Situation Sthlm
Bruset från Buchla
Krönika

Bruset från Buchla

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text & foto: Ulf Stolt

Vi stod i en halvcirkel framför den. Grått metallchassi, industriblå front med tre moduler samt en sektion med fyra in- och utgående kanaler. Elva sladdar: sex gula, tre grå, två blå, några med banankontakt, andra med liten tele, en XLR till interfacen.

Det var tre loopar seriekopplade som nu påverkade varandra och det kom lågfrekvent spänning från några kablar från envelopen som fick lampor att blinka för att visa spänningspuls. Vred man ner frekvensen på oscillatorn återstod bara ett knäppande. Några sladdar kopplades om. Några rattar vreds. Och nu var ljudet plötsligt ett helt annat, varmt och svävande, med knäppningar och tillfälliga spänningsfall likt ljudet av vassa klackar mot krossad kristall på ett marmorgolv. Jag föreställde mig att yttre rymden kunde uppfångas att låta så, eller kanske bakgrundsljudet från ett inspelat gammalt julkort från Frank Zappa.

Det vi stod framför, det vi lyssnade till, var det ideligen och oändligt föränderliga ljudet av en gammal modularsynt, designad av Donald Buchla. Hans namn är kanske inte världskänt. Men hans ljud är det, i alla fall är ett ljud inspelat med en synt designad av Donald Buchla det – kompositören Suzanne Cianis ljud av en kapsyl som knäpps av och ljudet av kolsyra som frizzar vid upphällningen, använt i åtskilliga Coca Cola-reklamer över hela världen. Röda kontakter för input. Svarta för output. Svarta bakelitrattar. Vippreglage. Röda lampor som blinkar. Och alltsamman – om jag fattade det hela rätt – styrs och påverkas och består egentligen av bara två källor att hantera och kontrollera för att skapa ljud: ton från oscillatorn, brus från lågfrekvent spänning. Vi förundrades. Vred på rattarna, drog nya sladdar.

Ens betydelse på jorden kan mätas på många sätt. Prestigen i eftermälet – vem som skriver det, hur långt, var det publiceras – kan vara ett. När Donald Buchla, mannen som uppfunnit och gett sitt namn till modularsynten Buchla, i höstas avled i sitt hem i Berkeley i Kalifornien vid 79 års ålder till följd av komplikationer i samband med en cancerdiagnos, lät New York Times sin tyngsta musikskribent, Jon Pareles, författa en dödsruna som publicerades över en halv sida.

Äran i det går inte att förminska. Donald Buchla var en kompositör, en instrumentmakare och vetenskapsman med voltspänning som sitt radband och en lagom hemodlad, bakåtlutad hippiestil. När beställningarna av hans produkter började öka i slutet av sextiotalet blev hans lilla verkstad i Berkeley snabbt för liten. Många av modulerna och instrumenten monterades därför samman på trottoaren utanför. – Jag tänker alltid att om jag gör nånting som blir alltför populärt så är det nåt som är fel med det och jag borde ägna mig åt annat, sa han i en intervju. Donald Buchla – naturligtvis med nudistmustasch och avklippta jeansshorts – förkroppsligade västkustfilosofin inom elektronisk musik: mer experimentell, mindre kommersiell, bort från tradition och snobberi.

Han jobbade bland annat åt NASA, och han hjälpte Owsley Stanley att bygga Grateful Deads ljudrigg på sextiotalet. Han var också bandets tekniker en period och hjälpte till att mixa ljudet under några konserter – det hände att han då adderade lite elektroniska bakgrundsljud från någon av sina syntar.

När författaren Ken Kesey, mest känd för romanen Gökboet, ordnade sina Acid Tests – tämligen utflippade multimediahappenings där deltagarna, även Donald Buchla, tog LSD – var det The Buchla Box som stod för bakgrundsmusiken. Författaren Tom Wolfe skriver i boken The Electric Kool-Aid Acid Test från 1968 om festivalen Trips i San Fransisco: ”Och Buchlas elektroniska musikmaskin
ylade likt en logisk dåre”.

Där stod vi. I en halvcirkel framför Donald Buchlas gamla skapelse där sladdarna nu hängde likt eldragningarna utanpå ett enkare hyreshus på Manhattan, och förundrades över hur lite som krävdes, hur minimal rörelse av rattarna som behövdes för att helt ändra ljudbilden. Det knastrade. Svävade. Det bubblade och suckade och gnisslade och skrapade och viskade, ljudet kunde skina till som en kyrkklocka och bottna som en mistlur med bara någon millimeters skillnad på rattens vridmoment.

Jag tog en gul sladd, banankontakt, och satte i den i en ledig, röd input i envelopen och kopplade den sedan ihop med en av looparna. Frekvensen gick upp, ljudet smalnade av och blev taggigt, brusets bandbredd gick att reglera med en mindre ratt och när jag sakta rörde den från höger till vänster började ljudet av den förändrade spänningen att liksom glittra.

Äventyret hade just börjat.

Tidstypisk
Isabell Ståhl

Tidstypisk

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Text: Alexandra Sunqvist Foto: Jonas Malmström

Med romanen Just nu är jag här debuterar Isabelle Ståhl med en Stockholmskildring hon tyckte det var på tiden att någon skrev. När hon inte googlar filmslut – för att inte bli överraskad – skriver hon på en doktorsavhandling om tyska psykiatrikers intresse för psykadeliska preparat.

Huvudpersonen Elsie i Isabelle Ståhls debutroman flanerar runt i ett Stockholm som inte är hennes. Det känns inte så för henne i alla fall, och vem kan klandra henne? Det står någon annans namn på lägenhetsdörren i Vällingby, fotografierna på väggarna föreställer hyresvärdinnan – och hennes vänner. Jobberbjudandena, om att arbeta extra vid en smyckebutik i budgetklassen i Farsta, kommer via sms från ett bemanningsföretag. I Isabelle Ståhls Just nu är jag här är det mesta till låns, vilket titeln också antyder.

Elsie är en 28-årig kvinna som läser en D-kurs i konstvetenskap vid Stockholms universitet. Sin fria tid ägnar hon åt att festa eller dejta planlöst via appen Tinder. Och ju fler valmöjligheter, desto större själslig leda känner hon.

– Jag tyckte att det saknades skildringar av det jag såg i min egen livsvärld, det vill säga skildringar av unga vuxna i städer som festar, dejtar och är väldigt olyckliga, säger Isabelle Ståhl, som till vardags doktorerar i idéhistoria vid Stockholms universitet.

De böcker hon läst på temat, däribland Ulf Lundells Jack, har några år på nacken. – Jack var helt omöjlig att relatera till. För i den har de det jätteskönt, de ligger på en gräsmatta och röker hasch och träffar massa härliga tjejer. De lever här och nu. Den berättelsen är väldigt svår att relatera till i dag, då deras vardag är så fullkomligt bekymmerslös. Är man ung i dag har man inte samma möjlighet att experimentera som förr, man måste prestera – att få en lägenhet i Stockholm i dag är ju som att vinna medalj i ett OS.

