen blir det ett dragläge och ett eftersläpp som gör att underarmarna hela tiden arbetar, vilket gör att de stumnar efter ett tag. Och den hårda plattan man sitter på gör att sätesmuskulaturen blir lite ansatt.

Plus att den sittande och dubbelvikta ställningen inger en känsla av nederlag.

Där roddmaskinen i princip bara har ett motstånd i dragvajern som anpassar sig efter hårdheten och hastigheten i ens egna drag och frekvens på årtagen, är crosstrainern en betydligt mer tekniskt avancerad maskin. Det går att ställa in motstånd i fotpedalerna på en tiogradig skala, olika program med intervaller som automatiskt justeras efter programval och jag tror också – men det måste jag kolla upp mer noga – att det går att ställa in olika motstånd på fotpedalerna och armreglagen.

Hela tiden står man och spänner magmuskeln, ländryggen också hålls spänd. Förmodligen handlar det om att kompensera balansen i en upprätt kropp i rörelse som står stilla men rör sig som om den var på väg någonstans.

Och där, mitt i rörelsen – en kropp, kvar fast i rörelse på väg framåt. Mot det som inte finns. Men dit den är på väg.

Mot den eviga frågan om liv och varför.

 

Krönikan är publicerad i Situation Sthlm #208. 

Stöd Situation Sthlm

Ditt stöd bidrar till Situation Sthlms arbete med att nå hemlösa människor i ett första steg från gatan för att lotsa dem vidare på sin väg tillbaka till samhället.