Vi sitter på Bio Rio i Hornstull, där bokens Elsie ser en Werner Herzog-film med kurskamraten Victor. Det är deras första riktiga dejt och Victor är den första Elsie velat ha – på flera år. Elsie berättar dock inte för honom att hon redan har googlat slutet på filmen. – Det är en sak som jag alltid gör – jag vill inte bli överraskad. Men, poängterar Isabelle Ståhl, det gör henne inte till bokens huvudperson.

– Romanen är inte en självbiografi. Elsie är en gestalt som rör sig i samma miljöer som jag och upplever liknande känslor men det finns inget likhetstecken mellan boken och verkligheten. Det här är nåt jag skapat.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #237

På drift i full fart
Marianne Lindberg De Geer

På drift i full fart

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Text: David Bogerius Foto: Joel Nilsson

Med utställningen Full Speed Ahead skapar konstnären Marianne Lindberg De Geer överblick över 30 års skapande. Från att ha gjort ”nåt tyghänge med glitter och paljetter som hängdes upp i nåt klassrum när Nationalteatern drog ”Barn av vår tid” blev hon till slut konstnär. I höst romandebuterar hon med På drift.

Full Speed Ahead kan tyckas vara ett missvisande namn på en retrospektiv utställning, men Marianne Lindberg De Geer har onekligen hållit farten uppe under sina drygt 30 år som konstnär. Från 6 maj och ett halvår framåt finns ett urval av hennes målningar, kollage, filmer, ljudverk och skulpturer på Färgfabriken i Liljeholmen.

– Det är kul att samla ihop allt man har gjort och se vad man har åstadkommit hittills, men också att få se vad som väljs ut av de unga människorna som är här och hur mina gamla verk pratar med samtiden.

I ett av rummen i Färgfabrikens konsthall står mängder av tavlor inslagna som julklappar och väntar på sin plats. En kanin i marmor är så stor att den är uppdelad i flera delar. Marianne Lindberg De Geer har gett ett ”carte blanche” gällande urvalsprocessen till curatorn Lina Josefina Lindqvist. Det mesta har gått smärtfritt.

– Jag har lagt mycket på Lina och ibland skriker jag ”Neeeeej!” om nåt som hon tycker är jättebra. Jag tycker ju inte om att se bakåt, jag är en sån som bara går rakt fram, men ibland måste man göra det. Det är nödvändigt.

Under de senaste åren har den 71-åriga Marianne Lindberg De Geer satt upp tre pjäser på Kulturhuset Stadsteatern och Dramaten, varit konstchef på Kulturhuset i Stockholm och sommarpratat i P1. Den 25 augusti kommer dessutom hennes debutroman På drift – ”kunde Karl Ove Knausgård döpa sin roman till Min kamp kan jag döpa min till På drift som Jack Kerouac.”

Energi verkar inte vara någon bristvara.

– Jag tror att det är för att jag väntade så länge på att få göra det här. Jag var liksom mentalskötaren i ett gäng av konstnärer. Jag jobbade lite med Nationalteatern och fick göra nåt tyghänge med höghus och paljetter som hängdes upp i nåt klassrum där de drog av ”Barn av vår tid”, men jag trodde ju aldrig att jag skulle bli konstnär. – Jag var den där typen som gick på utställningar och föreställningar och sa ”Nä men va fan, bättre kan de väl?” Jag var så otrevlig och negativ mot alla som gjorde nåt för att jag var så avundsjuk. Jag skulle ju aldrig våga göra nåt själv.

Marianne Lindberg De Geer identifierade sig med de andra tjejerna på sjukhuset där hon jobbade. Hon hade samma låga lön och hade hoppat av studierna redan första året på gymnasiet för att hennes mamma drack så mycket. Men hennes arbetskamrater tyckte inte att hon var ”en av dem”.

– Först blev jag förnärmad och hade svårt att acceptera det, jag ville ju vara som dem och tyckte att jag hade samma förutsättningar. Men jag var privilegierad, jag var uppvuxen i en klass som visste att föra sig. Jag ansågs vara annorlunda för att jag gick rakt in i ett rum i stället för att knacka och be om lov, men har man sett sina föräldrar göra det så gör man likadant själv. Hade pappa i stället stått med kepsen i hand så hade ju även jag gjort det.

I början av åttiotalet var livet på botten efter skilsmässan från sångaren Björn Afzelius, men hennes liv skulle förändras av ett besök på Angeredsteatern.

– Där jobbade min kompis som höll på att sminka Sven Wollter när jag kom dit. Göteborg är inte större än att han kände igen mig. Han tittade på mig i spegeln och sa ”Limpan, fan vad tråkigt att det aldrig blev nåt av dig”. De andra i rummet visste hur dåligt jag mådde och sa åt honom att vara tyst. Men det där, att han pratade om mig i förfluten tid, fick mig att fatta att jag måste med nästa tåg.

Med hjälp av sin sminkande kompis skrev Marianne Lindberg De Geer ihop en ansökan till Dramatiska Institutet i Stockholm och lyckades, efter flera intervjuer och prov, bli en av de fyra som kom in. Tillsammans med sina två barn flyttade hon in i en fyra på Lappkärrsberget.

– Det tog ett par år innan jag vågade åka tunnelbana. ”Vad ska hända med mina barn om den stannar”, tänkte jag. Så jag cyklade överallt och fick väldigt bra kondition.

Vid 40 års ålder var hon redo att, som hon säger, komma ut som konstnär. En av de första större utställningarna ägde rum i Jönköping och runt 300 pers kom på vernissagen.

– Min mamma är från Jönköping och jag gick i skolan där under några avskyvärda år. Det var som att jag hade kommit tillbaka och var nån. Det var en massa släkt där och min mamma var den enda som satt på en stol. Jag blev som fem år igen när jag gick fram och frågade henne vad hon tyckte.

Mamma Gun svarade bara barskt att hon borde berätta för alla hur hon hade tänkt när hon gjorde tavlorna, men senare hade mamman sagt till sin syster att hon var svimfärdig av stolthet.

– Ändå var hon tvungen att näpsa av mig bara för att vara min mamma i en sån situation. Men jag blev faktiskt inte bitter på henne för det var nog första gången som jag såg att det fanns avundsjuka bakom det där.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #237

Människan i mobilen
Maria Hagströms krönika #237

Människan i mobilen

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Text: Maria Hagström

I min mobil finns personer som heter "Aloe Vera Kurt Olsson", "Lena med hunden" och "Allra finaste du förlagskvinnan". Där finns också anteckningarna "Kaffe. 10 urkärnade dadlar" och "KOM IHÅG KAMERAN!!!".

Ibland funderar jag på vilken människa jag skulle vara för den som rycker min väska. Om den personen skulle kunna komma in i mobilen och ta sig tid att lära känna den bestulna. I varje mobil bor en människa.

Förhållandet till mobilen är intensivt. Den sitter i våra knän när vi åker tunnelbana, pratar och sjunger i våra öron när vi promenerar, den dela bord med oss när vi är på restaurang. Den nattar oss på kvällen, väcker oss på morgonen och är vår mest trogna följeslagare genom dagen. Men den är värre än den mest kontrollerande pojkvän. Mobilen håller koll på var vi har vandrat och vilka vi pratat med. Den är sällan på mer än en armlängds avstånd. Min mobil kan kalla på mig via ett armband. Ringer den vibrerar handleden till. Via den registreras mina steg, min sömn och hur mitt hjärta slår. Igår: 12 266 steg, 29 trappor, maxpuls 122, 7 timmar och 50 minuters sömn, varav 38 minuter var rastlösa.

I mobilen finns sms-konversationer med vänner som inte är skrivna för andras ögon. Det finns också sms som aldrig borde ha skickats och felskrivningar till pappa: ”jag hade kuk i går”. Genom mobilen är vi tillgängliga för omvärlden, men otillgängliga för omgivningen. Alltid tillgängligt otillgängliga.

I mina ”Anteckningar” finns koder till husportar och namnet på gator som jag ska åka till i Stockholm, i Helsingborg, i Lissabon, i Delhi. Här finns en text som skrevs till en ung mans begravning. Här finns telefonnummer som saknar namn. Här finns namn som saknar telefonnummer. Och många listor. Matlistor. Musiklistor. Vinlistor. Packlistor. Att-göra-listor. Där finns också länkar till sådant jag vill läsa vid ett senare tillfälle, men som jag aldrig läser. Skärmdumpar på sådant jag vill komma ihåg, men som jag aldrig kommer ihåg att titta på. Också anteckningar från någon bok jag har läst, som boken När jag dog: ”Två tredjedelar av alla som dör av skottskador i USA har skjutit sig själva. Skjutvapen är livsfarliga för alla som äger dem. I skjutglada områden som Arizona är självmorden långt fler än i det obeväpnade Massachusetts. Vi är farligast för oss själva.”

Kamerarullen har bilder på barn, Akropolis, blomhav vid Sergels torg och kärlek på Åhlensväggen. Även skärmdumpar med recept, snygga jeans, drömresemål och drömtydning. ”Drömmar om att tappa tänderna kan symbolisera maktlöshet och osäkerhet. Du känner dig oförmögen att handskas med situationen och att stå upp för dig själv, att bita ifrån.”

I mobilen finns en länk till ett videoklipp där en cyklande kvinna blir ”catcalled” av några män i en passerande bil. Hon cyklar i kapp dem några kvarter bort och sliter ilsket loss backspegeln från bilen. Hon biter ifrån.

Vem är människan som väskryckaren hittar? Någon som gillar dadlar, köper aloe vera av Kurt Olsson, intresserar sig för dödsstatistik och tappar tänderna under natten som är 7 timmar och 50 minuter lång? Det kan vara bra att lämna mobilen i fred ibland, se sig omkring i stället för in i skärmen. Göra slut och flytta ut. Större avtryck än så här vill man ju göra i livet.

Frisör och tobakist
Anton Hayek

Frisör och tobakist

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Frisöryrket är det Anton Hayek gillar mest, därför satte han in en frisörstol i den över 20 år gamla tobaksbutiken på Högbergsgatan. Här säljer han godis och cigaretter samtidigt som han klipper hår och rakar skägg. Konstigt, tycker många. Men man ska göra det man vill, tycker Anton Hayek. Konstigare än så är det inte.

I en liten butik på Högbergsgatan trängs paradisaskar med schampoflaskor. Vattenpipor delar hylla med hårinpackningar. Här finns chokladkakor, kubanska cigarrer, kaffeautomat, tidskrifter, grattiskort, ostbollar, nallar med budskapet ”I love you” och tändare med motiv av lättklädda kvinnor och solnedgångar. En kund kan lämna butiken med en glass i handen, en ny frisyr och renrakad haka. Och konceptet fungerar, som ägaren Anton Hayek säger: – Det lever.

I 27 år har Anton Hayek drivit Nillas Tobak på Högbergsgatan på Södermalm. För drygt fyra år sedan ville han göra något nytt. Då satte han in en frisörstol och fyllde butiken med hårvårdsprodukter.

– Jag vet att det är konstigt, men det går att göra det man vill bara man tror på det. Frisörhantverket började han utveckla för drygt 30 år sedan när han kom till Södertälje från Syrien. – Jag började klippa mina grannar gratis. Lärde mig på dem, men sen har jag utbildat mig. Man måste börja på nåt sätt.

En man kliver in i butiken och Anton Hayek plockar genast ner två Snickers från en hylla och får en tjuga, utan att knappt byta ett ord. Han vet vad en stamkund vill ha. Med 27 år på samma adress har han lärt känna många i kvarteren kring Högbergsgatan 40. Men kunder kommer också från platser långt bortom Södermalm.

– Det finns en dam som kommer från USA. Jag har också kunder som åker från Göteborg.

Vilken är den typiska kunden?

– Hit kommer både tjejer och killar för att klippa sig. Olika åldrar. Alla möjliga människor, 100 procent.

Och en och annan kändis besöker butiken. Till exempel familjen Skarsgård. Stellan bor i kvarteret och kommer ibland in och handlar.

– Men, säger Anton Hayek och pekar på ett tidningsklipp som han satt fast under bordets glasskiva. – Ser ni vem det är? Alexander Skarsgård, han har varit här och klippt sig.

Men den här eftermiddagen är det Yaser Kayali från Södertälje som sitter i
stolen.

– Jag kommer hit var sjätte vecka. Första gången följde jag med några kompisar som skulle klippa sig. Här får man superklippningar.

Vad tycker du om att det är både tobaksbutik och salong?

– Det är mycket bra, men i Sverige tycker folk att det är konstigt, säger Yaser Kayali.

Varje dag stannar människor till utanför och fotar butiken. Anton Hayek får ofta frågan var idén kom ifrån. Han svarar kort och gott, med ett skratt:
– Huvudet.

Läs artikeln i sin helhet i Situation Sthlm #237

Stjärnklar
Henrik Berggren

Stjärnklar

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Henric Lindsten & Joel Nilsson

Planen var aldrig att det skulle ta nio år efter Broder Daniels avskedskonsert innan Henrik Berggren gjorde en soloplatta. Men studier i grekisk filosofi och latin kom emellan, samt en allvarlig sjukdom han kommer bära med sig resten av livet. Men nu är äntligen Wolf´s Heart klar. Och det är dags igen att bära stjärna och kajal för dekadensen och romantiken. Men sitt livsmotto fann han i tv-serien Miami Vice.

Stjärnorna – Henrik Berggren har packat med sig minst en rågad handfull – ligger i en ljusblå, genomskinlig plastpåse som han har nedstoppad bland en del andra saker i en dubbel papperskasse han bär med sig. Stjärnpåsens lite matta och repiga ytskikt ger vid handen att han varit i besittning av den där bunten stjärnor i sin plastpåse en längre tid. Förr köpte han stjärnor på olika ställen, men de senaste 15 åren har han hållit sig till en och samma leverantör. – Buttricks. De är bäst. Och bäst är egentligen de jättehårda stjärnorna, men jag tror inte de har såna längre faktiskt, har inte sett såna på ett tag nu. Man måste lägga på extra lim, jag köper limmet där också, det är typ nåt hudlim.

Henrik Berggren sitter i en beigelila plyschfåtölj som sminkösen Sonja – de känner varandra sedan gammalt, hon är egentligen tandsköterska men jobbar också extra som dj och sminkös – vänt upp framför det stora fönstret i hotellsviten där vi befinner oss, för att få bästa möjliga naturliga ljus. Hon avbryter sig och viker, för tredje eller fjärde gången i ordningen, upp en puderdosa med spegel på lockets undersida och räcker den till Henrik Berggren. – Nej. Mycket mer. Det ska vara helt svart och tjockare under också.

Henrik Berggren gav inledningsvis tämligen precisa instruktioner om hur han vill ha själva sminkningen utförd inför fotograferingen: svart ögonskugga över och under ögonen, kajal, hela ögonlocket mörkt men inte så det smetar. Och ögonbrynen ifyllda mörkare.

– Jag brukar säga att kajalen är dekadensen och stjärnan är romantiken – det är min slogan.

Att Henrik Berggren nu sitter i en fåtölj i en hotellsvit och blir sminkad, på väg in i sin roll igen efter nio år i tämlig radioskugga, beror på att han är mitt uppe i marknadsföringsarbetet av sin kommande platta Wolf´s Heart, tillgänglig fysiskt och i alla lyssningsformat 5 maj. På Way Out West, sent på kvällen 8 augusti 2008, avslutade Henrik Berggren Broder Daniels avskedskonsert med ”No time for us” ensam på scenen med en akustisk gitarr, gjorde sorti till höger, räckte gitarren till en instrumenttekniker och tog trapporna ner. Och med undantag för återkommande rykten om en soloplatta under inspelning och en och annan solospelning på någon festival – Peace&Love 2011 bland annat – har inte Henrik Berggren gjort något större väsen av sig musikaliskt de senaste nio åren.

Du går av scenen där på Way Out West, Broder Daniel är därmed upplösta, vad är din plan då?

– Då var jag helt inställd på att jag skulle göra en skiva, men tänkte väl bara inte att det skulle ta så lång tid. Jag var mer fast i att ligga hemma och läsa böcker och gjorde en massa andra saker. Jag är intresserad av väldigt mycket, poesi och filosofi mest.

Henrik Berggren har varit inskriven vid humanistiska fakulteten på Göteborgs universitet länge, men under de vilda åren med Broder Daniel var han inte någon särskilt ihärdig student.

– Men det har alltid funnits i bakgrunden, jag har alltid känt mig hemma på universitetet. Speciellt när jag läst filosofi, det är befriande, då kände jag mig hemma, som det enda ställe dit man kommer där de verkligen tar frågor på yttersta allvar.

Universitetsstudier är vad Henrik Berggren främst ägnat sig åt den här tiden efter Broder Daniels avskedskonsert. Föreläsningar. Seminarier. Tentor och inlämningsuppgifter.

– Vid tiden för tredje skivan (Broder Daniel Forever, utgiven 1993, red. anm.) levde jag ett så pass självdestruktivt liv att jag kände att jag var tvungen att aktivt hitta nåt mer att göra förutom musiken, för att dra mig upp ur det. Då började jag ta universitetsstudierna mer seriöst, som en livlina helt enkelt – man måste ju hitta nånting annat att intressera sig att leva för, för att ta sig ur en sån situation.

Fungerade det?

– Det fungerade delvis, nu gjorde jag nåt mer aktivt för att ta mig ur det. Det gick ju inte på en dag, förstås. Men från efter tredje skivan och framåt gjorde jag det. Det var ju mycket trassel med sprit och droger kring sista Broder Daniel skivan också i och för sig, men det var aldrig riktigt lika illa som tidigare. – Livet var aldrig mer på det sättet att det var tomt i övrigt igen som det var innan, då var det musiken och sen var livet tomt på nått sätt. Efter den omsvängningen fanns det alltid nånting annat jag kunde falla tillbaka på mentalt.

Henrik Berggren har avslutat de pressmeddelanden som skickats ut med anledning av Wolf´s Heart med orden ”Sentio, non frangor” – ”jag känner, men jag bryts inte” på latin.

– Det är ett motto, nånting att leva upp till. Ursprungligen var det en rad jag råkade höra på Miami Vice, den gamla åttiotals-tvserien, där sa nån i en bisats: ”I am sensitive, not weak”, och det fastnade. Sen insåg jag att det verkligen var mitt ideal och översatte jag det till latin.

Henrik Berggren växte upp som yngsta syskon, han har en äldre bror, i Västra Frölunda – ”i en typisk radhusmiljö, medelklass” – och båda hans föräldrar är akademiker. Men de har inte läst humaniora, så han ser inte att intresset för att studera det han ägnat sig mest åt – grekiska och latin – kommer därifrån.

Vad är det som lockat med att plugga grekiska?

– Mest poesin, jag är mest intresserad av Homeros. Jag har tyckt om många andra också, Thukydides var väldigt rolig att läsa, svår bara. Man drillas ju väldigt mycket i Platon, men jag tycker inte att han… vissa dialoger är roliga kanske, men Platon är ingen övertygande filosof direkt.

Han ser ingen likhet – när jag frågar svarar han att det ”bara skulle låta konstruerat och sökt om jag svarade ja på det” – mellan att dechiffrera en antik filosof och att
skriva en låt.

Lär hela artikeln i Situation Sthlm #237

Ärligt talat
Maria Hagströms krönika #236

Ärligt talat

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Maria Hagström

Lögnen är vackrare än sanningen och jag sa att det var en väldigt vacker klänning hon hade köpt. Senare samma dag ljög jag igen.

Jag sa att bussen varit försenad när det egentligen var jag som varit slapp. Nästa lögn kom på nätet. Jag klickade i: ”jag har läst och godkänner användarvillkoren”. Och sedan började någon prata om en stor nyhet och det verkade som att alla hade koll på den. Så jag sa att jag visste vad de pratade om fast jag inte visste vad de pratade om.

Det blir små lögner ibland. Det finns många blå tungor. Det finns vit lögn och svart lögn. Nödlögn och förbannad lögn. Överdrifter och underdrifter. Mytomaner och vanliga bedragare. Det finns forskning som visar att vi ljuger 20-200 gånger per dag. Som mest en osanning var femte vaken minut?! Anledningen till att det skiljer så mycket är troligtvis för att vi ljuger när vi svarar på frågan om hur ofta vi ljuger.

Om vi ljuger på bekostnad av andra så finns risken att vi kommer att göra det mer och mer. Hjärnan härdas och färre obehagliga känslor uppstår allteftersom. Men forskning visar att vi oftast inte ljuger för vår vinnings skull, utan för att undvika obehag. Vanligast är de vita lögnerna. De kan faktiskt vara bra för sociala relationer. Vi ljuger för att höra till gruppen och för att inte såra. En sanningssägare är inte alltid så trevlig. ”Ärlighet varar längst” är en sanning med modifikation.

Det finns aprilskämt och många som säger: ”jag skämtade ju bara”. Det finns reklam med budskap som inte stämmer och människor som inte ser ut som de ser ut. På Tinder är inte alltid längden eller åldern sann och i bostadsannonser är rummen större och ljusare än i verkligheten. Men vad är verkligheten, om verkligheten delvis består av lögn? Verkligheten är när #nofilter används på Instagram.

I tvättstugan ljuger tvättmaskinen. En minut kvar är aldrig en minut kvar. Till och med föräldrarna ljög: ”Tomten finns” och ”du får mat på huvudet om du äter med mössan på”. Och kompisarna som sa: ”om du korsar ögonen för länge kommer de att fastna så för evigt.” Fast de trodde ju också på den lögnen, var det då en lögn? ”Jag ljög inte, jag sa bara sånt som senare visade sig vara osant”, sa Richard Nixon om Watergateskandalen. Bill Clinton ”did not have sexual relations with that woman” och Donald Trumps näsa växer under en tv-debatt.

Många litar inte på politiker eller på media, de tycker att de ljuger eller undanhåller sanningen, i stället vänder de sig till andra politiker och annan media som ljuger desto mer. Vi har vår egen sanning och söker oss dit den kan bli bekräftad. Då kan vi gå på vilken lögn som helst.

Vi använder också lögner för att hålla uppe fasader, men mest ljuger vi nog för oss själva. Om hur våra liv blev som de blev och om att förhållandet är bra fastän det inte är det. Vi ska inte leva i en lögn, vi ska ju vara sanna mot oss själva. Vi ska inte blunda för sanningen, men det är inte alltid lätt att se sanningen i vitögat.

Lögn behöver inte alltid vara helt fel, men vi ska vara försiktiga med vad vi ljuger om och varför. Och inte ljuga var femte minut. En lögnare blir inte trodd när han talar sanning. Men ärligt talat, så hade väl konstnären Albert Engström rätt: ”Det är för väl att lögnen finns – för tänk om allt man hörde var sant.”

Färg på orden
Waldersten

Färg på orden

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Martina Holmberg

Med föreställningen Det var inte jag. Igen iscensätter konstnären Jesper Waldersten sin poesi med musik, koreografi, kostymer och skapar med livemålning en helt egen scenisk upplevelse. Med utgångspunkten i hans bildvärld. Om barndom, utanförskap, kreativitet, vänskap och det där som försöker döljas under ångestfilten.

”Det är instrumental musik som jag ofta målar till, det blir jävligt tungt och dansant och mörkt. Hela den här grejen är ju scenkonst – det är dans och kostymer och stora dräkter så det blir väldigt visuellt vackert, det är så här sparsmakat men vi fyller det nog med en massa konstigt kött, tror jag… sen är det mina dikter som läses upp av skådespelare. Jag kommer ha svart på mig. Det har gjorts en superdyr skjorta och byxor till mig, men det blir nedfläckat efter tio minuter. Så vi håller på och ställer oss till om den ska vara svart första dagen och sista dagen är den nedstänkt och fläckad, täckt, eller hur vi ska göra. Jag ska även ha ett slaktarförkläde på mig – det är lite slaktigt så där, men små subtila saker, pojkighet och barndom, utanförskap och vänskap och kreativitet. Kenneth (Kvarnström, koreograf, red. anm.) har ju – abstrakt, tror jag – försökt utgå från min värld.”

”Det blir aldrig nåt färdigt verk. När det är slut så får människor gärna sitta kvar och titta en stund, det vore fint om de gjorde det, bara satt kvar och lät det som blev sjunka in lite. Men det är nog mycket en röra då. Det är när det händer som är intressant. Vissa figurer, fina figurer, kommer ju att målas och försvinna under ett och samma korta musikstycke.”

 

Länk till kvarvarande föreställningar på Stockholms Stadsteater

Taktfast
Joanna Rein

Taktfast

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Alexandra Sunqvist Foto: Anneli Hildonen

Rein har hyllats för sin råa, mörka electropunk och sina – inte sällan arga – låttexter om att inte ta skit och att våga stå upp för sig själv. Situation Sthlm följde med Joanna Rein till skolgården i Bergshamra, där allting började.

Det är en kylslagen vintermorgon när Joanna Rein lotsar oss till Bergshamraskolan i Solna. Hon är rask i stegen – det halkiga väglaget tycks inte bekomma hennes svarta Dr. Martens-kängor. Den krispiga morgonsolen målar skolans tegelväggar i en klarare nyans än vanligt. Skolgården ekar tom, allt är lugnt och fridfullt. Raka motsatsen till Joannas Reins skoltid.

– Den var hemskt, säger hon lakoniskt under rundade solglasögon, men det är en av anledningarna till att jag gör musik.

Vi går vidare. Stannar till vid Bergshamras vattentorn som ligger intill skolan. Den gigantiska vattenreservoaren bärs upp av 70 symmetriska betongpelare. Här lekte Joanna Rein mycket som barn. Men minnena härifrån är inte heller särskilt ljusa.

– Jag blev såpass nedtryckt och trakasserad i skolan att jag till slut inte ens vågade existera. Då kunde jag existera genom ljud i stället. Det blev naturligt för mig att söka mig till musiken. Det är min frizon – där jag får lov att vara precis som jag vill.

Hon började i förskoleklass 1996. Mobbningen av henne var grov och startade redan året efter och pågick från första klass till sexan, under högstadiet blev hon ”bara utfryst”. Ett framträdande i skolaulan i årskurs ett förändrade allt. Joanna Rein, som kommer från en musikalisk familj, sjöng och hon sjöng bra – ”för bra”, enligt ett gäng tjejer i klassen. Det var då mobbingen började.

– De limmade fast mig på en stol, de tog mina skor så att jag fick gå barfota i spöregn hela vägen hem eller så blev jag slagen. På lunchrasten satt hon ensam – ”ingen ville sitta med mig”. Och vad gjorde lärarna? De sa: ”Joanna vill vara ensam”.
– Men vilket barn vill vara ensamt egentligen?

När sedan rektorn, efter att hon under flera år utsatts för trakasserier, ställde sig upp och förkunnade att ”det pågår ingen mobbning här på skolan”, var det någonting inom henne som brast – hon slutade att lita på vuxna.

– Jag har ifrågasatt auktoriteter konstant sen dess. När man är så ung är det jättesvårt att bara ha sig själv som stöd, man känner att man inte kan prata med vuxna. Det är inte konstigt att barn begår självmord efter så många år av mobbning, även jag hade såna tankar.

Joanna är tyst en stund, för att sedan konstatera:

– Vi måste tänka mer på barnen, prata med dem. Barnen är viktigast – och det är de som utsätts för sånt här i skolan.

För den unga  Joanna Rein blev musiken ett andningshål. En fredad plats.

– Jag har alltid haft ett behov av att uttrycka mig.

Hemma i flickrummet i södra Bergshamra tittade hon konstant på MTV och ZTV, upptäckte musikvideos med The Prodigy, Missy Elliott, Fatboy Slim och The Chemical Brothers. Och så småningom det elektroniska musikprogrammet Reason. 13 år gammal skrev hon sin första låt.

– Skitdålig så klart, men det var ändå en början.

Året därpå, 2004, såg hon Kraftwerk på Cirkus. Hennes pappa hade en biljett, men kunde inte gå. Joanna Rein var redan intresserad av elektronisk musik, däribland The Knife.

– Jag har alltid haft en tydlig tanke kring hur mitt sound skulle vara. Hård elektronisk musik hör man sällan kvinnor göra, särskilt inte med de budskap som jag vill föra fram. Jag har alltid gått i gång på hårda monotona basgångar.

I dag är hon en av få kvinnor som gör hård elektronisk, suggestiv dansmusik.

– Jag kommer med nåt som är helt unikt, jag är i en helt egen klass för mig, inte bara här i Sverige, utan i världen. Jag är en klubbakt ihop med min livetrummis, vi svettas och håller i gång publiken med rå, aggressiv energi.

I början av förra året släpptes Reins första ep. Musikkritikerna var lyriska och Joanna Rein nominerades till två priser på P3 Guldgalan i januari. Där framförde hon låten ”I don’t get anything but shit from you” – det
kärvaste numret på en gala på år och dag – sedan gav hon sig ut på en Sverigeturné. Det finns ett par faktorer som genomsyrar Reins musik. Ledorden är: ”Ta ingen skit!” och ”Det här är fan inte okej!”. Drivkraften i hennes musik är det självupplevda utanförskapet, ett utanförskap som ledde till att hon själv hoppade av gymnasiet och sedan fick hanka sig fram på ”låtsasjobb för en lön på existensminimum”. I långa perioder har Joanna varit arbetslös.

– Det här systemet som vi har, där man ska passa i en mall, fungerar inte för alla. Det fungerade verkligen inte för mig. Eftersom jag inte passade in i skolan, trots att jag verkligen försökte, så fick jag inget jobb… Den som, liksom jag, kommer från ett hem där en förälder hoppade av gymnasiet löper större risk att göra samma sak. Det är inte rättvist. Alla är inte födda att ”jobba sig uppåt” eller bli akademiker. Det är i denna alienation som hon hittar sitt kreativa bränsle.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #236

Där röda linjen slutar
Norsborg

Där röda linjen slutar

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Gerd Eriksson Foto: Magnus Sandberg

Norsborg har varit en betydande plats sedan järnåldern. Och i dag finns de skäggiga frisörerna där, pirogerna som går att äta som plockgodis, konstgräsplanen och SL:s nya underjordiska servicegarage för tunnelbanan.

Slutstation på röda linjen är Norsborg. Det är 19 stationer från Slussen, en resa som tar ungefär 37 minuter. Och det finns många föreställningar och kanske fördomar om hur livet i Norsborg med omnejd ter sig. Tunnelbanestationen är nyligen renoverad, det är rött och orange som gäller. Rött kakel på väggarna, hissar, balkar och andra detaljer är målade i orange.

Norsborg är liksom delat i två. Åt ena hållet från t-banan leder en trappa ner till centrum, åt andra hållet en lång rulltrappa upp till det som vissa anser vara gräddhyllan. Därifrån är det en vidunderlig utsikt över Mälaren, skogarna, halva Botkyrka och fotbollsplanen som är grön året runt. Där finns också restaurangen Bocken som har karaoke på lördagar. Men nu är det fredag mitt på dagen och
restaurangen har precis öppnat. Några gäster har letat sig dit för att äta pizza.

– Jodå, vi har en pizza som heter Bocken – det är fläskfilé, kantareller, paprika och bearnaisesås på den. Vi har á la carte också, säger ägaren, Musa Bilan.

De som bor på höjden i Norsborg måste ha starka ben, det är en rejäl backe upp. I backen kommer Eliné Andresson och Irene Puuperä med sina hundar. De kallar sig storkompisar och har bott i området i 25 år. De uppskattar den dramatiska naturen och Eliné Andresson gillar särskilt vandringsleden från Norsborg till Slagsta, den som är fem kilometer lång och heter Mälarpromenaden. Hon har gått den minst tusen gånger.

– Förr var det inte så mycket folk som gick där, men nu har även många fler av de som bor här upptäckt naturen. Och det är kul. Det är verkligen en fin väg, säger hon.

Vi tar rulltrappan och trappan ner till centrum som är en platt fyrkantig byggnad. På en stor skylt står det: ”Ursäkta röran – vi bygger om. Vivo & Frisör runt hörnet på andra sidan”. Frisersalongen runt hörnet heter Salong Romance. Där är det full rulle med hög taktfast musik, kunder i alla åldrar och så fyra unga frisörer med skägg. Hipsterskägg. Den enda som är bar om hakan är ägaren Abdo Eshoo.

– Min fru vill inte att jag ska ha skägg. Men jag är faktiskt inte så sugen på att ha det själv heller, säger Abdo Eshoo.

Ett stenkast från Salong Romance står en bronsstaty föreställande en naken kvinna. Det är en av skulptören Curt Thorsjös nakna damer. Det finns ingen skylt med namn på konstnär, verk eller när statyn kom på plats. I de tre stora björkarna ovanför statyn jobbar skatorna febrilt med att bygga bon till vårens ungar.

Konstgränsplanen Kärsby IP är öde den här fredagseftermiddagen. Den betyder mycket för fotbollen i Norsborg. Inte minst för damfotbollen och Norsborg FF – där ”FF” står för flickfotboll. Tidigare var de den enda föreningen i Stockholm som tvingades spela sina hemmamatcher på grusplan. Tränaren för damlaget, Mathias Axner, säger att Stockholms stad nyligen gjorde en sammanställning som visade att norra Botkyrka har störst antal startade lag för killar och lägst antal startade lag för tjejer jämfört med övriga Stockholm.

– Tjejfotbollen i norra Botkyrka är extremt liten. Vi har ett damlag som spelar i division fem och så fyra flicklag. Damlaget höll på att dö ut, men spelarna har kommit tillbaka och dragit i gång laget igen. Vi har också en välbesökt fotbollsskola för tjejer.

Tanya Sundenhag är vänster yttermittfältare i damlaget och tränare för flickorna som är åtta och nio år. Hon har spelat fotboll sedan hon var liten, nu är hon 25 och vice kapten för damlaget. Under några år spelade hon i andra klubbar, men är tillbaka i sitt kära Norsborgs FF där de gamla kompisarna spelar.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm:s aprilnummer #236

Solitär drönare
Per Hagman

Solitär drönare

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Henric Lindsten & Joel Nilsson

De senaste åren har författaren Per Hagman mest rört sig mellan en andrahandslägenhet i Nice, krogens personalbostad när han säsongat på Marstrand och sin pappas hus på Västgötaslätten. Samt en del andra platser, på väg till eller ifrån. Kommande självbiografiska romanen Allas älskare, ingens älskling landar ner hans författarskap i en lite ny riktning. Men det behöver inte betyda att Per Hagman vet var han kommer vilja befinna sig.

Per Hagmans interna Stockholms-GPS är lite rostig. När vi ska ses utanför foajén till Hotell Hellsten på Luntmakargatan visar det sig att han under promenaden på väg dit tvingats göra en smärre omfattning och riktningsjustering borta vid Odengatan, ungefär i höjd med Döbelnsgatan.

– Jag trodde den här gatan började närmare hitåt, att den kom där och gick parallell med… skit samma, men jag fick liksom snedda lite där borta.

Han pekar snett över axeln, i ungefärlig riktning Stadsbiblioteket. Anledningen till att vi ses just där vi ses har dels med Per Hagmans koppling till kontinenten Afrika att göra – hotellets lobby och bar är smyckade med allehanda afrikanska artefakter, vi återkommer till Per Hagmans Afrikakoppling längre fram i texten – och att han för tillfället lånar en lägenhet i Vasastan och därför passar det även ur geografiskt hänseende utmärkt att vi ses på just det här hotellet. För någonstans måste man ju vara. Jag noterar honom komma gående utmed den östra trottoaren ungefär mitt på kvarteret, med en bit kvar tar han ett sista grunt bloss och släpper sedan cigaretten och släcker den mitt i steget mot marken under sulan på sina kängor. Den ljusskygga våren efterfrågar alltjämt mössa och halsduk så Per Hagman är därmed exemplariskt klädd för promenaden hit och det syns på hans en aning nyfikna men samtidigt lediga och ekonomiska gångart – riktningsenergin riktad rakt framåt, inga förluster i sidled – att han är en man som tycker om att promenera i städer.

– Jag älskar att promenera i städer, att bara gå och hamna där man hamnar och upptäcka det som sker… har alltid gjort det.

Vi går genom foajén och upp i den postfrukosttomma baren och tar bordet i hörnet vid fönstret. Han tar tydlig notis om inredningsdetaljerna och deras ursprung. En av anledningarna till att Per Hagman för tillfället befinner sig i Stockholm är att han och hans redaktör på Bonniers är i den absoluta slutfasen av korrekturarbetet med kommande boken Allas älskare, ingens älskling. Dagen innan har de haft en sittning och bland annat diskuterat Per Hagmans användning på ett ställe i texten av det franska uttrycket ”joie de vivre” – i Webster översatt till ”en känsla av glädje och upprymdhet inför livet”. Redaktören vill tvätta bort. Per Hagman vill låta stå.

– Hon vill inte att jag ska ha med det för ”det finns ingen under 90 år i Sverige som använder det begreppet”. Och det är ju sant, det är ju ett gammalsvenskt importerat franskt uttryck. Hon tog exemplet att Knut Ståhlberg (legendarisk utrikeskorrespondent stationerad i Paris, red. anm.) möjligen är den siste som på ett naturligt vis kunde använda den frasen, som hade den konserverade svenskan att det skulle låta naturligt om det kom från honom.

– Jag har behållit det. Det finns inget annat bra ord på svenska. Livsglädje låter som titeln på en självhjälpsbok – ”Välj livsglädje”. En betydande del av Per Hagmans joie de vivre har kommit att handla om resande, om lusten att se nya platser, nya städer, viljan att söka sig till andra områden än de som alla andra reser till. I boken skriver han att han måste vara en av få svenskar i hans ålder i dag som ännu inte varit i vare sig Thailand eller USA.

– Jag har valt att resa i den gamla världen. Det är väl kanske just att jag vill ha lite motstånd också, till USA åker ju alla och alla kan engelska. Jag vill få en annan förklaring till livet, och sen är det kanske lite barnsligt att inte vilja göra det som alla andra gör. Förutom engelska talar Per Hagman franska, ”om jag får vara där en vecka så lossnar det nästan flytande”. Och haltande, jättedålig italienska.

– Stapplande med tusen fel kan jag föra en konversation på italienska om vädret. Men sen är det slut. Jag kan några stackars fraser på egyptisk arabiska. Det är ju kul att kunna ett språk utöver engelska. – Lite hämmande är det också för jag vill ju hålla min franska och italienska vid liv så jag åker gärna nånstans som är fransk- eller italienskspråkigt. Därför är jag aldrig i Spanien, åker jag nånstans vill jag kunna tala franska eller italienska. I Portugal har jag varit en gång och gillade jättemycket, men det är ett krångligt språk. Men det kanske är ett ålderstecken, ska man orka gå in för ett nytt land, ett nytt språk?

Var har du rest mest som vuxen?

– Mycket sydeuropa och Frankrike, lite mellanöstern och arabvärlden. Jag tycker det är spännande att fatta grejer. Men i det riktiga Afrika har jag inte varit i vuxen ålder. Nu är ju pappa gammal, men de sista åren han jobbade var ju jag vuxen och ville bara vara i Stockholm och tyckte det var världens mittpunkt. – Jag kan ångra nu att jag inte var nere och hälsade på, för han jobbade mer och mer i Kongo och Sudan och i Darfur-provinsen

– vissa av platserna ansågs så farliga att man inte fick komma dit som familjemedlem. Men det hade ju varit intressant att ha hälsat på honom innan han la av helt.

Per Hagman växte till dels upp i Afrika, hans pappa var arkitekt och har arbetat mycket för olika NGO: s och en del olika utländska biståndsorganisationer. Via pappans arbete kom familjen bland annat till Centralafrikanska kejsardömet under kejsare Bokassas korta styre.

– Han var ju verkligen en sån där Tintindiktator som bar kungakrona. Han var besatt av Napoleon, bar 1700-talskläder på officiella foton och poserade med högerhanden innanför västen och hade guldspira.

Familjen bodde i ett stort höghus i huvudstaden och Per Hagman skriver i boken om hur motorvägen ibland stängdes av – hans unga ögon bevittnar detta från balkongen, en aning förundrad – för att kejsare Bokassas motorburna kortege skulle passera.

– Bokassa hade ju kannibaltendenser också. När han störtades var det en officer som var försvunnen jättelänge, sen hittade man honom styckad i Bokassas privata frys. Det har diskuterats sen om det var som ett straff, en rituell förnedring att äta en misshaglig person, mer än att han var sugen på människokött.

Var i Afrika bodde ni sedan?

– I Tanzania, i Dar-es-Salaam, sista gången jag bodde i Afrika var jag 15 år. Men där är det ju annorlunda, många européer och som europé lever man ju ett bortskämt europeiskt liv där. I Tanzania var jag alla skollov med lite ledighet och dispens att vara borta lite längre. – I Centralafrika fanns ingen skola. Hela femte klass slapp jag, fick dispens. Mamma läste med mig, hon och jag satt med matte och svenska och så. Det hade ju, så här i efterhand, så klart varit tjusigt om man gått i nån fransk diplomatskola några år, men tyvärr så har jag inte det.

Ett uttryck som förekommer i boken är ”tunna band”, relaterande till den immateriella tillgång som igenkännande, sociala kontakter och vänskap utgör.

– Det där är en lyx för mig. Men så kan jag ju välja nu i Stockholm också, om jag vill gå nånstans där jag vet att jag känner folk eller nån sylta jag aldrig varit på där jag garanterat inte träffar nån jag känner. Då är det ju underbart att sitta nån timma vid en bardisk. Sen börjar man prata med bartendern och så har ett tunt band etablerats och nästa gång man är där så är man inte lika isolerad.

– Även om jag sitter ensam i Palermo är det ju en viss sträcka innan jag blir accepterad, men det finns en bänk där gubbarna sitter varje dag och sen börjar man till slut
nicka mot varandra, sen hälsa. Sen är det ju
naturligtvis en lång sträcka till att bli riktig
vän, det är ju nåt annat.

Läs mer i Situation Sthlm:s aprilnummer #236

Jonas Nerbe byter språk på succén Freuds cigarr
Svepet

Jonas Nerbe byter språk på succén Freuds cigarr

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Pressbild

För några år sedan kunde man se affischer på elskåp lite varstans i stan som gjorde reklam för föreställning Freuds cigarr.

På affischerna satt citat från bland andra SvD, Dagens Nyheter och Expressen och omdömen som ”ett mästerverk”, ”humoristiskt och varm” och ”Nerbe spelar avspänt och virtuost flera roller samtidigt” citerades på affischerna.

– Vi gjorde fyra säsonger för fulla
hus.

Med premiär 1 mars gästspelar SthlmsMusikTeater med den engelska versionen av föreställningen Freuds cigarr – Freud´s cigar – på Playhouse Teater. Jonas Nerbe tycker att storleken på lokalen är ”alldeles perfekt”.

– Det går in 200 personer på Playhouse. Jag har nog ett litet mikrofonstöd så det hörs bra, men det skulle nästan gå att tala och sjunga rakt ut i lokalen.

När jag träffar Jonas Nerbe i foajén på Hotel Rival på Mariatorget är det några veckor kvar till premiären, visst arbete återstår.

– Den svenska kanske finns i kroppen på nåt sätt, men den engelska är en helt annan process. Jag jobbar med pianisten, med att sätta mina scener rent mentalt och jag jobbar på att skapa lite hajp runt det. Det finns ett stort intresse för detta, många vill se det, men det händer hela tiden så mycket i Stockholm. Folk måste få veta det.

 

 

 

Läs hela texten i Situation Sthlm #235

Dags att fatta
FATTA MAN

Dags att fatta

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Sexuellt våld har länge betraktats som en ”kvinnofråga”. Det vill männen bakom FATTA MAN ändra på. De anser att det är dags att män tar upp kampen mot det sexuella våldet. Samt att förändra synen på mannen och manligheten. Situation Sthlm har träffat FATTA MAN:s Svante Tidholm och Shahab Ahmadian.

Det började med att fatta. Fatta att dagens sexualbrottslagstiftning inte räcker för att skydda den som utsätts för sexuellt våld. Fatta att ingen föds till förövare. Föreningen FATTA bildades 2013 för att kämpa mot sexuellt våld och för en samtyckeslag. Men föreningen bestod mest av kvinnor och hejades på av kvinnor. Någonstans väcktes frågan: var är männen?

– Om man kollar på statistisken så är det ett mansproblem, 98 procent av förövarna är män, men det är ändå kvinnorna som hela tiden ska ta tag i frågan. Vi män kan inte vara passiva längre. Det är ett samhällsproblem

– det sker 100 våldtäkter om dagen enligt Brå, säger Shahab Ahmadian. – Och det är ju bara våldtäkterna. Då inkluderas inte tafsning, sexuella trakasserier och en miljon kommentarer som ”hora” och ”fitta”, säger Svante Tidholm.

Så projektet FATTA MAN bildades. Shahab Ahmadian och Svante Tidholm har varit med sedan start. De har vänt och vridit på manlighetsnormer, rannsakat sig själva och försökt hitta ett sätt att diskutera män emellan.

– Det är inbyggt i manlighetens problem att inte prata om manlighetens problem. Många män reagerar med att bli förbannade, sura och kränkta, säger Svante Tidholm. Men vi pratar inte om ”dem”, vi pratar om ”oss”. Det finns mycket vi män har gemensamt. Vi är också produkter av ett samhälle, en kultur, vår omgivning, våra relationer. Det är så vi skapar manlighet tillsammans.

Hur skulle ni säga att manlighetsnormerna ser ut?

– Det är olika i olika sfärer, men dit hör till exempel det jag brukar kalla för kukmätartävling, säger Shahab Ahmadian. Man vill gärna lägga kukmätartävlingen på machokulturen, men det sker även bland feminist-dudes. Manligheten handlar mycket om att prestera. Det handlar också om ”rätten till sex”.

FATTA MAN menar att män har mycket att vinna på förändrade manlighetsnormer. De påpekar att det är fler män än kvinnor som har problem med droger, sitter i fängelse, lever i hemlöshet. Män är också överrepresenterade i olycksstatistiken.

– Vi män är sämre tränade på att ta hand om oss själva och att söka och ta hjälp. Det kan vara mer manligt att låta saker gå åt helvete än att halvlyckas, säger Svante Tidholm. Ensamhet är ett stort problem, många män saknar nära vänner och lägger sina sociala relationer i sin fru eller sambo. Det är fler kvinnor än män som tar initiativ till skilsmässa och forskning visar att efter en skilsmässa mår männen sämre och kvinnorna bättre. Det är supertydligt: män har mycket att vinna på att förändra mansrollen.

För att kunna förändra den började FATTA MAN med att släppa låten ”Det börjar med mig”, med artisterna Erik Rapp, Zacke, Adam Tensta och Parham. De har också drivit en podcast och besökt skolor och samtalat med killar. Och nu när projektet går mot sitt slut ska de, på en avslutningskonferens på Kägelbanan 10 mars med efterföljande fest på Debaser Strand, lansera ett metodmaterial som kan användas av lärare, fritidsledare, ungdomsledare eller av killar själva. Det innehåller diskussionsmaterial, övningar och fakta. Och fyra kortfilmer som gjorts tillsammans med Utbildningsradion som handlar om manlig vänskap, en kärleksrelation, våld och sexuella trakasserier.

Varför är ni själva engagerade i FATTA MAN, vad har lett fram till det?

– Det började när jag fick barn för femton år sen och såg skillnad på min sambo och mig. Varför var hon en bättre förälder än jag? Varför har inte jag fått lära mig de här sakerna? Jag började fundera på hur jag blev den jag blev och om jag ville ha det så, säger Svante Tidholm.

Hur blev du den du blev?

– Jag växte upp som vilken snubbe som helst. Såg dysfunktionella farsor omkring mig, såg män som var svin och som fick kredd för det och snubbar som blev hajpade för att de var grymma på att slåss.

Läs mer i senaste numret #235